Perspektiv: Förmånen att tänka fritt utan att bli angiven
Från Rumänien till Sverige – personliga reflektioner för ett mer öppet förhållningssätt till andra
Thomas Thorilds citat finns ovanför entrén till universitetsaulan, Uppsala. Foto: Ann-Sofi Cullhed /CC BY-SA 3.0


När jag kom från Rumänien på 80-talet tänkte jag att här i Sverige kan man tänka fritt utan att bli angiven. Med tiden har jag sett den tystnadskultur som råder, trots våra mänskliga friheter. Att anklaga och tysta andra för att man uttrycker en åsikt, hör inte hemma i en demokrati. Min förhoppning är att fler vågar ifrågasätta när det är tydligt att man går emot det som gör oss mänskliga.

I samband med flytten till Sverige som 16-åring behövde jag på nytt förstå både mig själv och omvärlden. Det var många saker som behövde omprövas efter att ha växt upp i före detta kommunistiska Rumänien under Ceausescus tid.

Jag blev intresserad och fascinerad över människans natur, av de val vi gör som individer och de faktorer som ligger bakom dessa val, intresserad av moral och etik och hur det hänger ihop med ett fritt och demokratiskt samhälle. Detta ledde till att jag upptäckte min inre värld och reflekterande sida mer på djupet.

Sedan dess har jag förstått vikten av att tänka själv och att vara en fri individ. Vad händer annars när man slutar stå upp för demokratin, för rätten att tänka och uttrycka sig fritt? Ja, då har människan givit upp det mest grundläggande och det som gör oss till människor; istället tar anarki och diktatur plats i människans hjärta.

Oliktänkare tystas

När vi bodde i Rumänien visste vi att vi inte kunde prata fritt om allt, inte hemma, i skolan eller på arbetsplatsen. Man bara kände det eftersom rädslan hängde i luften. Väldigt få människor vågade kritisera regimen öppet eftersom alla visste vilka konsekvenserna var. Min pappa berättade senare att han hade skrivit flera böcker och dagböcker, om diktaturen och kommunismen, men han fick bränna allt innan han lämnade landet, så att inte vi som var kvar i familjen skulle få problem efter att han hade flytt. Det tog två år innan vi andra – min mamma, min syster och jag – kom till Sverige och kunde återförenas med honom.

Jag minns med obehag en av många händelser när jag gick i grundskolan i Rumänien; jag var ungefär 8 eller 9 år gammal. Under en lektion blev jag nedtystad och kränkt av en lärare för att jag högt i klassen vågade säga något som han tyckte var obekvämt. Han favoriserade vissa elever framför andra. Han använde en avancerad term som jag då inte visste vad det betydde och när jag kom hem så frågade jag min mamma. Sedan förstod jag att anledningen till att han kallade mig på det viset berodde på att han ogillade mig bara för att han inte tyckte om min kommentar; detta eftersom sanningen var obekväm för honom, tänker jag.

En man i den lilla staden där jag växte upp blev effektivt tystad. Han var kanske i 30-årsåldern och brukade gå på gatan och skrika högt. Han kritiserade partiet och regimen hela tiden. Alla stämplade honom som psykiskt sjuk, men pappa berättade hemma att han kände honom sedan innan. Mannen var utbildad ingenjör och bildad, men bara för att han vågade kritisera regimen tog de in honom på ett mentalsjukhus och "behandlade" honom. Sedan släppte de honom på gatan. Det satte djupa spår hos mig. 

Det var inte alla som förstod att det var på grund av regimens hjärntvätt som han hade blivit på det viset. Så småningom tror jag att han hamnade i fängelse och dog där. Alla som vågade kritisera regimen "försvann spårlöst" förr eller senare. 

Även i ett demokratisk land som Sverige jagar man "oliktänkare" istället för att lyssna på allas åsikter.

När jag just hade kommit till Sverige på 80-talet tänkte jag på den skillnaden mot vad jag hade växt upp i, att här i den fria världen, verkade man kunna säga sin åsikt och sin mening utan att bli angiven och nedtystad. Men med tiden har jag erfarit att även i ett demokratisk land som Sverige jagar man "oliktänkare" istället för att lyssna på allas åsikter och sedan bedöma om det ligger något i det personen säger. Man döms ut på förhand och stämplas direkt som konstig.

Förlust för demokratin och individen

Det slår mig ofta, efter alla dessa år som jag har bott i Sverige, att folk ofta är rädda för att tänka fritt och att ha en egen åsikt, trots att de inte lever i en diktatur eller ett kommunistiskt land.

Jag minns ett tillfälle på ett av mina tidigare jobb, när vi var kanske fem personer som satt vid ett bord. Vi pratade om anställningsvillkoren på jobbet, stressen och pressen vi kände samt en del unga personer som under en period redan varit utbrända på grund av jobbet. Alla kände rädslan och missnöjet över att ingen lyssnade. Till och med facket hade gett upp och sagt att ”Här finns det inget man kan förändra. Den bästa lösningen är att säga upp sig”. Jag minns den misströstan och besvikelse jag då kände. Folk gjorde bara i princip som de var tillsagda, sade upp sig och började jobb på annan ort.

Efter det upplevde jag vilken stor förlust det här är för demokratin och jag tyckte att det var märkligt att man bara anpassar sig, resignerar sig och inte längre reagerar.

Alla idéer är inte välkomna, detta trots att man är en skötsam medborgare.

Det finns olika skrivna och oskrivna lagar på arbetsplatser, skolor, universitet och andra organisationer där man måste rätta sig efter reglerna till punkt och pricka, annars räknas man som udda och blir marginaliserad. Alla idéer är inte välkomna, detta trots att man är en skötsam medborgare. Det finns en tystnadskultur i det svenska samhället. Men när man håller inne sina tankar och åsikter blir detta direkt skadligt för människans mående och välbefinnande.

Tack vare min egen bakgrund känner jag att jag kan se igenom sådana mönster i samhället, inte minst på arbetsplatser, dock är det aldrig välkommet att ta upp det och prata om helheten, faktorer bakom med mera. Allt döms ut och stämplas som försvar, förvrängs och förvrids och i slutänden är det alltid individens fel, alltså den som tog upp den obekväma sanningen och man skjuter brevbäraren. Resultatet blir att man tystas ner och resignerar sig med att det inte är lönt att ta upp någonting, ingen lyssnar ändå. Man har byggt upp en kultur där vissa personers åsikter alltid är mer värda än andras, bara för att de har makt och pondus på arbetsplatsen, i gruppen med mera.

Väldigt få tittar på intentionen och vad som ligger bakom det som den andra personen säger. Om en person inte är intresserad av att bygga upp sig själv och visa upp sig själv, att bli ”någon” i gruppen, utan bara vill vara sig själv, så trycks personen ner direkt och blir stämplad som svag, dum, okunnig, med mera.

Vilken grund vill vi lägga?

Jag tycker att det är ett märkligt fenomen i Sverige. Däremot är jag inte förvånad över att det förekommer i kommunistiska länder där tävlingsmentalitet och att trampa på de svaga uppmuntras. Det är inbyggt i systemet och det är direkt skadligt och oroande om den utvecklingen fortsätter i den riktningen.

Det jag har kunnat konstatera här över tid, är att man snarare blir positivt överraskad när människor inte dömer en, utan yssnar på en och respekterar en, vilket egentligen borde vara normen i ett demokratiskt samhälle. Enligt min erfarenhet så är det dock precis tvärtom.

Man har ofta hamnat i olika situationer där man får skämmas för den man är och får skulden för saker som man absolut inte har menat, utan någon intention att skada någon annan, men i likhet med kommunismen så har andra projicerat och lagt skulden på en för att själva gå fria från ansvar. Tack vare min bakgrund kan jag se dessa tendenser klart, men jag önskar att fler fick upp ögonen för det.

Som jag ser det bör vi vara försiktiga med det som smyger in i det svenska samhället; vi behöver vara uppmärksamma på vad det är vi bygger och vilken grund vi vill lägga. I förlängningen kan det utvecklas till någonting som verkligen är motsatsen till den demokrati vi har idag.

Stå upp för goda värderingar

Vad kan vi göra för att få ett bättre klimat i samhället? Som jag ser det är det upp till var och en att stå upp för goda värderingar, moral och etik på en arbetsplats eller där våra vägar korsas ute i samhället. Vi har alla ansvar för och kan varje dag göra val för att bygga upp ett mer trivsamt och hållbart samhälle där ömsesidighet är viktigt.

Demokrati är inte enbart den andres ansvar medan jag frigör mig allt ansvar.

Jag vet att det är många tillsammans med mig som reflekterar över dessa frågor och som själva har brottats med liknande erfarenheter i olika sammanhang. Detta är desto mer viktigt i vår värld här och nu. Demokrati är inte enbart den andres ansvar medan jag frigör mig allt ansvar, utan det är vars och ens plikt att stå upp för det, varje dag – i de situationer man möter och i sin omgivning.

Ett friskt, fritt och demokratiskt samhälle behöver fria, tänkande individer – inte massproduktion. Min förhoppning är att fler vågar ställa frågor och ifrågasätta när demokratin sätts i gungning och när det är tydligt att man går emot det som gör oss mänskliga. Jag hoppas också att fler kan ha större förståelse för medmänniskor med ett annat synsätt.

Det behövs mer civilkurage i vår värld.

Cristina Nicolae är född och uppvuxen i före detta kommunistiska Rumänien under Ceausescus tid. Hon har bott i Sverige i drygt 30 år. Med sin bakgrund kan hon sätta livet i en kommunistisk diktaturstat i perspektiv på ett personligt plan. Syftet med bloggen är att visa betydelsen av vår grundläggande rättighet att tänka, känna och uttrycka oss fritt, med en förhoppning att inspirera till ett ödmjukt och öppet förhållningssätt till andra människor.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.