Det står 28-28 efter full tid i basketmatchen som din dotter deltar i. Domaren meddelar att det blir förlängning. Nerverna ligger utanpå. Det är mycket som står på spel. Vinst innebär att tjejerna går vidare i cupen. Förlust att de åker ur.

När laget står uppställt för uppkast efter den korta pausen kommer en pappa in på planen, går fram till  sin dotter, lagets bästa målgörare, och tar henne i armen. ”Det är dags att sluta spela nu! Mamma har snart middagen färdig därhemma.” Flickan protesterar men pappan förhåller sig kallsinnig: ”Klockan är halv åtta. Vi äter alltid klockan åtta. Det vet du!” Lagkamraterna tittar med gapande munnar på pappan och flickan. Sedan blåser domaren igång matchen och de får göra sitt bästa, utan sin lagkompis. En stund senare är matchen avgjord. Det blev förlust.

En förälder som sätter gränser kring barnets skärmanvändande – och samtidigt respekterar barnets sociala relationer på nätet – har rimligen större chans att nå till fungerande och ömsesidigt accepterade lösningar med barnet ...

Hur tror ni det låter i omklädningsrummet efteråt? I skolan dagen efter? Vilken spelare får bära hundhuvudet? Frågan som diskuteras av gänget på Kik just nu: laguttagningen inför nästa match. Är det säkert att ha den här tjejen med, eller är det bättre att satsa på en mer stabil spelare, en som inte bangar ur mitt i slutstriden?

Om jag frågade föräldrarna till de barn som stannade och spelade klart matchen tror jag ingen av dem skulle tycka att pappan gjorde rätt som tog hem dottern innan matchen var färdigspelad. Man skulle prata om vikten av laganda, att ta hänsyn till gruppen och fullfölja påbörjade insatser.

För egen del tycker jag det är otroligt fascinerande att det som tycks oss så självklart på basketplanen, ofta är som bortblåst när matchen utspelas online. Då är pappan som springer in från sidlinjen och plockar bort barnet från planen mitt i matchen inget udda undantag. Det händer hela tiden att föräldrar gör just så: lyfter bort barnet från skärmen, drar ur datorsladden eller kopplar ner wifit. Hur svårt kan det vara att fatta att det (också) får negativa sociala konsekvenser för barnet?!

En förälder som sätter gränser kring barnets skärmanvändande – och samtidigt respekterar barnets sociala relationer på nätet – har rimligen större chans att nå till fungerande och ömsesidigt accepterade lösningar med barnet än en förälder som inte visar sådan respekt. Eller vad tror du?

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.