På sistone har det bränts koranböcker i Sverige, vilket har lett till en diplomatisk kris. På en pressträff har statsminister Ulf Kristersson nyligen påpekat att det för tillfället inte är en fråga om att inskränka yttrandefriheten, även om vissa av hans regeringskollegor verkar ha intagit en annan inställning. 

Redan på 1960-talet oroade sig medieteoretikern Marshall McLuhan för konsekvenserna av vad som skulle komma att utvecklas till en ”global by”. Kommunikationsteknologiska framsteg skulle förvandla hela jordklotet till en slags global gemenskap, med delade erfarenheter och omedelbar tillgång till information. Elektroniska medier skulle möjliggöra en känsla av global närhet. Olika delar av världen skulle bli medvetna om varandra och även påverka varandra, vilket i sin tur skulle bidra till att sudda ut gränserna mellan nationer och kulturer.

Ett sådant utsuddande kanske är önskvärt, men det är inte oproblematiskt. Exempelvis kan synen på fri- och rättigheter vara väsensskild kulturer och länder emellan. Även synen på vad som är sant och falskt skiljer sig åt. Att påstå att folkmordet på armenier har ägt rum kan i Turkiet leda till fängelsestraff. Men i Frankrike kan förnekandet av samma folkmord leda till fängelsestraff. Om frågor som dessa höjs till global nivå, eller till EU- eller Nato-nivå, vems regler ska då gälla? Kommer detta folkmord ens att kunna diskuteras? Om inte så kommer den så kallade åsiktskorridoren att bli mindre.