Valarna bidrar till minst 50 procent av allt syre i atmosfären och fångar upp lika mycket koldioxid som Amazonas regnskogar. Men valen är utrotningshotad, och ett globalt samarbete krävs för att rädda valarna. Världsbanken har räknat ut att värdet av alla de stora valarna i haven kan vara 1 biljon dollar beräknat på hur mycket kol som fångas upp av en val under dess livstid, skriver Sanna Klaren.
Hur värderar vi människor vår tillgång till syre och var är vårt egentliga engagemang för att sänka koldioxidnivån i världen? Varhelst valar, de största levande varelserna på jorden finns, så finns en ökad population av några av de minsta växtplankton. Valarna bryter vattenytan för att andas och för att tömma tarmen, och valarnas avföring som är speciellt järn- och kväverik skapar då goda förutsättningar för fytoplankton att växa, tillsammans med andra mineraler som förs upp till ytan av valens vertikala rörelse, den så kallade valpumpen. Dessa mikroskopiska varelser bidrar till minst 50 procent av allt syre i vår atmosfär, vilket fungerar genom att fytoplankton fångar upp cirka 37 miljarder ton koldioxid, uppskattningsvis runt 40 procent av all producerad koldioxid. Detta kan jämföras med Amazonas regnskog som fångar in 10 procent av all koldioxid, eller som samma mängd som 1,7 biljoner träd. Mer växtplankton betyder mer kolavskiljning.
Genom valens migration över haven sprids denna gödselaktivitet till olika platser över världshaven och bidrar avsevärt till tillväxten av fytoplankton (imf.org 240720). ”Vi måste se på valjakt som en tragedi där en stor kolpump tagits bort från havet. Som kolpump hade valen kunnat ha en mycket större effekt på produktionen av fytoplankton och havets förmåga att ta upp koldioxid” (Vicki Hames, policychef för val och delfinkonservering till BBC). Om valarna fick återgå från cirka 1,3 miljoner i dag till sitt antal före valfångst på 4–5 miljoner, skulle det givetvis öka mängden avföring, och genom det öka fytoplankton och upptaget av kol. Valarna lever ett farligt liv; det är inte enbart valfångst som de behöver oroa sig över, utan även insnärjning i fiskenät, plastavfall och bullerföroreningar tillhör numera deras livsmiljö.
Allt som är en del av naturen kan inte anses tillhöra oss människor att utplåna.
Om vi människor förbättrar skyddet av valarna från faror som är skapade av mänsklig aktivitet, skulle det inte bara gynna valarna utan också oss själva och jordens framtid – våra barn. Allt vi behöver göra är att låta valarna leva. Att skydda valarna har en ekonomisk kostnad. Att mildra de många hoten mot valarna kräver att de som orsakar hoten kompenseras, länder, företag och individer. Det måste få kosta. Ingen individ som drar nytta av valarna genom fångst är själv tillräckligt motiverad till att låta valarna leva. Problemet är att samordna det globalt.
Världsbanken har gjort en rapport som kommit fram till att värdet av alla de stora valarna i haven i dag kan vara 1 biljon dollar beräknat utifrån hur mycket kol som fångas upp av en val under dess livstid tillsammans med andra ekonomiska intäkter såsom ekoturism. Exempel på olika kompensationer för att skapa en bättre överlevnadsmiljö för valarna skulle kunna vara att rederier till exempel kompenserades för att ändra sjöfartsvägen för att minska risken för kollisioner, och att kompensera företag så att de slutar fånga valar. Hur detta skulle ske menar Världsbanken att de har expertis till att utforma tillsammans med FN, om världen bara enas om att det är den vägen vi vill ta.
Japan har gått ur det globala gemensamma samarbetet (IWC) om valarnas framtid och har sedan 2019 börjat att kommersiellt jaga val igen. Ken Kato från Japan säger till This week in Asia att han inte ätit valkött på över 30 år eftersom han den gången inte njöt av upplevelsen. Han vet också att valkött innehåller höga koncentrationer av kvicksilver och andra giftiga tungmetaller och att valjakten subventioneras med skattebetalarnas pengar. Trots det insisterar han på att jakten är en viktig del av Japans kulinariska historia och kultur, och måste få fortsätta oavsett andra nationers invändningar. Japans regerings talesperson Yoshimasa Hayashi säger att valen är en viktig livsmedelsresurs och precis som andra marina levande resurser bör de användas på ett hållbart sätt baserat på vetenskapliga bevis (SVT 240510).
Alla länder utövar ett visst mått av hyckleri i sitt fördömande av valjakt eftersom det i de flesta länder finns inhemska arter som inte alltid behandlas som de förtjänar. Att skapa ett globalt samarbete om valarna gör skillnad eftersom valarna kan vara en stor del av vår räddning, och om vi överlever utan valkött, varför inte då bara betala det som krävs när vi får syre på köpet och minskad mängd koldioxid? Mycket riktigt är valarna en del av naturen, men allt som är en del av naturen kan inte anses tillhöra oss människor att utplåna.
Den 22 juli 2024 arresterades Paul Watson i Nuuk, Grönland. Watson är mångårig kapten på skeppet Sea Shepherd som arbetat mot valfångst och patrullerat havet där nationella aktörer inte haft möjlighet att bevaka all slags förbjudet fiske, Watson arresterades då det fanns en internationell order utfärdat av Japan från 2012. Paul Watson har ingripit mot Japans valfångst i den antarktiska regionen och enligt Japan orsakat skada på ett valfångstfartyg 2010. Watson kommer nu att ställas inför en distriktsdomstol med en begäran om att häkta honom i avvaktan på om han ska utlämnas till Japan eller ej. Möjligt är att Japan gjorde det konfidentiellt för att lyckas fånga Watson.
Japan och andra länder som fångar valar är väl på samma vis besatta av det de tycker är en nödvändighet, att fortsätta att äta valkött. I stället för att följsamt ta emot det som verkar vara valens betydelsefulla roll i världen – att ge syre. Kanske är det så att Watson förstår och ser det vi andra inte orkar engagera oss i. Kanske Watson utvecklat en vänskap med det marina livet där ute på världshaven som vi andra inte kan förstå. Kanske är det sina vänner som Watson försvarar, och sin framtida syretillförsel. Vi måste tillsammans bestämma oss för valarnas värde i processen som hjälper oss att skydda oss själva.
Sanna Klaren
Master i socialt arbete med inriktning barnkonventionen
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
