När min dotter berättar att hon läser en spännande bok frågar jag vad den handlar om. Kanske hjälper jag henne att leta upp andra böcker på samma tema och det är möjligt att jag köper någon av böckerna hon lockas av. När min son blivit utvald att spela i en flöjtensamble gratulerar jag honom och köper biljetter till konserten där de skall spela. Jag gissar att du gör ungefär likadant? De flesta av oss engagerar oss och intresserar oss för det som är viktigt för våra barn – om det sker utanför skärmen.

Men när barnen gör något med hjälp av en skärm tycks det, för en del föräldrar, bli fullständigt, komplett, nattsvart, ointressant. Inga frågor. Inga hejarop. Inget. Varför?!

En förälders engagemang kring det barnet gör ökar barnets förtroende för föräldern och därmed också barnets villighet att bry sig om dennes gränser.

En förklaring är förstås att vi föräldrar inte riktigt förstår vad barnet håller på med. Böcker, instrument, idrott, det fanns när vi var unga och det kan vi relatera till. Men det där som ungarna gör med hjälp av en skräm, det är lite främmande och kräver därför mer engagemang för att bli begripligt. En annan förklaring, som jag hört från en del föräldrar, är att ett eventuellt intresse från deras sida liksom ”legitimerar” barnets skärmanvändande. De tror att om de intresserar sig för och engagerar sig i det som barnet sysslar med vid skärmen, så får de inte samma tyngd i sitt gränssättande kring den.

Naturligtvis är det inte så! En förälders engagerade uppmärksamhet för sitt barns aktivitet minskar inte barnets acceptans för uppsatta gränser. Förmodligen är det precis tvärtom: att en förälders engagemang kring det barnet gör ökar barnets förtroende för föräldern och därmed också barnets villighet att bry sig om dennes gränser.

Tänk på yogaexemplet igen (se mitt tidigare inlägg). Visst skulle det vara lättare att ta hänsyn till din partners önskemål om att du skulle avstå från yogaträningen en kväll, om han hade för vana att ställa intresserade frågor kring den, än om han verkade komplett ointresserad av vad du sysslade med? Barn är likadana. De uppskattar också att människor som finns nära dem bryr sig om och intresserar sig för det de sysslar med.

– Det där spelet du spelar så mycket nu, Overwatch. Jag har kikat lite när jag kommit in i ditt rum, men jag fattar ingenting. Har du lust att visa det för mig och förklara vad det handlar om?
– Jag är nyfiken! Vilka olika grejer använder du mobilen till? Är du villig att berätta?
– Jag tror inte riktigt jag har fattat poängen med Snap. Kan inte du visa mig?

Ur engagerade samtal om det som är viktigt för barnet uppstår en känsla av gemenskap. Den känslan utgör en viktig del i det fundament på vilket samarbete mellan vuxen och barn byggs.

Vill du ha fler tips om hur vi föräldrar kan förebygga och hantera skärmkonflikter med barn? Nästa vecka delar jag med mig av tips nummer tre.

Läs även Skärmkonflikter med barn, del 1

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.