Våldet som drabbade Sverige i påskas var brutalt och riktat mot svensk polis. Den här gången utlöstes det av koranbränningar men problemet är betydligt större än så, menar polisen Anders Sydbom och konflikt- och terrorforskaren Magnus Norell.

Under påskhelgen inträffade upplopp på ett flertal orter runtom i Sverige där polisen utsattes för ett våld man aldrig tidigare mött. Rikspolischef Anders Thornberg sade under en pressträff strax efteråt att synnerligen allvarliga brott riktats mot vårt samhälle och att polisen utsatts för livsfarliga attacker.

– De har funnits en likgiltighet för mina medarbetares och andras liv. Det här är värre än våldsamt upplopp. Det skulle i några fall kunna utgöra försök till mord, sade han och tillade att det här handlar inte om några vanliga motdemonstranter.

Upploppen har liknats vid ett krigstillstånd. Gatstenar och molotovcocktails kastades mot polisen och deras bilar. Bland våldsverkarna fanns främst unga och medelålders män, men även kvinnor och barn.

Min åsikt är att han är en provokatör som man naturligtvis kan tycka vad man vill om, men det han påvisar är att det finns en gnista ute i våra förorter som bara ligger och pyr.

– Anders Sydbom, ledningsbefäl inom polisen, region Öst

De starka reaktionerna utlöstes av att Rasmus Paludan, advokat och partiledare för det danska politiska partiet Stram Kurs, beviljats tillstånd av polisen att bränna en koran i områden där huvudsakligen muslimer är bosatta.

Både inom politiken och i samhället i stort har röster höjts för hårdare tag och tydligare regler mot våldsverkarna, men också för att demonstrations- och yttrandefriheten ska begränsas i fall som dessa.

Anders Sydbom är polis sedan över 30 år och arbetar i dag främst som ledningsbefäl. Han var inte själv med under upploppen, men har stor erfarenhet av arbete i den här typen av miljöer och har även jobbat med utbildning inom SPT, särskild polistaktik.

Han ser mycket allvarligt på de våldsamma händelserna men menar samtidigt att Paludans koranbränningar inte är det grundläggande problemet.

– Min åsikt är att han är en provokatör som man naturligtvis kan tycka vad man vill om, men det han påvisar är att det finns en gnista ute i våra förorter som bara ligger och pyr. Även om vi skulle plocka bort honom så finns problemet fortfarande kvar, säger han och fortsätter:

– Minsta lilla som inte passar in i den normen och den stadsbilden som finns i dessa områden kan sätta igång en sådan här grej igen – och det behöver inte vara kopplat till att man bränner en koran.

Samtidigt pekar han på att polisens uppgift är att försvara våra demokratiska fri- och rättigheter och att även en person som Paludan måste få utöva sin yttrandefrihet så länge han inte skadar någon, oavsett vad vi må tycka om hans åsikter.

– Vi som står där tycker också saker, men vi jobbar, vi kan inte ta beslut utifrån känslor. Vi måste ta beslut med förnuft och ansvar, baserat på lag. Bromsar vi inte det här nu och visar att tyvärr så måste sådana här manifestationer få ske, vad blir då nästa steg?

– Om vi som polismyndighet, som ska stå upp för våldsmonopol och rättsvärden, viker undan, då vinner våldet och de här underbyggande krafterna.

Magnus Norell är konflikt- och terrorforskare med inriktning på bland annat islamism och Mellanöstern, och har tidigare varit verksam vid bland annat Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). 2015 gav han ut boken ”Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser”.

Han menar att samtidigt som det finns många människor som dras med i sådana här situationer, så finns både kriminella och religiösa krafter bakom upploppen.

– Det handlar om en kombination av kriminella nätverk som vill ha kontroll över sina territorier och islamister som kräver att samhället ska anpassa sig efter deras normer och kriterier, säger han och tillägger att gränserna för vad som är religiöst och vad som är ren kriminalitet går in i varandra.

Norell förklarar att det här handlar om individer för vilka det är fullständigt oacceptabelt att kritisera det man anser vara heligt. Att kränka koranen eller Mohammed ses som liktydigt med fysiskt våld och ska försvaras med alla till buds stående medel.

Men jag vill inte kritisera polisen här, utan det är polisledningen och våra politiker som bär ansvaret.

– Magnus Norell, konflikt- och terrorforskare

Trots detta anser han inte att koranbränningarna var den främsta orsaken till att våldet blev så kraftigt. I stället tror han att de användes som en ursäkt för de här grupperna att markera och visa vilka det är som bestämmer i de här områdena. Något de i vissa fall lyckades med i och med att polisen backade för våldet och därefter avslog flera av Paludans ansökningar om tillstånd för att hålla manifestationer.

– Men jag vill inte kritisera polisen här, utan det är polisledningen och våra politiker som bär ansvaret. Polisen ska ha en eloge för att de har klarat av det här utan att någon har dött.

Att det kunde gå så här långt har flera orsaker menar både Norell och Sydbom. En del är att samhället inte har agerat tillräckligt trots att det här har pågått under lång tid – även om det inte varit så här allvarligt tidigare.

– Problemet är att vi stämde aldrig i bäcken. Polisen har inte fått de verktyg som behövs. Det finns ingenting mellan batongen och att skjuta skarpt och det märkte vi väldigt tydligt nu, säger Norell som menar att det drabbar såväl polisen som alla de fredliga människor som bor i de här områdena.

Anders Sydbom instämmer och menar att polisen behöver bättre utrustning i sådana här lägen, såsom gummikulor, beanbags och vattenkanoner.

– Man måste kunna skjuta på långt avstånd utan att det är livshotande, säger han och konstaterar att med de resurser polisen har i dag tvingas de backa när det inte handlar om att rädda liv.

– Men vi måste ju finnas för de goda människorna som bor i de här områdena. Det finns de som har fått sina bilar uppbrända, fönsterrutor på sina butiker sönderslagna, vissa kanske har skadats … det är dem vi måste stå upp för.

Dessutom pekar han på en rad andra saker som behövs för att polisen ska kunna hantera den här typen av situationer, såsom ordentlig utbildning, övning på att jobba i skarpa lägen, och inte minst, fler poliser – men att man här också måste rekrytera rätt personal.

– I dag vill man att polisstyrkan ska spegla mer hur samhället ser ut. Men jag menar att vi måste ta in de som har rätt förutsättningar för att klara det här yrket. Sänker vi kraven då kanske fler kommer in och då får vi fler poliser, men vad är det vi får och blir de kvar?

I stället tycker han att kraven kanske till och med bör öka och att man därutöver ska erbjuda bättre förutsättningar vad gäller ersättning och arbetsvillkor.

– Känner du att du har bra villkor, att det ställs krav och att det satsas på dig – då tror jag att de kommer. Men nu gör vi lite tvärtom.

Enligt Magnus Norell krävs nu att våra politiska institutioner tar ett ordentligt krafttag. Dels behövs bättre kontroll över vilka som kommer in i vårt land, och dessutom måste samhället tydligt klargöra vad det är som gäller i Sverige.

– Det kommer säkert att vara jobbigt i början, ta lång tid och kosta mycket pengar och resurser, för det har gått så långt nu att vi redan har skapat de här enklaviserade områdena. Men det finns inga genvägar.

– Och då behövs både politiskt mod och en vilja att prata om det här, utan att anklaga varandra för det ena och det andra och etikettera människor som förfärliga typer. Alla sidor måste vilja det här, säger han och tillägger att det behövs en öppen diskussion om vilka principer vi inte vill backa på och hur långt vi är villiga att gå för att försvara våra grundläggande rättigheter.

Slutligen konstaterar han att vi har en parlamentarisk demokrati i Sverige och att det är principen om de här fri- och rättigheterna som har gjort att vi kan bygga upp demokratier i väst.

– Det innebär att vi måste kunna tåla att folk som du tycker genuint illa om, vars åsikter du avskyr, har precis samma rätt som du att framföra dem på olika sätt. Men vissa politiker har redan börjat prata om att man kanske måste införa lagstiftning som säger att det här är ett hatbrott.

– Så om vi kommer till ett stadium där våra fri- och rättigheter inte skyddas och underhålls tillräckligt längre, har vi hamnat på ett sluttande plan. För var ska man dra gränsen, vems frioch rättigheter är det du inte ska skydda nästa gång, säger han och tillägger:

– Yttrande- och åsiktsfriheten är grundläggande. Utan de friheterna dör alla andra friheter.

Kontakta journalisten: [email protected]