Det är nu fyrtio år sedan den franska filmen En söndag på landet hade premiär. Den är som en tavla i sin stilla skönhet. Vi följer en förmögen familj under en dag, i det tidiga 1900-talet. Dagen skymmer mot afton och en ny tid stundar.
Ett sätt att beskriva filmkonsten är att det är en rörlig tavla som låter. Likheten med målarkonsten är något som sällan beaktas av filmskapare, men det gör Bertrand Tavernier i En söndag på landet. Som titeln anger har den sin utgångspunkt i en dag och en plats snarare än i en berättelse.
Året är 1912 och vi befinner oss på den förmögne och åldrade konstnären Monsieur Ladmirals marker. Om söndagarna kommer hans son, sonhustru och tre barnbarn på besök. Denna söndag kommer även hans dotter, vilket är sällsynt. Inget uppseendeväckande sker egentligen under dagen, utan vi får en inblick i familjens liv och i hur en tidsepok närmar sig sitt slut liksom döden stundar för den gamle.
