Jag har tidigare i den här bloggen företrädesvis samlat saker i eller nära vår trädgård, men nu har jag väl slagit något slags bekvämlighetsrekord genom att ”samla” i ett av våra trädgårdsland.

Det låter kanske lite märkligt, men bakgrunden är denna: Flera av våra envisaste ogräs är ju faktiskt endera gamla svenska kulturväxter och/eller betraktas som kulturväxter i andra länder, och en sådan växt är svinmålla. Många sliter sitt hår om de får den i trädgården, ungefär som med kirskålen. Vi hade den inte i vår trädgård, men vi köpte ett lass matjord, som visade sig vara full av de synnerligen lång- och seglivade svinmållafröna. Så i landet där vi planterat bondbönor och palsternacka stack det upp en rejäl rikedom av svinmålla som fick rensas bort. Självklart tog jag vara på den!

Svinmålla har odlats i Sverige sedan gammalt, och den är släkt med den aningen trendigare quinoan. Törs man spara sin svinmålla tills den fröar så kan man alltså ta vara på fröna. Vi ville ju dock inte ha den i landet, så vi tog den innan den gick i blom, och då är den en förträfflig bladgrönsak. Såvitt jag förstått är det enda man egentligen riskerar att förväxla svinmålla med andra mållor, som också är ätliga, så man kan plocka den utan större betänkligheter.

Färsk hade den en lite mesig smak, men funkar säkert att blanda med andra gröna blad. Jag stekte i stället upp den med smör och vitlök, som jag skulle gjort med färsk spenat, och då fick den mer karaktär. Tillsammans med lite fetaost, mynta och ett annat trädgårdsfynd – ängssyra – fick svinmållan bli fyllning till piroger. Man kan använda hela växten, men stjälkarna var lite väl fibriga, så jag nöjde mig med bladen och toppskotten.

Sen får jag väl också följa upp min granskottssirap. Redan efter några dagar hade sockret börjat smälta rejält, men sedan avstannade det, trots att den stod i det soligaste fönstret. En liten del socker vägrade smälta, eller smälte väldigt långsamt, fastän jag vände på burken varje dag.

Efter ett par veckor tröttnade jag helt enkelt på att ha den stora burken där och ”fuskade” genom att värma alltsammans tills det sista sockret smälte, silade bort granskotten och citronen och hällde upp på burk. Då hade dock sirapen hunnit få en god, frisk smak. Jag tror att den blir utmärkt till pannkakor.