Ett sista samtal kan vara redan för sent, och trots att hamnen ligger där den alltid låg, solen skiner över hav och stränder, är allt förändrat. Döden är både minne och glömska.
Något år efter att min mor dog ringde jag upp hennes sista man. De bodde aldrig ihop, utan sågs bara för att ha något sällskap, äta lunch ihop nere i byn och ibland göra någon utlandsresa till ett soligare land. Efter att de hade rest till Egypten berättade mor om en dagsutflykt ut i öknen till templet Luxor som de hade gjort. Buss och inträde ingick i priset, men väl framme vid templet ville man ha betalt för inträdet – och mer än så. När de skulle ut ur museet ville de även ha betalt för att få komma ut. Och alla betalade, utom mor. Mor, som aldrig var den som annars klagade, log sitt sardoniska leende och sade: ”Aldrig mer.” Hur som helst, jag ringde upp hennes sista livs- och reskamrat, för jag ville höra hur det stod till med honom i hans ensamhet.
På mors begravning hade jag inte tid att prata med honom – begravningar är som bekant rätt omständliga historier, något som den avlidne tack och lov slipper befatta sig med, men vars praktikaliteter på ett märkvärdigt vis alltid faller på den ena närstående och inte den andra. Evigheten är en tudelad historia; den kräver ingenting av oss, samtidigt som den för med sig både det ena och det andra. Vad är logiken i detta? Att den som stod den avlidne närmast tar på sig det mesta arbetet? Ingen skulle givetvis erkänna att så var fallet, vilket även det kan tyckas märkvärdigt. En mor älskar alla sina barn, och en far gör ingen skillnad på det ena eller det andra syskonet. Eller hur är det med det? Ser man till frågor kring testamente och bouppdelning, hör man sällan något argument om att den ena borde ha mer än den andra. Plötsligt blir rättvisan enbart en fråga om siffror, närmare bestämt kronor. ”Tar du den spegeln, så tar jag silverbesticken”, och så vidare. Ibland kan det bli tvärtom. Den som minst brydde sig om den avlidne vill ha desto mer, som i en inre kompensation för det egna ointresset för den avlidne medan den levde. Självklart råder här ett naturligt samband mellan egoism och bristen på engagemang för sina närstående, ett samband som så att säga blir extra uppenbart när det finns mer att vinna och förlora. När någon dör uppstår tragedier och agnarna skiljs från vetet.
