Nya bevis har framkommit för att organstölder fortfarande pågår i Kina, denna gång från en sydkoreansk TV-dokumentär.

Programmet heter ”Undersökande Reportage 7” och sändes den 15 november 2017 på TV-kanalen TV Chosun, som ägs av Chosun Ilbo, en av Sydkoreas största nyhetstidningar. Reportrarna låtsades vara sydkoreanska ”organturister” som åkte till Kina för en transplantation.

Teamet åkte till ett sjukhus i Tianjin i nordöstra Kina under förevändning att man hörde sig för om en transplantation för en sydkoreansk patient som behövde en ny njure.

Reportern filmade sina möten med sjukhuspersonal med dold kamera, och de informerade honom att matchande organ kunde fås fram på bara några veckor, vilket är helt orimligt snabbt i länder med väl utbyggda, transparenta och lagliga donationssystem, där väntetiden för organ från avlidna donatorer mäts i många månader, eller i år. Om patienten dessutom kunde tänka sig att donera till sjukhusets välgörenhetsfond kunde väntetiden bli ännu kortare, enligt en sköterska. Det är inte tydligt i dokumentären exakt när det här hände, men det tycks ha varit tidigare under 2017.

Varifrån kan de här organen, som utan vidare tycks kunna beställas fram, ha kommit?

Epoch Times egna, prisbelönta artiklar om organstölder, liksom oberoende internationella rapporter, pekar mot att källan sannolikt är samvetsfångar som hålls i kinesiska fängelser på grund av sin tro. Det handlar främst om utövare av den andliga metoden falungong, som den kinesiska regimen har förföljt sedan 1999. Andra som pekats ut som möjliga offer är den förtryckta, företrädesvis muslimska minoritetsgruppen uigurer, som utsatts för omfattande blod- och DNA-prov, men det kan även handla om personer som helt enkelt bara kidnappats.

Det troligaste är att organen tas med våld, och att ”donatorerna” dödas i processen.

Sällsynt konkret bevis

Den kinesiska regimen har konstant hävdat att de organ som används för transplantation i Kina i huvudsak kommer från dödsdömda och avrättade fångar, men undersökningar har visat att alla uppskattningar av antalet avrättningar i Kina (Kinas regim lämnar inte ut siffran) är alldeles för lågt för att kunna svara för ens den officiellt observerbara transplantationsaktiviteten.

Frivilliga donationer har tidigare varit nästan icke-existerande i Kina, bland annat på grund av traditionella uppfattningar om att döda kroppar ska behållas hela, och bara helt nyligen skapades ett nationellt donationssystem.

Även i den sydkoreanska dokumentären framhålls detta, och man instämmer i slutsatsen att den kinesiska staten sannolikt håller sig med en ”bank” med levande fångar, som kan dödas på beställning när deras organ behövs till en transplantation.

Programmet är ett sällsynt, konkret bevis, direkt från kinesisk sjukhuspersonal och sydkoreanska läkare, på att organstölder alltjämt pågår i Kina, delvis på grund av en stor efterfrågan från utlandet.

Kinesiska myndigheter har tidigare lovat att sluta använda avrättade fångar från och med januari 2015, vilket lett till att internationella organisationer som Världshälsoorganisationen och The Transplantation Society rapporterat positivt om utvecklingen. Den koreanska dokumentären är dock en av flera inlagor som motsäger den här bilden.

I dokumentären presenteras en uppskattning att 2 000 sydkoreaner per år har åkt till Kina sedan år 2000. Det är en betydligt högre siffra än vad som officiellt rapporterats i den medicinska tidskriften Transplantation. I dokumentären förklarar man inte hur man kommit fram till den här siffran, men man tycks ha extrapolerat utifrån anekdotiska uppgifter.

"Bara organ från unga människor"

Teamet reste till ett sjukhus i Tianjin som är populärt bland sydkoreanska ”vårdturister”. Sjukhuset nämns aldrig vid namn, men utifrån filmbilderna och beskrivningen så stämmer det väl överens med Tianjins första centralsjukhus, som Epoch Times tidigare rapporterat om. Sjukhuset har en hel flervåningsbyggnad helt dedikerad till organtransplantationer, som åtminstone tidigare haft en kapacitet på 500 sängplatser.

När den hemliga reportern kommer till sjukhuset tas han emot av en sköterska som talar koreanska, och som visar runt honom. En sydkoreansk patient som just genomgått en transplantation berättar för reportern att hon väntade två månader på ett matchande organ. Patientens son berättar att det tog två timmar från det att organet togs ut tills dess att det kom till sjukhuset, och att sjukhuset tog olika betalt av olika patientgrupper.

Reportern frågar hur många transplantationer som sjukhuset vanligen utför, och får av sköterskan veta att de dagen innan genomförde tre njurtransplantationer och fyra levertransplantationer. Om det är en typisk siffra skulle man alltså utföra omkring 2 500 transplantationer per år, men inga sådana siffror presenterades i reportaget.

Efter att en sköterska och en transplantationsläkare tittat på journalerna för den fiktiva sydkoreanska patienten och bekräftat att det var lämpligt med en transplantation, frågar reportern hur länge man måste vänta på operation. Sköterskan svarar att det beror på, men att vissa patienter får vänta en vecka, två veckor eller 50 dagar. Hon tillägger att om man vill att det ska gå snabbare kan man donera pengar till sjukhusets välgörenhetsfond (utöver kostnaden för transplantationen). På frågan om hur mycket svarar hon 10 000 yuan (12 500 kronor).

I en skrämmande sekvens frågar reportern om den tilltänkta patienten kan få ett organ från en ung människa, och får svaret av sköterskan att sjukhuset bara använder sig av organ från unga människor.

Sköterskan visar också runt reportern på en avdelning som bara är för utlänningar. Där får man bland annat se ett stort, elegant möblerat rum där en patient från Mellanöstern sägs bo, vars operationsavgift ”togs om hand av konsulatet”.

Teamet besöker också ett hotell och talar med ett sydkoreanskt par, varav den ena nyligen genomgått en transplantation. Han får av dem veta att en hel våning var avdelad bara för koreanska patienter och deras anhöriga. Det paret hade ett visum som gällde i tre månader.

Experiment på människor

I programmet undersöks även uppgifter om att en nu fängslad före detta polischef i storstaden Chongqing, vid namn Wang Lijun, skulle ha lett morbida experiment på människor för att hitta transplantationsmetoder som bättre bevarade organen. Dessa uppgifter har rapporterats av organisationen World Organization to Investigate the Persecution of Falun Gong (WOIPFG).

Reportrarna reser till det sjukhus och forskningslaboratorium i Chongqing som Wang ledde, och där hittade man ritningar till en maskin som skulle orsaka skador på hjärnstammen – något som skulle leda till hjärndöd. De liknade den maskin som Wang tagit patent på, något som finns tillgänglig på nätet.

När reportern frågade om syftet med maskinen bekräftade laboratoriepersonalen att den kunde användas för att göra en människa hjärndöd utan att skada kroppens övriga organ.

Sydkoreanska patienter hänvisas till kinesiska sjukhus av läkare i Sydkorea. I programmet besöker reportageteamet ett sjukhus i Seoul där en läkare medger att han skickat patienter till sjukhuset i Tianjin förut, men han hävdar att han inte gör det längre. På frågan om huruvida han oroar sig för organens ursprung så vägrar han att svara.

På ett annat icke namngivet sjukhus säger en läkare att organen i Kina kommer från ”fångar som förföljs för sin tro”. Det etiska dilemmat fick honom att sluta skicka patienter till Kina, säger han. På frågan om huruvida han ångrar att han skickat folk dit säger han nej, eftersom patienten behövde en transplantation för att överleva.

Transplantationsexperter duckar

Epoch Times har inte fått svar på förfrågan om kommentarer från det koreanska transplantationssällskapet.

2016 skrev en anonym källa som identifierade sig som tidigare personal vid Tianjins första centralsjukhus i Epoch Times om sina erfarenheter.

”Många av de utländska transplantationspatienterna kom till Kina för att få tag i en lever eller en njure. De flesta av dessa utlänningar var sydkoreaner”, skrev källan, som också berättade om hur patienter blev hänvisade till sjukhuset: ”En välkänd sydkoreansk läkare på ett av de största sjukhusen i Sydkorea presenterade sina patienter för en mellanhand. Den här mellanhanden hänvisade dem sedan till sjukhuset i Tianjin.”

2015 väckte David Matas, en av de mest framstående oberoende forskarna som dokumenterat bevisen på organstölder i Kina, frågan om bristen på transparens när det gällde källorna till organ i Kina, vid en konferens för vårdindustrin i Seoul.

I juli 2017 skrev flera internationella hälsoorganisationer under ett brev som välkomnade Kinas ”organdonations- och transplantationsreformer”. Bland annat skrev Världshälsoorganisationen, Påvliga vetenskapsakademin (PAS) och The Transplantation Society under, enligt den statliga kinesiska tabloiden Global Times.

Francis Delmonico, transplantationsexpert på PAS, fick frågan om akademin kommer att ändra på sitt ställningstagande utifrån vad som framkommit i dokumentären, men gav inget rakt svar, och kommenterade inte direkt bevisen i dokumentären. I stället svarade han bara: ”PAS inställning är att stödja de reformer i Kina som överensstämmer med PAS uttalande – och som skrivits under av kinesiska kollegor vid PAS toppmöte.”

Rapportering av Annie Wu