I dag är det inte några svenskar som reser till IS. Men de radikala miljöerna har inte blivit mindre. Hatet och propagandan fortsätter att spridas.

– Jag tror att de snart hittar en ny plats att resa till, säger Bettan Byvald som arbetar med IS-återvändare.

Sedan IS självutropade kalifat fallit är det inte längre någon som reser ner för att strida med terrorgruppen. Frågan är vad jihadisterna gör istället.

Hos en del kan det finnas en avsikt att genomföra terrordåd. Säkerhetspolisen bedömer fortfarande att det är störst sannolikhet att även nästa terrorattack i Sverige begås av en ensamagerande våldsbejakande islamist. Men hotet från den islamistiska miljön kan också vara av annan art.

– Den våldsbejakande miljön agerar ju inte bara med attentat eller grova våldsbrott, utan det finns även andra sätt att påverka – att agera moralpolis eller diktera villkoren för människors vardag, hur de ska klä sig och vad de ska delta i för aktiviteter. Och det är ju något som inte minst drabbar kvinnor, att kontrollen över kvinnorna blir ett sätt att visa hur rättrogen man är, säger Ahn-Za Hagström, chefsanalytiker på Säkerhetspolisen.

Isolera sig

I den här miljön är IS-återvändarna ofta ett centralt inslag.

– Det finns ju återvändare som kommer tillbaka med någon slags status, med förmåga att motivera, inspirera och radikalisera andra. Så det är ett hot i sig när det gäller tillväxt och hot mot demokratin, säger Ahn-Za Hagström.

Inget tyder heller på att den svenska jihadistiska miljön blir mindre. Säpo talar sedan 2017 om ungefär 2 000 våldsbejakande islamister i Sverige.

– Informationen om att folk radikaliseras – den fortsätter att komma in, säger Zan Jankovski, samordnare mot våldsbejakande extremism i Göteborg.

Och tecken finns på att vissa av IS-återvändarna fortsätter att radikalisera andra, enligt experter och personer som står nära miljöerna som TT talat med.

– Men nu pratar man inte om att resa och kriga, utan man predikar radikala idéer om att man ska hålla sig borta från samhället, isolera sig och tillämpa en väldigt strikt tolkning av islam, säger Yassin Ekdahl, psykolog och tidigare kommittésekreterare hos Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

I slutna rum

– Olika saker gör att resandet inte är lika attraktivt som förut, men att leverera budskap i sociala medier och liknande, det är hyfsat lika jämfört med tidigare, säger Christoffer Bohman, polisens biträdande områdeschef i Järva.

Det är dock inget som äger rum öppet, framhåller han.

– När det gäller Järva sker inte den propagandan i några offentliga rum, utan det sker i slutna forum, i lägenheter, i möten. Det är inte att man står och rekryterar utanför moskéer med flygblad.

Generellt håller man en lägre profil i dag, säger Fredrik Malm, kommunpolis som jobbar mot radikalisering i Örebro.

– Det är inte samma hype längre. Tidigare var det spännande att åka i väg och "vara en man". Den respekten är borta. Men man fortsätter att tro som man gjorde då. Och de som var riktigt hardcore, som drev på, hade kontakterna, fixade safe houses därnere och så vidare, de finns ju kvar, säger han.

Svårt dra gräns

Innebörden tycks också delvis ha ändrat karaktär. Budskapen som användes när IS var i styrkeposition i Syrien och Irak är av naturliga skäl inte lika potent längre.

– I dag är det stigmatiseringen på hemmaplan som är motorn snarare än drömmen om brödraskapet, säger Yassin Ekdahl.

Paradoxalt nog kan det vara svårare att övervaka de mest våldsbejakande islamisterna när de inte åker, säger Zan Jankovski.

– När personer väljer att resa i väg är det rätt enkelt att hålla koll på dem. Dels får man kännedom om det på ett annat sätt, på lokal nivå snackas det – alla vet om det. Det är klart mycket svårare om de här personerna är kvar på hemmaplan, hur ska du veta att de håller på att radikaliseras, säger han.

Det är inte alltid det finns en skarp gräns heller, säger han.

– Är man på väg in i en våldsbejakande radikalisering, eller är man enbart på väg in i en ökad religiositet? Det är svårt att sätta en tydlig etikett på.

Flera av dem TT talar med vittnar om en ökad radikalisering i hårt segregerade bostadsområden, som inte nödvändigtvis är våldsbejakande.

– I vissa stadsdelar har vi signaler om salafism, att vissa individer påverkar andra, att man ska leva och vara på speciella sätt. Man kan inte kalla det för våldsbejakande, men vi märker att det har påverkan på områden och vi håller ett vakande öga på det, säger Peder Englund, säkerhetschef i Borås.

Ny plats

I isoleringen och avståndstagandet från det demokratiska samhället kan det också finnas en våldspotential, påpekar Bettan Byvald, socialarbetare i Göteborg som arbetar med IS-återvändare.

– "Vi ska inte beblanda oss med dem, vi ska inte delta i val, våra barn ska inte gå till psykologen eller socialtjänsten, vi ska ha egna skolor", och så vidare. I en sådan miljö, när man lär sig detta, så kommer det ju att bli konfrontationer mellan grupper. I det kan det uppstå att man vill ta till våld för att bevara sin tro och sin åsikt, säger hon.

Även om åsikterna inte är olagliga kan de vara problematiska för samhället i stort, anser Yassin Ekdahl.

– Människor kan ha en mycket konservativ syn på islam, det är inte olagligt. Men ju närmare gränsen man kommer, desto lättare blir det att gå över, säger han.

Bettan Byvald tror att våldsbejakande islamister snart hittar en ny plats att resa till.

– Ideologin lever kvar. Hatet och propagandan fortsätter att spridas. Jag känner att det är lite av en tillbakagång. De här människorna integrerar sig inte och de talar om för andra att de inte heller ska göra det. Det är väldigt bekymmersamt.

(Anja Haglund/TT)