Allt fler ställer sig frågan hur vi har kunnat hamna i en situation med gängkriminalitet, skjutningar, bilbränder och påtaglig otrygghet i många kommuner. Handlar det om slumpen, om otur eller om tillfälligheter? Svaret är att situationen är självförvållad, skriver Magnus Lindgren, generalsekreterare för Stiftelsen Tryggare Sverige.
Efter den senaste tidens brutala våldsdåd med skjutningar med automatvapen på öppen gata, och ett våld som går allt längre ner i åldrarna, presenterar politikerna varje vecka nya förslag för att bryta utvecklingen. Men ofta saknas själva analysen: Varför utmärker sig Sverige ur ett internationellt perspektiv när det gäller den grova brottsligheten?
En relevant fråga är därför hur vi har hamnat i denna allvarliga situation. Handlar det om slumpen, om otur eller om tillfälligheter? Svaret är att dagens brottslighet ytterst är självförvållad, där det går att spåra ett antal orsaker eller ”tipping points” under de senaste decennierna som bidragit till dagens allvarliga situation.
Under 1960-talet försvagades den informella sociala kontrollen till följd av nya sätt att bygga bostadsområden. Områden med en mix av funktioner, småskalighet och naturliga mötesplatser ersattes av ABC-städernas uppdelning i arbets-, bostads- och centrumområden. Samtidigt började gränserna mellan vad som var offentligt respektive privat att luckras upp. I stället för öppna framsidor och stängda baksidor byggdes kvarteren tvärtom, vilket skapade nya förutsättningar för livet i staden. Detta har bidragit till att förutsättningarna för brott och otrygghet delvis har byggts in i många av storstädernas miljonprogramsområden.
I mitten av 1960-talet minskade också den formella sociala kontrollen till följd av att den tidigare kommunala polisen förstatligades, vilket ledde till att polisen började lämna lokalsamhället. Nedmonteringen var tyvärr inte slut. Under 1990-talet, 2000-talet och 2010-talet lades långt mer än hälften av Sveriges polisstationer i kommunerna ned, vilket ytterligare försämrade den lokala närvaron. För varje omorganisation, senast år 2015, då de 21 fristående länsmyndigheterna slogs ihop till en nationell polismyndighet, har polisen kommit allt längre ifrån medborgarna. Som en konsekvens har polisens personkännedom och möjligheter att följa och förstå vad som händer i lokalsamhället försämrats, samtidigt som det har uppstått ett maktvakuum som fyllts av extremister, religiösa fanatiker, kriminella gäng och smågangsters.
Problemen har tilltagit i takt med bristande underhåll av storstädernas bostadsområden och det faktum att polisen har fortsatt att fjärma sig från medborgarna. Samtidigt har det kommit nya grupper av utomeuropeiska invandrare med en syn på religion, familj och stat som väsentligt skiljer sig från traditionella svenska värderingar, vilket har försvårat en integration, och olika samhällssystem ställs mot varandra. Det har medfört att många, inte minst andra generationens invandrare, har hamnat i ett vakuum. Den bristande integrationen har bidragit till framväxten av skuggsamhällen med en parallell arbets- och bostadsmarknad samt en egen rättsskipning där många människor lever utanför det svenska samhällets skyddsnät och utan kontakt med det offentliga. Konsekvensen har blivit att många av de nya invånarna i invandrartäta förorter har fått anpassa sig till dem som av religiösa, kulturella eller kriminella skäl är emot svensk lagstiftning. Utan den lokala polisen som kunde upprätthålla ordningen blev det minoriteter med stort våldskapital som bestämde spelreglerna, enligt religiösa lagar och patriarkala hedersregler.
Ytterligare omständigheter som drivit den negativa utvecklingen är gängkriminaliteten och den organiserade brottslighetens inträde i Sverige. Under 1980-talet fick de så kallade motorcykelgängen fäste i Skåne utan att myndigheterna kunde tränga tillbaka dem. I dess spår följde en ny sorts ”tystnadskultur” där brottsdrabbade och vittnen inte alltid vågade berätta om sina upplevelser. Dessa problem har blivit än mer påtagliga i takt med att mc-gängen fått konkurrens av kriminella lokala nätverk som hålls samman av etnisk tillhörighet eller klantillhörighet, eller som baseras på att gärningspersonerna har växt upp i samma socialt utsatta bostadsområden. Tillsammans beräknas de kriminella nätverken omfatta cirka 14 000 individer.
Till detta kommer en misslyckad narkotikapolitik där både antalet tunga narkomaner och andelen unga som uppgett att de har prövat narkotika har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Resultatet är ett omfattande narkotikamissbruk, ett stort antal öppna drogscener, en organiserad brottslighet samt den näst högsta narkotikarelaterade dödligheten i Europa med ett enormt mänskligt lidande. Ändå har ingen debatt förts på allvar om hur vi ska komma till rätta med problematiken, utan mantrat är fortfarande ”ett narkotikafritt Sverige”.
Som om inte detta vore nog saknar många kommuner den förmåga i form av bland annat resurser, kompetens och organisation som krävs för att förebygga och förhindra brott. Kommunernas prövningar har blivit ännu större i takt med en allvarligare brottslighet, samtidigt som de fått en lagstadgad skyldighet att bedriva ett strukturerat brottsförebyggande arbete, samt nya krav till följd av medlemskapet i Nato och återuppbyggandet av det civila försvaret.
Politiker behöver uppvisa mod och vilja att vidta nödvändiga åtgärder för att skapa förändring på riktigt.
I det officiella samtalet framförs ibland att det är fel att på detta sätt söka förklaringar, ”gräva i det som varit” eller hitta ”syndabockar” till varför den grova brottsligheten är exceptionell i vårt land. Tvärtom är det helt nödvändigt att försöka identifiera attityderna, processerna och besluten bakom den negativa utvecklingen. Hur ska vi annars kunna hitta rätt åtgärder för att vända utvecklingen?
Politiker och tjänstemän behöver nu uppvisa mod och vilja att vidta nödvändiga åtgärder för att skapa förändring på riktigt. I det sammanhanget är frågor som rör ledarskap och kultur hos våra myndigheter minst lika viktiga som lagstiftning. För även om det finns preventiva inslag i repressiva åtgärder kommer vi aldrig att kunna lagstifta oss ur problemen. Fokus måste därför i större utsträckning vara på att förebygga och förhindra att brott överhuvudtaget uppkommer.
Vi får heller inte glömma behovet av att se till att de som utsätts för brott och deras anhöriga får hjälp, stöd och skydd, vilket är allt annat än verkligheten i rättsstaten Sverige. Inte sällan används kriminalitetens offer som ett slagträ för att legitimera politikernas allmänna krav på ”hårdare tag”. Här ska noteras att politikernas retorik om straffskärpningar riskerar att bli ”pro forma” när få åker fast och ännu färre kan lagföras. Brottsoffren blir då trippelt utsatta: först när staten genom sitt våldsmonopol misslyckas med att skydda dem från att utsättas för brott, sedan när kommunerna och staten inte tillhandahåller hjälp, stöd och skydd efter brottet, samt slutligen när staten misslyckas med att klara upp brottet.
Sammanfattningsvis står Sverige i dag inför den största kriminalpolitiska utmaningen någonsin, där stora insatser krävs för att komma till rätta med brottsligheten. Då räcker det inte enbart med vässad lagstiftning.
Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
