Teckningarna är en inblick i Michelangelos kreativa värld
Carmen Bambach, kurator för italienska och spanska teckningar på Metropolitan Museum of Arts, med "Studies for the Libyan Sibyl (recto)", runt 1510–1511, av Michelangelo Buonarroti (1475–1564), i rummet för teckningar och gravyrer på Metropolitan Museum of Art, 13 mars 2018. Foto: Benjamin Chasteen/ Epoch Times


”Michelangelo var årets rockstjärna,” säger kuratorn Carmen Bambach på Metropolitan Museum of Art i New York. De åtta åren hon lade ned på att organisera utställningen ”Michelangelo: Divine Draftsman and Designer” var värt mödan – över 700 000 personer såg den under tre månader i vintras. Bara nio utställningar i museets 148-åriga historia har dragit fler besökare. I en exklusiv intervju berättar Bambach om sitt jobb med renässanskonstnären.

Utställningen om Michelangelo (1475-1564) var bara en destillation av Carmen Bambachs forskning. Hon har studerat konstnären i över 30 år, men hennes relation till Michelangelo sträcker sig längre tillbaka än så. Redan vid tio års ålder började hon rita av och kopiera Michelangelos teckningar ur en bok hon fått av sin mamma.

Utställningen “Michelangelo: Divine Draftsman & Designer”på Metropolitan Museum of Art i New York den 12 februari 2018. Foto: Benjamin Chasteen/ Epoch Times

Bambach föddes i Chile, men efter militärkuppen 1973 emigrerade hennes familj till USA. Hennes bakgrund har gjort att hon inte är rädd för att ta intellektuella risker, säger hon. 

När hon var 20 och studerade arkitektur och konsthistoria vid Yale University upptäckte hon en teckning av Michelangelo som hade publicerats inkorrekt: den hade placerats uppochner på sidan och sades vara en armbåge. Hon påpekade att det antagligen rörde sig om Hamans förkortade huvud i fresken ”The punishment of Haman” i Sixtinska kapellets tak. Hon visade en fullskalig transparent kopia av teckningen för Fabrizio Mancinelli, som styrde över rengöringen av Sixtinska kapellets tak mellan 1986 och 1994. När hon klättrade upp på byggnadsställningen och placerade kopian över Hamans huvud insåg hon att det var en perfekt match. Detta var en betydelsefull språngbräda för hennes karriär som konsthistoriker.

Idag är Bambach på toppen av sin kreativa intellektuella förmåga. 

Under intervjun delar hon med sig kring erfarenheter och insikter hon fått i processen med att kurera, organisera och skriva om utställningen “Michelangelo: Divine Draftsman and Designer”.

Carmen C. Bambach, kurator för teckningar och gravyrer på Metropolitan Museum of Art, New York, på hennes kontor på museet den 13 mars 2018. Foto: Benjamin Chasteen/Epoch Times

Epoch Times: Det är sällsynt med en utställning som ”fokuserar så mycket på en konstnärs inre värld, särskilt en renässanskonstnär”, som du har sagt. Vilka intellektuella risker har du tagit inför utställningen?

Carmen Bambach: Poängen var att skapa en arena, en atmosfär, som gav känslan av att kliva in i Michelangelos privata värld. Folk har inte tillgång till gamla mästerteckningar, så jag kände att det var viktigt att visa allmänheten att det att se teckningarna är samma sak som att kliva in i hans kreativa värld. Det här är objekt som för tittaren väldigt nära konstnären. Vi kan verkligen se konstnären tänka på pappret.

Epoch Times: Hur tycker du att teckningens roll har förändrats sedan Michelangelo och hans tid? Är ”disegno” (i betydelsen av att teckna och designa med en särskild estetisk och etisk inställning, liknande hur det kultiverades under renässansen) fortfarande relevant?

Bambach: Jag skulle säga att designo är mer relevant idag än någonsin. De lärdomar som Michelangelo förser oss med är att för honom är de konceptualiserade idéerna, i fråga om den design och teckning som hans hand har utfört, oskiljaktigt knutna till varandra. Den här känslan av konstnärens hand – ögat, konstnärens sinne – är ett slags metafysiskt tillstånd för honom.

Lärdomen här till dagens konstnärer är att vi behöver titta tillbaka igen, och värdera produkten gjord av konstnärens hand lika mycket som en konceptuell idé. Michelangelo visar oss att dessa mål inte står i motsats till varandra; de är faktiskt sammanflätade och komplementära.

“Archers Shooting at a Herm,” 1530–1533, av Michelangelo Buonarroti (Italien, Caprese 1475–1564 Rom). Teckning i rödkrita, ca 20,5 x 31 cm. Foto: Royal Collection Trust/ Her Majesty Queen Elizabeth II 2017

Epoch Times: Vad skulle du säga om Michelangelos passion för att skapa med koppling till sin tro, till nyplatonismen, till kristendomen?

Bambach: Vi återkommer till teckningen som det kraftfullaste och mest direkta uttrycket för tron på ett intellektuellt liv. Detta ämne passar ofta in i klassisk mytologi. De teckningar som visar oss Michelangelos djupa andlighet är Pietà-teckningen han gör för Vittoria Colonna, eller korsfästelsen. Det finns en känsla av passionerad tro på en mystisk kvalitet, gemenskap mellan gud och personen. Michelangelo var poet, och många av nyplatonismens tankar kommer till uttryck i sättet han skriver om kärlek, andlig kärlek, och kärlek som en process för att uppnå renhet, med vilken personen gradvis befrias från den mänskliga kroppens fängelse; så det handlar om att gradvis stiga upp till ett andligt tillstånd.

Vissa florentinska nyplatonister vidhöll att den mest perfekta och renaste formen av kärlek var kärleken mellan män… Så, här är den här kulturen som är mycket beläst, mycket kunnig, mycket förtrogen med klassikerna, som omfattar nyplatonistisk filosofi. Och det handlar inte om köttslig kärlek; det rör sig inte heller om det vi idag kallar för ”platonisk kärlek”. Det är olika tillstånd, som handlar om renhet och ande.

Epoch Times: Hur står hans passionerade dikt till vännen Tommaso de’Cavalieri i kontrast med hans passionerade dikt till Vittoria Colonna?

Bambach: Michelangelo går igenom en gradvis, andlig omvandling. Vi måste förstå att Michelangelo tidigt på 1530-talet, när han är förälskad i Tommaso de’Cavalieri, är ett ögonblick i hans liv. När vi talar om Vittoria Colonna, som han antagligen träffade 1538, ser vi ett ögonblick när Michelangelo var uppslukad av mysticism. Vittoria Colonna själv, som var änka och sedan en tid tillbaka engagerade sig i klosterlivet, slutar till och med att skriva petrarkisk poesi, som handlar om kärlek, och när hon träffar Michelangelo skriver hon bara ”sonetti spirituali”, andliga sonetter.

"Han smittas på många sätt av den mystiska bacillen, så att säga, från denna mycket asketiska Vittoria Colonna." 

– Carmen Bambach, kurator på Metropolitan Museum of Art

Tänk på att Vittoria Colonna var en välutbildad kvinna, den berömda och mest litterära kvinnan på sin tid. Hennes religiösa engagemang fick henne exempelvis att tukta sin kropp så att den blev väldigt bräcklig. Hon led en hel del: hon skulle inte äta särskilt mycket, hon skulle ha en hårskjorta under nunnedoket, allt möjligt för att späka sig. Så det är den här Vittoria Colonna som Michelangelo träffar, och han smittas på många sätt av den mystiska bacillen, så att säga, från denna mycket asketiska Vittoria Colonna. Man ser verkligen att mötet med henne var en vändpunkt i hans liv. Inget av det här är tydligt, såvida vi inte tänker på konstnären som en person snarare än som bara skaparen av dessa teckningar, ”Yttersta domen” och allt det där.

På sätt och vis var det teckningarna som förmodligen avslöjar den här resan och dessa dimensioner på det djupaste sättet, efter som teckningarna är så privata. Han gjorde teckningar till sig själv, eller till sina närmaste vänner.

Epoch Times: Det är nästan som att gå in i hans huvud, på något vis.

Bambach: Ja, precis. Michelangelos teckningar har en mycket stark självbiografisk kvalitet. Teckningarna kommunicerar ett nästan våldsamt känslodjup. Man ser till exempel att det centrala i hans konstnärliga vokabulär är den manliga nakna kroppen, och på ett sätt utgör de byggstenarna till hans konstnärliga vision.

Epoch Times: Vissa av hans små snabbskisser är inte nödvändigtvis anatomiskt korrekta, och en del av hans andra teckningar, särskilt de med rödkrita, är så vackert fulländade, så anatomiskt exakta – i motsats till Leonardo da Vinci som verkar vara exakt från början till slut.

"Michelangelos teckningar har en mycket stark självbiografisk kvalitet."

– Carmen Bambach, kurator på Metropolitan Museum of Art

Bambach: En av anledningarna till att jag älskar att ta på mig monografiska utställningar, dedikerade till en konstnär, är för att jag tycker om att undersöka omfånget av en konstnärs arbeten. Exempelvis, när vi hade utställningen ”Leonardo da Vinci: Master Draftsman” här [på Met] 2003, som jag också organiserade, kunde man se en serie av teckningar. Det är viktigt att inte koncentrera sig på några få verk, vilka nästan är som troféer, utan försöka se på teckningar som kommunikationsmedel för dessa konstnärer.

Leonardo som hantverkare skiljer sig mycket från Michelangelo. Man ser inte den här extraordinära, nästan besattheten, av den manliga nakna kroppen. Leonardo hade ett mer anatomiskt analytiskt sätt att se och skapa. Men Leonardo hade också ett mycket stort antal teckningar.

Epoch Times: Kan du nämna några överraskningar du stötte på när du förhandlade om inlån från de nära 50 samlingarna inför utställningen?

Bambach: Det fanns naturligtvis teckningar som jag inte kände till sedan tidigare. Eftersom hemuppgiften jag gav mig själv var att få in nya verk i samtalet om Michelangelos karriär, gjorde jag mitt bästa för att leta efter det mest sällsynta, det opublicerade, de saker man knappt sett. En av överraskningarna för besökarna på utställningen var pappret med studierna av en fågel i svartkrita, som Michelangelo återanvände för att skriva ett brev till sin assistent Pietro Urbano. Det verket finns på Biblioteca [Civica] Bertoliana i Vicenza. Inte så många går dit. Vicenza är en liten stad i norra Italien. Jag begav mig till biblioteket, öppnade den här mappen, och där var den! Inte ens Michelangelo-experter har sett den före utställningen.

Carmen Bambach, kurator för italienska och spanska tecknignar på Metropolitan Museum of Arts med "Studies for the Libyan Sibyl (recto)," runt 1510–1511, av Michelangelo Buonarroti (1475–1564) i rummet för tecknignar och gravyrer på Metropolitan Museum of Art, 13 mars 2018. Foto: Benjamin Chasteen/ Epoch Times

Epoch Times: Vad i utställningskatalogen gör dig stolt?

Bambach: Ha fokuserat på att omkalibrera sättet vi ser på Michelangelo som konstnär, och förstå teckningens och designos roll [de konceptuella aspekterna av hans kreativitet], att se detta berättas igen i fråga om hela hans karriär, det är en ganska stor prestation. Även de som inte är konsthistoriker eller experter kan läsa boken eftersom den är fri från jargong. Om det dyker upp ett ord här och där så förklaras det alltid först. Avsikten var att se Michelangelo i hans samtidskontext, att verkligen lyfta fram personen bakom konsten genom att innefatta ett enormt antal dokument, brev och korrespondens. Det är inte något som man lätt hittar i litteraturen om Michelangelo.

Intervjun har kortats ned och förtydligats.

Besökare utanför Metropolitan Museum of Art på sista dagen som utställningen “Michelangelo: Divine Draftsman & Designer” var öppen, New York 12 februari 2018. Foto: Benjamin Chasteen/Epoch Times