På måndagen uppträdde barockdansarna Karin Modigh och Noah Hellwig på Musikaliska i föreställningen Dance Dance Dance. De gav smakprov på vad de kallar för ”off-barock” till musik från det franska hovet, framförd av Stockholm Syndrome Ensemble. Epoch Times träffade Karin Modigh i Stockholm.

Dansarna ger ett lekfullt intryck. Identiskt klädda, enkelt i duvblått, speglar Karin Modigh och Noah Hellwig varandra. De svävar i luften, flyter fram över golvet och hoppar hage till satser ur François Couperins ”Les Concerts Royaux”, som skrevs för Ludvig XIV:s hov. Alltid med barockens stiliserade elegans.

I början av en forlane ur den fjärde sviten, sitter de på knä och dansar med midjerörelser – en abstrakt form, för den oinsatte kanske inte alls barockdans. Men en expert skulle möjligen känna igen det som ett ”pas de bourrée emboîté" eller ett "contre temps en tournant”.

– Med off-barock vill vi jobba med barockdans i ett mer samtida uttryck, och se vad den kan kommunicera idag, säger Karin Modigh.

Del av kulturarvet

Vad är då barockdans? I vårt land är den sällsynt. Mycket av dess existens i Sverige hänger på dansaren och koreografen Karin Modigh och hennes danskompani Nordic Baroque Dancers. Modigh bor sedan några år i Paris, som är barockdansens hjärta.

Paris är en mycket bättre kontext när man jobbar med barockdans, säger hon. Där är den en naturlig del av kulturarvet. Det är lika självklart att bevara den som att underhålla Versailles.

Danssystemet utvecklades i Ludvig XIV:s hov på 1600- och 1700-talet, men glömdes sedan bort i flera hundra år. Först i mitten av 1900-talet började man åter att studera de dansböcker och notationer som finns bevarade främst i Paris, men även på andra håll i Europa. Eftersom traderingen inte började förrän på 50-talet kan man säga att barockdansen är både sentida och gammal. Modigh hör till tredje generationens dansare.

– Det gör det väldigt speciellt och roligt, för det ger mycket frihet. Jag är upplärd av lärare, men har också jobbat mycket med källorna själv, direkt. Kanske hittar jag en notation och inser att den kan tolkas så här, och så börjar jag ifrågasätta tidigare tolkningar.

På föreställningen i måndags framförde Modigh och danskollegan Hellwig fyra samtida danser. De har hämtat känslan från flera olika barockdanser, omformat den och förstorat upp den. Sedan har de satt den i relation till existerande barockkoreografier.

– Vi dansade igenom en allemande och kände efter, vad är det mest särpräglade för allemanden? Sedan dansade vi igenom en forlane, där den starkaste upplevelsen är någonting svängigt och gungigt. Rigaudon är väldigt lekfull.

Barockdans är koreografier, notationer, uttryck – allting som skapas utifrån den här tekniken och estetiken. Men när man skapar barockdans idag är frågan hur långt ifrån man kan gå för att det fortfarande ska kunna kallas barockdans.

Musiken en helig ko

För Karin Modigh är musiken en helig ko. Hon ser relationen till musiken i barockdansen som en grundbult, men det kan se olika ut.

– Det kan vara en relation där musiken går fort och vi dansar långsamt, men man relaterar alltid väldigt medvetet och väldigt nära musiken, både i rytm och uttryck. Man kan göra en dans i tystnad, men då känner jag musiken i mig själv. Man kan göra barockdans till nyskriven musik, men då finns fortfarande en liknande relation till den musiken [som till den tidsenliga].

– Det är så tydligt för mig i barockdansen, att när jag dansar och rör mig så är det inte så att jag har musiken där under och dansar som en solist ovanpå, utan jag dansar mitt i. Det är som att jag är en stämma i ensemblen.

I den klassiska baletten är relationen till musiken inte alls lika intrikat, säger Modigh.

Många anser att Johann Sebastian Bachs musik utgör toppen av barockeran. Efter Bach tog musiken en annan vändning och man rörde sig åt ett annat håll. Detsamma gäller dansen, säger Modigh. Den klassiska baletten utvecklades förvisso ur barockdansen, men den tappade vissa saker samtidigt som den hittade andra saker.

– Det var inte så att barockdans var grunden och sedan gjorde man något bättre, utan det var något annat. Det blev en förändring.

Tydliga skillnader

En tydlig skillnad mellan balett och barock är dimensionerna i rummet. Medan den klassiska baletten söker efter linjer, så söker barockdansen efter kurvor och använder i högre utsträckning alla tre dimensionerna samtidigt.

Håller man armarna rakt åt sidan, som i baletten, så syns man mest framifrån, medan man blir plattare från sidan. Håller man armarna snett framför sig så syns man såväl från sidan som framifrån. Barockarmar och -ben tycks omfamna rummet. Ibland för det tankarna till kosmiska konstellationer, vilket inte alls känns främmande i barockkontexten.

Modigh hänvisar till det franska hovet:

– För mig finns det här svulstiga i barocken, man ska ta plats. Jag är helt övertygad om att det var jätteviktigt i den här historiska kontexten, där det var strid på kniven om platsen i det här hovet. Man kunde inte göra sig liten för då kom någon annan och tog ens plats.

I exempelvis menuetten återkommer hela tiden den vertikala rörelsen, som är så typisk för barockdans. Den representerar människans strävan mot det gudomliga.

– Man ska lite uppåt, lite känslan av att man är upphängd i kroppen, och så är benen och fötterna alltid kvar under ryggraden. Det är som att man alltid har den här vertikala känslan i ryggen och man sticker inte iväg utanför sin egen cirkel.

– Det är inte så att min fot sticker iväg och sedan kommer kroppen efter, utan när kroppen vill någonstans så följer benen med. Det är en typisk skillnad mot klassisk balett, där man sträcker ut ett ben – det kallas piqué – när en ballerina i tåskor sträcker ut ett ben och sedan kliver upp på det här benet. Det har vi inte i barocken, utan i barocken är det ryggraden som vill dit. Då beger sig kroppen dit, och då måste foten följa med.

Den sista dansen i måndagens föreställning var just en menuett med en återkommande vertikal rörelse.

– Vi fokuserar på den [rörelsen] och lägger ut dansen på en linje istället, gör den tvärsöver, så att fokus ligger på hur vi rör oss upp och ned istället för en rutt.

Föreställningen är som en liten förstudie till ett större projekt som Karin Modigh och Noah Hellwig ska göra i sommar. Det är första gången de gör något åt det här hållet.

Hon hoppas kunna bidra till att synen på barockdansen breddas. Ofta möts hon av föreställningen att den är en smal dansgenre, när den i själva verket är bred.

– Känsloregistret är jättestort. Man kan dansa allt från narrativt till jätteabstrakt. Man kan gå in och göra en operaproduktion och verkligen göra en rolltolkning. Hela det spektrat finns. Det finns snabba danser och långsamma balanser, piruetter och hopp och skutt, säger Karin Modigh.