På onsdagskvällen framfördes en av de mest kända baletterna, Törnrosa vid Kungliga Operan i Stockholm. Det var fullsatt till bristningsgränsen och flera kända ansikten från dansvärlden kunde skönjas i publiken. Det fanns en förväntan i luften inför dansaren Karl-Erik Wigle Anderssons debut som prins Désiré.
I vårens uppsättning finns det fyra lag som alternerar huvudrollerna prins Désiré, Aurora, Lila fen och den onda fen Carabosse. Det ger flera dansare möjlighet att utvecklas och förfina den klassiska balettens teknik och formspråk liksom det ger den balettälskande publiken flera chanser att uppleva olika tolkningar.
Baletten Törnrosa baseras på Charles Perraults folksaga om den unga prinsessan Aurora, den försmådda onda fen och prinsens magiska kyss. I Márcia Haydées bearbetning av koreografin återkommer många av de traditionella scenerna, och publiken bjuds på ett överdåd av vackra och fulländade ensembledanser och pas de deux (dans för två). Det som skiljer sig från originalkoreografin är att Carabosse får en modern och unisex gestalt som framförs av en manlig dansare. Den annars klassiska koreografin bryts av med armar och snurrar från samtida dans och skapar en kontrast till den annars stilrena dansen. Tanken att på så vis gestalta ondska är intressant, men upplevs när det framförs på scen som en onödig omväg och något konstlat. Balett i sig själv kan gestalta olika skiftningar och karaktärer, så också ondska.
I första akten glänste den unga ensemblen och utförde med lätthet och glädje feernas solovariationer. Lila fen gestaltades av Nadja Sellrup med elegans och säkerhet. Hon lyckades på ett övertygande sätt förmedla godhetens ljus och harmoni, och samtidigt kraftfullhet i mötet med Carabosse. Kärnan i föreställningen är kampen mellan det goda och onda, där det goda alltid segrar men ondskan ständigt är på lur. I Oscar Salomonssons Carabosse dansade ondskan på ett mörkt och suggestivt sätt, där en spricka i den svarta fasaden stundtals visade en strimma av sårbarhet och ensamhet. Det var med stor konstnärlig uttryckfullhet han bjöd publiken på en dans som rev ner många applåder.
Kvällens höjdpunkt var dock mötet mellan Aurora och prins Désiré. Premiärdansaren Nathalie Nordquist som i tidigare uppsättningar dansat titelrollen utstrålade lugn och säkerhet. Hennes rena klassiska teknik och musikalska interpretation gav Auroras sextonåriga gestalt den förfining som rollen kräver. Hon lyckades med att ge en trovärdig upplevelse av prinsessans känslor och ungdomlighet, och även i de svåraste piruetterna och balanserna var hon närvarande i sin rollgestaltning och sitt konstnärliga uttryck. När då äntligen prins Désiré gjorde entré en bit in i föreställningen var spänningen stor kring hur Karl-Erik Wigle Andersson skulle kunna axla en av balettvärldens mest kända prinsroller. Det var ett stort steg för en 22-åring som fram tills nu varit kårdansare. Men han vann publikens hjärtan med sin naturlighet och glädje, och när han kastade sig i väg i det första stora grand allegro hoppet så var det ingen tvekan, en ny prins var född!
Tredje aktens höjdpunkt innehåller det kända pas de deux när prinsen och prinsessan visar sin kärlek till varandra. Det är ett delikat och svårt pas de deux som kräver att dansarna behärskar såväl teknik som uttryck för att kunna ta publiken till den sublima nivån av kärlek. Med lyhördhet och närvaro skapade Nordquist och Wigle Andersson ett glädjefyllt möte, och deras säkra teknik blev en språngbräda för de känslor de ville ge uttryck för.
Föreställningen höll en bra och jämn kvalitetet över lag med magnifika kostymer och en sober och vacker scenografi. Kåren glänste i sin samstämmighet och fina teknik, och lyfte föreställningen med hjälp av de unga dansarnas energi och skicklighet. De fyra prinsarna som uppvaktade Aurora i första akten hade utmejslade karaktärer och stark teknik. När de unisont gjorde dubbla tour en láir, entrechat six och grand allegro hopp så var det elegant och virilt. Bravo Kungliga Baletten!
Slutligen en stor eloge till Kungliga Hovkapellet som under ledning av Philip Ellis framförde Pjotr Tjajkovskijs majestätiska och underbara musik med känsla och finess.
