Det finns ämnen, händelser och övergrepp som vi blundar för. Det offentliga samtalet är tillrättalagt mot mitten – en medial medelklass – som helst läser om klimatet och räntorna. Om de omhändertagna barnen är det tyst. Vi ser vad vi vill se. 250 000 människor har varit omhändertagna i Sverige, och vi har massgravar med barn och enorma lidanden i spåren av
detta, skriver före detta barnhemsbarnet Per-Henrik Bartholdsson.
Den som vill delta i det offentliga samtalet gör bäst i att rätta sig mittåt, mycket mittåt. Ju mer militant man upprätthåller sanningar, som en eller annan del av offentligheten redan är överens om, desto bättre är det. Det är bara undantagsvis ämnen som angår fler än en trång krets medial medelklass, tas upp i media. Harpan har fem strängar: sopsortering, klimatet, invandringen, gängen och räntorna. Vad därutöver är, är inte. Henrik Höjer på Kvartal har nu avslöjat att det beror på att skribenterna i utmarkerna är så dåliga.
En bit från farbror Björns grav i Barkåkra ligger en massgrav. Där ligger 200 döda från ett ”hem” för skrofulösa barn (en otäck form av TBC). Massgraven är så stor att man kan se den på Google Maps. Jag råkade på en kvinna i övre medelåldern där på kyrkogården i Barkåkra. Jag fick intrycket att hon hade en befattning i kyrkan. Hon talade måleriskt, för att inte säga svärmiskt, om hur ”hemmet” hade förvandlat det fattiga fiskeläget Vejbystrand till en välmående turistort. Personalen hade varit så snäll att barnen såg dem som sina föräldrar. Det kom fortfarande efterlevande och besökte massgraven. De efterlevande var ”tacksamma”. Samtalet utspelade sig på kanten av en grop, där man hade myllat ned 200 namnlösa döda.
En redaktör invände, när jag tog upp saken, att man egentligen hade velat hjälpa de sjuka barnen. Det är så tankarna går. Ju djupare massgraven är, desto hjälpsammare har man naturligtvis varit. Ingrid Hedström berättade för några år sedan, i boken ”Gick obemärkt förbi”, om barn som dog på ”hem” i Hedemora. På Haggården överlevde 14 av 75 barn. Boken gick i stort sett obemärkt förbi.
Bortom horisonten, på Irland, avslöjade den remarkabla amatörhistorikern Catherine Corless för 10 år sedan, att 798 barn hade avlidit vid ett hem för ogifta unga mödrar, Bon Secours Mother and Baby Home i Tuam, Galway. Man hade hittat en latrintank med barnskelett. Corless fick en hjältestatus som en ”amatör” aldrig hade kunnat få här, där det offentliga samtalet hänger så ängsligt i kjolarna på experter.
Vedervärdigheter fladdrar förbi oss som torra löv i en höststorm i ”flödet”. Men om man själv vuxit upp på ett ”hem”, som jag har gjort, fastnade just latrin-lövet i tiden med en smäll mitt framför mina ögon: ”Here’s looking at you kid.” Det var ett Solzjenitsyn-ögonblick: det ögonblick då allt det som en allestädes närvarande men osynliggjord population vet, men samhället har förtigit, kommer i dagen.
Man genomförde en utredning på Irland och landade i en glättad delstudie. 8 000 döda. Delstudie. Glättad. Rapporten kom i januari 2021. Den följande debatten i Dáil Éireann (Irlands riksdag) var långt mer påläst och frän än vad man ser i Sverige.
Dödsfallen i och kring barn- och fosterhem nämndes aldrig i vanvårdsprocessen i Sverige. En process som handlade om övergrepp på barnhem, men tassade hyssjande runt den grövsta formen av övergrepp. I en skrift (som jag har tappat bort) fastslår historikern Heléne Lööw att det offentliga Sveriges hållning efter kriget var att neka till att antisemitism var ett svenskt problem. När man studerar antisemitism är naturligtvis just förnekelsen av förekomsten av antisemitism som faller en i ögonen. Men iakttagelsen förbiser något av sammanhanget: Att man förnekade att antisemitism förekom i Sverige, var bara ett bland många missförhållanden som man förnekade reflexmässigt och av princip.
BBC beskrev ett av valen som Göran Persson vann, som ”ännu ett val i världens enda demokratiska enpartistat”. Dominansen av ett parti, den svenska rättspositivismen, valsystemet (knapptryckarna) och den så kallade dementimaskinen, gav oss ett samhälle där det förnekades att det alls fanns brister att diskutera. De som dristade sig till att påminna om brister blev socialt stigmatiserade. Redaktören kan vara trygg med banaliteter för Kamratposten, men tycker sig riskera både trovärdighet och framtid om han skulle våga sig ut i obekant terräng och släppa lös ”ett fritt meningsutbyte” och ”en fri och allsidig upplysning”. Medialt hjältemod är lättare att bära som sagostund.
Mer än en miljon svenskar är påverkade av omhändertaganden: genom sina syskon, föräldrar och far- och morföräldrar.
Media hänvisar gärna till förhinder, när man beslås med att ha reproducerat propaganda, ha deltagit i mytbildning och häxjakter eller ha kopierat BBC, Washington Post och andra internationella medier. Det är ingen brist på någondera. Men, tempot är så högt och resurserna så små. Ack och ve.
Alla siffror som har med omhändertaganden att göra är notoriskt opålitliga. Den officiella siffran är att 250 000 människor har varit omhändertagna. Det innebär att mer än en miljon svenskar är påverkade av omhändertaganden: direkt, som syskon, som föräldrar, som barn till omhändertagna, som mostrar, fastrar, morbröder, farbröder, kusiner, far- och morföräldrar. Det finns få hål som är så skriande som det där ett barn saknas på julafton, medan släkten viskar om den drabbade familjen. Den tisslande frågan: ”Vad ska vi göra med julklapparna?”
Det finns inga skribenter i det offentliga samtalet som skriver ur det perspektivet. Det är lätt att förstå hur illa ställt det är med dem alla, när samtliga – bland en hel miljon människor – är så dåliga skribenter.
Per-Henrik Bartholdsson
På barnhem 1970–1975
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
