Ibland när jag sätter mig ner och blickar ut i naturen fylls jag av en stark känsla av evighet. En känsla av att jag är ett med allt. Att jag levt i hundratals år och att min själ kommer att finnas kvar för alltid.

När min fru och jag gifte oss fick vi en oljemålning. Det är en ganska liten tavla inspirerad av grottmålningar. Tavlan föreställer noshörningar och hästar. Blyertsen som markerar djurens konturer ger en illusion av fördjupningar, som att de har huggits in i stenen innan de målats. Färgerna går i rött, ockra och svart.

Tavlan påminner mig om våra svenska hällristningar. Den för mina tankar till en tid då mänskligheten inte var så skyddad från naturen som man är nu. En tid då man inte vetenskapligt undersökte allting utan levde i en värld full av myter, legender och äventyr.

I modern tid är det lätt att förhärliga denna typ av leverne. Jag lever i min egen lilla bubbla där jag helst inte lämnar hemmet och drömmer om en kamin så att jag i full bekvämlighet kan ligga och njuta av livet framför lågornas sken.

Men väl i min egen bubbla drömmer jag i stället om äventyret. Jag planerar in vinterbad. Funderar på om det inte är dags att sova ett par nätter ute i naturen. Om jag inte ska bege mig ut på någon typ av vandring.

Det är antagligen naturligt att drömma om det man inte har. Kanske försöker hjärnan finna en balans mellan äventyr och trygghet. Och vanligtvis är jag fullständigt nöjd med att bara drömma om de stora äventyren. Att uppleva dem kan jag lämna åt någon annan.

Det är som om tavlan visar starten på en berättelse och att jag sedan har ansvaret att avsluta den.

Vår tavla heter Tiden är ingenting och vad den avbildar är egentligen någonting ganska enkelt. En grottmålning av några djur. Men i denna enkelhet finns något stort. Det är som om tavlan visar starten på en berättelse och att jag sedan har ansvaret att avsluta den.

Till förra numret intervjuade jag en kvinna som instiftat en organisation för att dokumentera hällristningar i Bohuslän. Den grundläggande tanken bakom denna dokumentation är att hällristningarna en gång kommer att vara borta. De kommer att ha vittrat sönder.

När jag frågade henne vilket tidsperspektiv vi pratar om förklarade hon att denna fråga var omöjlig att svara på. Med en ökad försurning och luftföroreningar går det snabbare nu, men de har funnits i tretusen år.

Men tiden är ingenting. Och om tusen år kanske just denna dokumentation av människans ursprung är extremt värdefull. Vem vet, då kanske vi lever i en tid där vi än mer fjärmat oss från naturens krafter?

Själv tycker jag att det är lite hisnande att tänka bara hundra år framåt i tiden. Vart har den teknologiska utvecklingen då fört oss? Vad har vi vunnit och vad har vi förlorat?

Det enda vi vet om tiden är egentligen att den inte stannar. Den går sakta framåt och samma sak gäller för oss. Jag har själv en fast övertygelse om att vi återföds i olika kroppar. Vår själ förs vidare från en fysisk gestalt till en annan. Med denna tanke är tiden verkligen ingenting, men det är viktigt vad jag gör. Det är inte bara för andras skull som jag vill göra världen till en bättre plats att leva på. Det är också för min egen.

När jag tittar på tavlan väcker det en stark känsla inom mig. Det är som att en del av mig varit där, som att jag en gång i tiden stod i just den där grottan och iakttog målningarna.

Ibland får jag frågan hur jag kan vara så säker på att vår själ är odödlig. Jag har sällan ett bra svar på denna fråga, det är bara något djupt inom mig som säger att det är så. Jag kan så klart ifrågasätta denna inre röst men det har aldrig riktigt känts relevant.

Att strunta i min egen instinkt för att jag inte kan bevisa att den stämmer. Kommer det verkligen att göra mitt liv bättre?

Jag väljer i stället att tro. Tro på mig själv och min instinkt. Lita på mitt inre och veta att tiden, den är ingenting.

Kontakta journalisten: [email protected]