Anmälningsplikt gällande personer som vistas illegalt i Sverige – det som kritikerna gärna kallar en ”angiverilag” – har väckt stor debatt sedan det först började diskuteras. Under förra veckan blossade den upp igen, efter att migrationsminister Maria Malmer Stenergard meddelat att direktiven snart ska lämnas över till utredaren.
Det här förslaget har mötts av massiv kritik från fack, lokala politiska församlingar och sammanslutningar av privatpersoner. Redan i maj gick en grupp vårdpersonal samman under kampanjen ”vi anger inte”. Enligt fackförbundet Sveriges lärare kommer hela 93 procent av lärarna inte att följa en sådan lag. Malmös S-styrda kommunstyrelse har krävt undantag för yrken som ”kräver särskilt förtroende”. Listan kan göras lång, och oppositionen, kanske framför allt Vänsterpartiet, tycks vädra en stridsfråga där man kan få god exponering.
Det finns flera lager i den nuvarande debatten. Ett är så klart varför regeringen väljer att alls gå fram med något som man på förhand förstod skulle väcka ett sådant ramaskri. Ett svar på det är givetvis Tidöavtalet, och att utan SD hade en borgerlig regering aldrig lagt fram just det här förslaget. Även SD torde dock inse att symbolvärdet i förslaget är större än det praktiska värdet. Något slags konsekvenser för offentligt anställda som inte rapporterar illegala invandrare kommer knappast att göra underverk för att förbättra varken återvändandearbetet eller minska invandringen.
