Sedan identitetspolitiken tog över feminismen övergavs också kön som biologisk realitet för att i stället bli en valfri identitet. Det är problematiskt eftersom det har utlöst en tryckvåg av unga tjejer som hotar med självmord om de inte får livslång hormontillförsel för att byta kön. Paradoxalt nog tycks den mest oreserverade stoltheten över att vara kvinna återfinnas bland män, skriver Unni Drougge.

Jämställdhetstanken vilar på en orubblig övertygelse om att kvinnor har samma värde som män och därför bör ha samma rättigheter och åtnjuta samma respekt. Och vem i ett demokratiskt system skriver inte under på det? Men det finstilta i jämställdhetskontraktet innehåller också en premiss om att kvinnor och män inte bara är likvärdiga utan även i grunden likadana.

De som ifrågasatt denna likhetsprincip har fått kraftigt mothugg från feministiskt håll och avfärdats som bakåt­strävare i patriarkatets tjänst. En av dem var den österrikiske filosofen Ivan Illich, som hade stjärnstatus bland västvärldens radikala intellektuella efter sina drakoniska uppgörelser med sjukvården och skolsystemet – ända tills han 1982 kom ut med boken Gender (på svenska Genus) och satte sin skalpell i jämställdhetens heliga ko. Då högg han i sten. Ramaskriet från feministerna lät inte vänta på sig, och Illich förvisades på livstid från de vänsterintellektuellas parnass. Han dog relativt bortglömd 2002.