Petra Krantz Lindgren: Syskonbråk (del 3 av 3)
Föreläser och skriver om ömsesidig respekt och samarbete mellan vuxna och barn
Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson


Vad skall man göra när barnen bråkar?

"Men ibland vill jag bara att ungarna skall sluta bråka! Jag klarar inte av att låta dem bråka ifred och jag har vare sig ork eller lust att försöka medla mellan dem".

Kanske är det här din tanke efter att ha läst mina tidigare inlägg om syskonbråk?

Ja, så då får du väl tala om för barnen vad du vill! Jag råder dig inte att låta ungarna bråka ifred om du inte har acceptans och tilltro till deras förmåga att lösa sina egna konflikter. Jag råder dig inte att försöka medla mellan barnen om du egentligen inte vill göra det. För det första känns det inte bra för dig själv att göra det och för det andra gillar inte barnen föräldrar som, inspirerade av diverse ”experter”, försöker vara pedagoger för dem. De känner djup olust när deras föräldrar agerar i strid med sina föreställningar och känslor (ja, det märker de med en gång!) i hopp om att därigenom ”få barnen att bete sig bra”. Förtroendekapitalet i relationen sjunker drastiskt när föräldrarna inte är uppriktiga och barnets olust avspeglar sig i en ovilja att tillmötesgå deras önskemål.

Jag gissar att du skulle önska att barnen valde att försöka lösa sina konflikter genom att berätta för varandra med ord vad de känner och vill och också lyssna på varandra.

Så vill du be barnen att sluta bråka, att lösa sina konflikter med samtal istället för våld och verbal pajkastning? Gör det! Men innan du gör det, vill jag ställa en fråga: Vad vill du ska vara anledningen till att barnen upphör med sitt bråk? Frågan kan tyckas konstig. Det vet väl vem som helst att man inte får kalla varandra för fula saker eller slåss?! Det är inte ok, det gör man bara inte! Nähä, och varför inte det, envisas jag. Tjatar jag tillräckligt länge om det här kommer vi kanske fram till att bakom ditt påstående finns en längtan om ömsesidig respekt mellan människor, om omsorg och omtanke människor emellan? Jag gissar att det här är viktigt för dig och när dina barn slåss och kallar varandra för ”jävla pucko” känner du dig innerst inne ganska sorgsen? Jag gissar också att du skulle önska att barnen förstod hur viktigt det här är för dig och valde att försöka lösa sina konflikter genom att berätta för varandra med ord vad de känner och vill och också lyssna på varandra?

I mitt arbete med olika familjer har jag lagt märke till några vanliga sätt som föräldrar använder för att få barnen att sluta bråka:

1. Krav/hot

”Om ni inte slutar bråka nu så kommer jag att bli arg!”

2. Mutor

”Om ni är snälla resten av dagen så lovar jag att ni får en glass ikväll.” 

3. Nedsättande etiketter

”Var inte en sådan översittare. Du är verkligen elak när du gör så där.”

4. Dömanden

”Vet du vad! Att dra lillasyster i håret är inte okej! Du borde verkligen veta bättre!”

Det är fullt möjligt att det här, åtminstone för stunden, kan få barnen att sluta bråka. Frågan jag vill lyfta är ”varför?”. Varför slutar barnen bråka när föräldrarna hotar eller mutar dem? Varför slutar de bråka när de får höra att de är dumma och borde veta bättre? Svaret tror jag står att finna i rädsla för straff eller utebliven belöning, i skuld- och i skamkänslor. Om vikten av ömsesidig respekt, omsorg och hänsyn gentemot andra människor tror jag inte att barnen lär sig något! 

Jag tror att det är genom att vi visar oss som sårbara, ärliga människor – och inte som pedagoger – som vi berör våra barn och vinner deras förtroende och uppriktiga samarbete.

Mitt råd:

Berätta för barnen vad du känner när de slåss och kallar varandra för hemska saker! Berätta vad som är viktigt för dig och hur du skulle önska att de löste sina konflikter! Jag tror att det är genom att vi visar oss som sårbara, ärliga människor – och inte som pedagoger – som vi berör våra barn och vinner deras förtroende och uppriktiga samarbete. Vad tror du?

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.