Att en manager leder en professionell fotbollsklubb är i dag en given sanning. Vi tittar närmare på hur rollerna i fotbollens ledarskap kom till och tar avstamp i England där allting började.

Football Associations första styrelse som tillsattes 1863 utvecklade inte sporten. Man ville bara hålla ungdomen borta från spriten. När absolutisterna tröttnat vidgades vyerna och åren 1871–1872 startades FA-cupen i vars första final The Wanderers ställdes mot Royal Engineers, laget från kungliga ingenjörsregementet i Chatham.

Samtidigt utkämpade ”England” och ”Skottland” under en tvåårsperiod fem prövomatcher på The Oval i London. Spelarna togs från lokala klubbar och var gamla privatskoleelever. Premiärminister Gladstones son ingick i det skotska laget. Ur det experimentet föddes den första officiella landskampen, spelad hösten 1872 på Hamilton Crescent i Glasgow-stadsdelen Partick. Skottarna chockade sina motståndare med att passa bollen till varandra. I England var ”The Dribbling Game” den vedertagna metoden. Det var individuella genombrott som gällde. När nu skottarna kommit underfund med att ”bollen skulle göra jobbet” ropade de förbluffade engelsmännen ”Fusk!”. Passningsspelet utvecklades efter ändringen av offsideregeln inför säsongen 1866–67. Nu kunde man spela bollen framåt. Dittills hade bara sidled och bakåt tillåtits.

Premiärlandskampens skotska lag hade tagits ut av Queen’s Parks lagkapten Robert Gardner. Han var 25 år gammal och målvakt. Han hade några år tidigare varit sin klubbs sekreterare. Det här med lagkapten och sekreterare är viktigt. Lagkaptenstiteln, i dag av reducerad betydelse, betecknade den första ledarfunktionen inom fotbollen. Han var från början sammankallande för ett lag när fotboll fortfarande var begränsat till att spelas inom respektive privatskola.

Övergången till fotboll skedde 1880 och året därpå hände det: Sudell tog ensam över ansvaret för spelarrekrytering och laguttagning. Fotbollens förste manager var i praktiken född. 

Men landskampandet (snart också med Wales [1876] och Irland [1882] i bilden) och cupspelet (även i Skottland från och med 1873–74) höjde kraven på klubbarnas administrativa sida. Till vardags förekom en rad mindre regionala utslagsturneringar om fyra eller åtta klubbar eller rena utmanarmatcher. Sekreterarens uppgift var till stor del att skicka brev eller telegram till kommande helgs motståndare: ”Dessvärre måste jag meddela Er att kommande helgs match mellan våra respektive lag har måst ställas in på grund av att undertecknad klubb gick vidare i xxx-cupen härstädes och sålunda är bokade för detta datum.” Så där var det. Inga fasta datum utöver cupomgångarna. Och då självklart bara för de lag som gått vidare. I övriga fall fanns det anledning för spelarna att ofta höra av sig till sin sekreterare för att få reda på vem man skulle möta härnäst.

I det här skedet började engelska klubbar leta spelare norr om skotska gränsen. Skotska spelare, som nu var trimmade inom det som kallades ”The Combination Game”, hade mycket att tillföra den engelska klubbfotbollen. Det gick att locka med industrijobb söderut för högre lön. Så gjorde Preston North End. Där hade William Sudell blivit ordförande 1874 eller 1875 när den dåvarande cricketklubben tog upp rugby på programmet. Han var då bara 24–25 år gammal. Övergången till fotboll skedde 1880 och året därpå hände det: Sudell tog ensam över ansvaret för spelarrekrytering och laguttagning. Fotbollens förste manager var i praktiken född. 

År 1883 började han plocka skottar, grabbar som ofta fick jobb på den textilfabrik där han var chef. Men det blev också extra lönepengar genom fotbollsplanen. Den förste Sudell fångade in var Nick Ross, som anslöt sommaren 1883. Varken Sudell eller Ross visste naturligtvis om det, men Ross var första pusselbiten i det som skulle bli den professionella fotbollens första verkliga storlag – Preston North End av årgång 1888–89, sedermera kallat The Old Invincibles (De oslagbara).

Professionell idrott fanns det inget behov av. Det var en inställning som åtminstone i 90 år skulle genomsyra den internationella idrottens överhet.

Ross kom från Heart of Midlothian i Edinburgh. Han värvades som center/inner men blev med tiden back. James Catton, som kom till Preston vid den här tiden som ung journalist och som i mitten av 1920-talet var den sedan länge etablerade sportens sanningsvittne vad gällde det förgångna, kallade honom ”the most brilliant back of his day, if not of all time. The best I ever saw.”. Ross blev Sudells lagkapten. Och Catton förstärkte hans rykte genom att ge honom ett nom de guerre: ”Demon Back”, kommet av hans missfärgade gröna tandhalsar och hans (o)vana att gå upp i ryggen på sin motståndare och väsa. 

Nick, anställd som skifferhuggare, fick snart sällskap av sin yngre bror Jimmy. Men den övergången var en ren tillfällighet. I november 1883 hade han tagit sig till Padiham för att se sin äldre bror spela. Han togs med när det stod klart att Preston var en man kort. Han gjorde två av målen när Preston vann med 4–0. Hans klubb Edinburgh St Bernard’s fick se sig om efter en ny inner.

Sudell byggde vidare och han gjorde det utan att dölja att spelarna fick betalt. Protesterna kom ganska snart, liksom avundsjukan. Under FA-cupspelet 1883–84 lottades Preston mot Londonklubben Upton Park. Huvudstaden var amatörismens fästning. Här fanns Football Associations högkvarter och kärnan i den grupp gamla överklasspojkar som varit med om fotbollens tillblivelse och nu hade klättrat i samhällshierarkin. Att fotbollen skulle behöva bli professionell förstod de inte alls. Det här var den grupp som hade formerat och sjösatt idrott som fritidsnöje. Professionell idrott fanns det inget behov av. Det var en inställning som i åtminstone 90 år framöver skulle genomsyra den internationella idrottens överhet.

Preston och Upton Park spelade 1–1. Londonborna satte sig på tåget hem, inriktade på omspel snarast. Men innan man kommit dit inträffade något annat. Ett brev anlände. Det landade hos Sudell och avsändare var FA i London: ”Vi har fått in en protest från Upton Park, som hävdar att ni avlönar era spelare, vilket är otillåtet”. Men det var något skumt med brevet. Det anlände så snabbt att det måste ha skickats innan matchen i Preston var spelad och Upton Park skulle i efterhand avsvära sig allt ansvar för någon anmälan. 

Preston sparkades ut ur turneringen. Men Sudell visade här vad han var mäktig. Han förnekade ingenting – visst, han avlönade spelarna – men han lyckades samtidigt skapa en enig front i Lancashire tillsammans med de övriga klubbar som också betalade sina spelare. FA stod på sig och menade att Prestons förbrytelser var avskyvärda. Men man kom ingenstans med folket i norr och efter något års gläfsande tvingades FA vika sig. Annars hade man inte haft någon sport kvar att styra. Professionalismen accepterades gradvis och motvilligt.

Sudell basade som sagt för en textilindustri. Han var också aktiv inom hemvärnet, där han nådde majors rang. Men framför allt styrde han Preston North End, där antalet matcher bara ökade. Från 44 (1883–84) till 70 (1887–88). Den sistnämnda säsongen vann laget 42 raka, slog bland annat Hyde med 26–0 i FA-cupen där man gick till final mot WBA. Men utan en fast spelkalender var det ett snärj att boka (och avboka) matcher. Det fanns också en komplikation i detta som bara drabbade de professionella klubbarna. De hade ju delvis fasta löneutgifter för sina spelare. Men det kunde lätt bli tomt i kassan om matcher ställdes in. 

Lösningen på det problemet kom från skotten William McGregor i Birmingham, som även han var verksam inom textilindustrin men utöver det chief administrator inom Aston Villa FC. Han var alltså Villas manager och en av männen bakom klubbens värvande av skottar. McGregor begav sig med jämna mellanrum till USA för att köpa upp bomull. En gång, när han läste tidningen vid frukost, föll hans blick på några tabeller. Han undrade vad det rörde sig om och fick svaret att det handlade om baseball, professionell baseball. Tabellerna var ett sammandrag av klubbarnas resultat sett över den pågående säsongen. I slutändan skulle alla lag ha spelat lika många matcher och utifrån resultaten kunde en mästare koras. Spelschemat gjordes upp per säsong.

Det var ju en alldeles underbar idé, särskilt med tanke på återbudsproblematiken. Han sålde in den hemmavid. The Football League bildades och den första ligasäsongen inleddes i september 1888. Aston Villa var med, liksom Preston North End. Totalt tolv lag från norra och mellersta delen av landet. Inget från London, märk väl.

Sudells pojkar hade laddat för det här. Nu skulle de fram till början av februari spela 22 matcher. FA-cupen kom efter. Ligan och FA ville hålla isär tävlingarna. Det gick bra för Preston, från starten hemma mot Burnley (5–2) till slutmatchen borta mot Aston Villa (2–0). 18 segrar och fyra oavgjorda. I slutet av mars möttes Preston och Wolverhampton Wanderers på The Oval i FA-cupens final. Där vann Preston med 3–0. Lägg märke till att walesaren Jimmy Trainer vaktade målet i ligan medan en annan walesare tog över i FA-cupen (Dr Robert Herbert Mills-Roberts), därför att Trainer inte hade bott tillräckligt länge på orten för att vara kvalificerad för spel. Den bestämmelsen var FA:s sista och krampaktiga försök att hålla emot proffsklubbarna.

Nick Ross spelade den här säsongen för Everton. Men han var tillbaka till det följande året, när Preston vann ligan på nytt.

The Old Invincibles var skapat. Men det här var ett skeende som utspelades i en annan tid. Redan 30 år senare hade leden glesnat betydligt. Sudell hade 1895 anklagats för att ha förskingrat pengar på textilfabriken (drygt 5 000 pund som finansierat fotbollen). Han satt inne i tre år och utvandrade sedan till Sydafrika, där han blev rugbyskribent och 1911 avled i lunginflammation. Sex spelare hade också hunnit avlida, bland dem bröderna Ross, och i de flesta fall i tuberkulos.

Det var William Sudell som hade (och tog) ansvaret för detta äventyr. På kuppen skapade han en ny kostym för efterföljarna att växa in i. Jimmy Catton trodde in i det sista på hans oskuld.