Sven-Göran Erikssons hälsodeklaration i SR:s P1 gav eko världen över. Att något var fel har stått klart sedan februari förra året, när han med hänvisning till hälsan lämnade Karlstad Fotboll. ”Alla förstår ju att jag har en sjukdom som inte är bra. Alla gissar att det är cancer och det är det”, berättade han i radio. 

Själva sjukdomsbeskedet var naturligtvis dramatiskt. Men det serverades utan åthävor, bara med det bistra konstaterandet att nu återstår ett år av hans liv. Kanske lite mer, kanske lite mindre. Sjukdomen sitter i bukspottkörteln och upptäcktes efter en kollaps. En fotbollsbana som tagit honom jorden runt är över. Och snart är han själv borta. 

Sven-Göran Eriksson har hållit en spikrak linje genom sitt liv. Det är inget som har bländat eller varit iögonfallande. Det handlar om hans sätt att vara. Han har behållit fattningen i alla lägen och gjorde det också när han berättade om sin sjukdom. I sin svåraste stund kunde han stå på en bergfast grund, ett personlighetsdrag som han kan tacka sina föräldrar för.