Zurbaráns serie med Jakob och hans 12 söner återförenas i New York
Fem av de 13 målningarna i utställningen "Zurbarán's Jacob and His Twelve Sons: Paintings from Auckland Castle" på The Frick Collection i New York. Utställningen pågår till och med 12 april 2018. (The Frick Collection)


På Frick Collection i New York visas just nu en mystisk och imponerande familjeåterförening. Utställningen ”Zurbarán’s Jacob and His Twelve Sons: Paintings From Auckland Castle”, som pågår till och med 22 april, består av tretton långa figurer målade av Francisco de Zurbarán. Den trettonde originalmålningen visas tillsammans med de övriga tavlorna i serien för första gången på över 260 år.

Det är lätt att hänföras av dessa legendariska bibelkaraktärer (som även kan ses virtuellt). De ter sig avlägsna och ödmjuka på en och samma gång, men samtidigt närvarande och befallande. Vid första anblick ser de nästan ut som kort i en kortlek – var och en med sin egen ikoniska outfit. De interagerar med varandra. När man tittar närmare ser man emellertid att ansiktena ser mycket realistiska ut, med unika uttryck och egenskaper.

Kompositionerna hämtades från etsningar, men ansiktena målades efter levande modeller, berättar Susan Grace Galassi, kurator på Frick, i ett fullproppat galleri den 21 februari.

– Jag känner att vi ser Sevillas samtid i dessa ansikten, och kanske var det till och med personer från Zurbaráns verkstad som poserade för målningarna, säger hon.

Utställningen med den spanska guldålderns Francisco de Zurbarán (1598-1664) ackompanjeras av ytterligare två andalusiska konstnärer på Frick – Diego Velázquez och Bartolomé Esteban Murillo, som båda ingår i galleriets permanenta samling.

"Zebulun,” runt 1640–1645 av Francisco de Zurbarán (1598–1664). Olja på duk, ca 200x103 cm. Det randiga tyget i Zebuluns avklippta byxor har kopplats till amerikanska textiler. Foto: The Auckland Project/Zurbarán Trust/Robert LaPrelle

1630 var Zurbarán den mest eftertraktade konstnären i Sevilla. Den andalusiska hamnen var inte bara ett blomstrade konstnärescentrum, utan också Spaniens rikaste stad. Sevilla hade monopol på handel med den nya världen och staden sjöd av aktivitet. Som den kunniga affärsman och chef han var hade Zurbarán ett stabilt flöde med olika uppdrag från kyrkliga institutioner och palats runtom i Spanien och de spanska kolonierna.

Serien är inte bland de arbeten vi förväntar oss att se från Zurbarán, som är mest känd för sina mer fulländade målningar och stilleben. Han har kallats för ”Spaniens Caravaggio”, skriver Alexandra Letvin i utställningskatalogen. Zurbarán hade förmåga att skapa tredimensionella bilder med tromp l’oeil-effekter. Han återgav draperingar med otrolig komplexitet, i de flamländska mästarnas romerska stil som var influerad av den italienska renässansen. Diego Velazquez naturalism som var utbredd på 1600-talet influerade honom minst lika mycket .

Zurbaráns lärlingstid i Sevilla sammanföll med Velazquez under tre års tid. Han gick inte samma väg som sina samtida vilka tränades i den italienska renässansens teorier och praktiker – särskilt i perspektiv. Till största del var han självlärd och lärde sig hur man hanterar konstnärsmaterial från en okänd konstnär. Det är dock känt att han assisterade Velazquez en gång i ett kungligt uppdrag.

Historier i historien

De över två meter högra figurerna i serien ”Jakob och hans tolv söner” dominerar bildrummet och fyller ut förgrunden. De små landskapen bakom dem trotsar perspektivreglerna och får karaktärerna ur gamla testamentet att se ännu större ut.

Omdöpt till ”Israel” (Första Mosebok 32:28) anses Jakob vara israeliternas förfader, och hans söner grundarna till de tolv stammarna, som beskrivs i en dikt i första Mosebok (kapitel 49). Galassi bestämde sig för att arrangera målningarna så som de visades i Auckland Castle i England i mer än 260 år: medsols och enligt ordningen av ”välsignelserna” i dikten, som börjar med Jakob:

“Jacob,” ca 1640–1645 av Francisco de Zurbarán (1598–1664). Olja på duk, ca 200x103 cm. Foto: The Auckland Project/Zurbarán Trust/Robert LaPrelle

"Kom hit till mig, så skall jag tala om vad som skall hända er i kommande dagar. Ja, kom samman och lyssna, ni Jakobs söner, hör på Israel, er fader!” reciterar Galassi.

– För mig handlar det här snarare om ett möte som du som betraktare är bjuden till. Det är väldigt karaktäristiskt för barockkonsten – att betraktaren spelar en roll och är inkluderad, sade hon, omgiven av målningarna.

Med kisande blick verkar Jakob se ned på oss, som för att påminna oss om någonting. Vi vet inte om dessa ”patriarker”, som de kallas traditionellt, faktiskt levde, men man kan verkligen känna deras legendstatus i Fricks galleri. Först kanske man blir överväldigad av att stå omringad av dem, men när man tar sig tid att uppleva dem ger sig deras egenskaper till känna. De verkar tala med varandra i denna sällsynta återträff.

Zurbarán väljer att avbilda dem i en kontext där Jacobs förutsägelser har blivit verklighet. Välsignelserna ”refererar ofta till tidigare händelser i första Mosebok, så de är historier i historierna", säger Galassi.

Gudomlighet över mänsklig galenskap

En av de mest berörande historierna är den om Josef, som figurerar på utställningsaffischen. Zurbarán avbildar honom full av mänsklighet, klädd i utarbetade, överdådiga kläder. Som son till en textilhandlare var Zurabán bekant med alla tänkbara tyger och textiler.

– Han var helt otrolig med att representera tyger, som genomgående spelar en ikonografisk roll [i hans måleri], säger Galassi.

– Detaljrikedomen i målningen [av Josef] är fenomenal – om du jobbar dig upp från tårna, genom alla broderier och fransar och vackra snören och päls. Det visar på Josefs betydelse, säger Galassi.

“Joseph,” ca 1640–1645 av Francisco de Zurbarán (1598–1664). Olja på duk, ca 200x103 cm. Foto: The Auckland Project/Zurbarán Trust/Robert LaPrelle

Josef var Jakobs näst yngsta son och hans favorit. Josefs bröder var avundsjuka och började konspirera för att få honom såld som slav i Egypten. Där anklagades Josef falskeligen för våldtäkt och fängslades. Hans förmåga att tyda drömmar väckte faraonens intresse; Josef blev en stor administratör och avvärjde effekterna av en stor svältkatastrof. Slutligen bjöd han sin far Jacob och hans elva bröder att leva i Egypten med honom. Men först lät han dem gå igenom olika prövningar för att bevisa att de inte skulle överge Benjamin, den yngsta, såsom de hade övergett honom. Sedan lugnade han dem med att säga: ”Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud.” (Första Mosebok 45:5, 7-8)

Kärnan i Josefs historia är att acceptera sitt öde, och att guds vilja står över mänskliga gärningar.

Tyst tolerans

Vi vet inte vem som gav Zurbarán uppdraget att måla de 13 bilderna av Jakob och hans söner, eller av vilken anledning. Kanske var de avsedda som kortlivade figurer till religiösa festivaler, eller för pryda en klostermatsal, ett mittskepp eller en klostergång. De kan ha beställts av spanska erövrare eller missionärer i den nya världen, som hävdade att urinvånarna i Sydamerika stod i rakt nedstigande led från de förlorade stammarna. Målningarna kunde ha haft ett didaktiskt syfte för att konvertera urinvånarna.

Den generella förståelsen är att målningarna aldrig lämnade den gamla världen, men att de till slut importerades till London tidigt 1700-tal. Serien såldes på auktion 1727-1728 till en portugisisk-judisk köpman vid namn James Mendez. När Mendez dog kunde Durhams biskop Richard Trevor förvärva alla utom en (”Benjamin”) av de 13 målningarna på en auktion 1756. ”Benjamin” tillföll en annan köpare. Trevor gav sedan den brittika målaren Arthur Pond (1701-1798) att måla en kopia av ”Benjamin” för att göra serien komplett.

“Benjamin,” ca 1640–1645 av Francisco de Zurbarán (1598–1664). Olja på duk, ca 200x103 cm. Foto: Grimsthorpe and Drummond Castle Trust/Robert LaPrelle

Biskop Trevor, som hade religiös tolerans för såväl judar som katoliker, förespråkade att judar skulle kunna bli engelska medborgare. Året därpå avslogs dock lagförslaget efter protester. Trevor tog ofta emot högt stående gäster, även antisemiter, och målningarna som hängde runtom i matsalen tjänade som ett tyst men kraftfullt ställningstagande för tolerans.

Om de till en början var avsedda för religiös konvertering i Sydamerika hade det varit en intressant kontrast till hur de senare användes som ett sätt att förespråka religiös tolerans i England. Hur som helst, Zurbaráns målningar av Jakob och hans tolv söner fortsätter att tjäna nya syften – att bevara ett kulturarv.

“Zurbaráns målningar och andra verk visas i Auckland Castles långa middagssal. Foto: The Auckland Project/Zurbarán Trust. Foto: Colin Davison

Skönhetens betydelse

2012 ville Church of England sälja Zurbaráns serie, men de räddades av den engelska filantropen Jonathan Ruffer som förvärvade tavlorna och hela Auckland Castle till sitt kulturarvscenter The Auckland Project, Projektet kommer bland annat att inkludera Faith Museum, som ska utforska trons historia på de brittiska öarna, ett spanskt galleri och forskningscenter och ett gruvmuseum, Mining Art Gallery, som ska handla om gruvans historia i regionen och konstverk av gruvarbetare.

Auckland Castle. Foto: Auckland Castle/Zurbarán Trust/Graeme Peacock

Det här är första gången som tavlorna reser till USA, sedan Trevor för mer än 260 år sedan för första gången visade Zurbaráns serie i Auckland Castles långa middagssal.

När Auckland Castle renoveras har Auckland Project lånat ut de 12 målningarna till Frick och Meadows Museum i Dallas. Den trettonde målningen ”Benjamin” lånades ut av Lady Willoughby de Eresby of Grimsthorpe Castle i Bourne, Lincolnshire, till Frick, vilket betyder att det är den enda gången som hela serien med de 13 målningarna har återförenats sedan målningarna såldes på auktion 1727. Efter 22 april kommer målningarna återvända till sina respektive ställen, och Fricks utställning kommer att bli ihågkommen som en möjlighet att ta del av en ovanlig och utsökt familjeåterförening.

Blommande magnolia utanförThe Frick Collection i New York, 22 april 2015. Foto: The Frick Collection