En oro sprider sig kring deep fakes, och fler ropar efter auktoriteter som kan bestämma vad som är sant och falskt. Men vem är egentligen mogen nog att bära detta kors på sina axlar?

I somras lyfte den brittiska Labour-parlamentarikern Darren Jones frågor kring AI-genererade ljud- och videoklipp, så kallade deep fakes. Med deep fakes åsyftas förfalskade videor, bilder eller ljud som tas fram med AI-teknik (maskininlärning), och som kan vara mycket svåra att skilja från äkta. Darren Jones oroade sig för att människor inte själva ska kunna avgöra vad som är sant och falskt inför framtida ”kritiska” val, till följd av den snabba teknologiska utvecklingen på området. Människor måste ges tillgång till korrekt information, menade han, och ville främja ”pålitliga” nyhetskällor för att motverka spridandet av felaktig information. Eftersom informationslandskapet dagligen fylls med föroreningar låter detta lovande. Platon frågade sig dock i Republiken redan för 2 400 år sedan vem som ska övervaka väktarna för att säkerställa att de utför sina plikter på rätt sätt. 

Även om fenomenet deep fakes är högaktuellt är själva problematiken inte ny. Lurendrejare och imitatörer har funnits genom tiderna. År 2018 lurades dåvarande brittiske utrikesministern Boris Johnson av en rysk komikerduo. Under 2021 lurades brittiska, holländska och baltiska parlamentariker att tro att de talade med den ryske dissidenten Alexej Navalnyjs stabschef. Borgmästare i Berlin, Madrid och Wien har blivit lurade att tro att de interagerade med Kievs borgmästare Vitali Klitschko.