Tre vittnen från Kina berättar om sina erfarenheter av den kinesiska regimens förtryck av människor genom omskolningsläger och organstölder i stor skala.

Under rubriken ”Human rights catastrophe in China” hade Edelstam Foundation samlat experter och vittnen till ett seminarium i Stockholm den 12 november. Berättelserna av de tre vittnena ger en bild av Kina som får sparsamt med utrymme i media.

Omskolningsläger

I nordvästra Kina ligger Xinjiang där halva befolkningen är etniska uigurer, ett muslimskt folk. Deras modersmål är uiguriska och de har sin egen kultur och tradition. Kinesiska kommunistpartiet säger att den här regionen länge har härjats av terrorism och extremism och i syfte att skydda befolkningen har kineserna därför etablerat centra för yrkesmässig utbildning och träning.

Det är deras officiella version. Uigurerna har varit en förtryckt minoritet sedan en längre tid tillbaka och människorättsorganisationer benämner istället dessa centra för omskolningsläger och uppskattar att ungefär en miljon uigurer befinner sig där.

Sayragul Sauytbay finns sedan några månader i Sverige och har personlig erfarenhet av ett kinesiskt omskolningsläger. Hon berättar att det som nu sker i Xinjiang är ett folkmord som började 2014, då kinesiska myndigheter tog uigurernas pass. 2016 började de fängsla dem.

Hon bodde då i Kazakstan med sin man och två små barn. I november 2017 fick Sauytbay ett textmeddelande där hon fick veta att hon skulle utbildas. Om hon inte gick med på att utbilda sig på centret så skulle hon få en dödsdom. Det fanns inget val. Hon blev hämtad och fick en svart säck över huvudet för att hon inte skulle se vart hon togs. När de kom fram förstod hon att de hade tagit henne till ett kinesiskt omskolningsläger.

Lägren är mycket lika de läger som fanns under förintelsen, säger hon. Huvudena rakas på både män och kvinnor och deras händer och fötter är kedjade. Sauytbay, som föddes i Kina, är tvåspråkig och kan både uiguriska och kinesiska. Därför tvingades hon undervisa i kinesiska i omskolningslägret.

– Jag tvingades skriva under ett dokument att jag inte fick lov att läsa vissa böcker som var svartlistade.

Hon berättar om förhållandena i lägret.

– Vi fick tre mål om dagen där varje mål bestod av buljong och en skiva bröd. Alla mål var likadana.

Miljön var mycket ohygienisk och det var vanligt att folk blev sjuka. Som toalett fanns en hink med lock på och den tömdes inte förrän nästa dag. Behövde man gå ändå så fanns det risk att man blev straffad. För SvD berättar hon även att fångarna var rädda för att äta och försökte att inte äta så mycket för att undvika att fylla hinken.

Man fick inte lov att visa några känslor, inte skratta eller gråta. Gör man det kan man bestraffas.

Fångarna i lägret var ständigt övervakade och hela tiden hade hon två beväpnade tjänstemän med sig. Det fanns ingen tid att ha kontakt med andra människor och man fick inte lov att visa några känslor, inte skratta eller gråta. Gör man det kan man bestraffas, berättar hon. I vart och ett av hörnen på rummen, liksom i korridorerna, fanns det kameror. Det fanns också ett rum utan kameror.

– Det kallas det svarta rummet och används för tortyr, både psykologisk och fysisk.

Sauytbay berättar att hon kunde höra människor torteras samtidigt som hon undervisade. När som helst kunde tjänstemän komma in och ta med sig någon som skulle bestraffas. I det läger där hon befann sig fanns ungefär 2500 fångar. Så småningom kom hon ut från lägret.

Men det är inte bara i lägren som uigurerna lider, berättar Sauytbay.

– De som inte lider i lägren lider utanför, där mest kvinnorna tvingas ha en ”tvilling” som de tvingas dela allting med; deras mat, pengar.

Hon säger att det viktigaste är att se förbi lögnerna, där de kinesiska myndigheterna säger att de motarbetar terrorism, men det stämmer inte.

– Det är en ursäkt på grund av deras islamofobi, säger hon.

Vid seminariet deltog också svenska Tibetkommitténs ordförande Mattias Björnerstedt som sade att kommunistpartiet vill förstöra både kulturen och individer bland folk som de förtrycker i Kina; tibetaner, uigurer med flera.

Levde fortfarande

Ett par årtionden tidigare arbetade Enver Tohti som kirurg i Xinjiang. Under seminariet vittnade han om sina erfarenheter i den kinesiska sjukhusvärlden.

Han berättar om en händelse från 1995. Han var inte schemalagd för tillfället och fick frågan:

”Vill du göra någonting `wild´?” Jo, det ville han och blev då anvisad att ta med sig den extra stora operationsväskan nästa morgon. De åkte iväg till en plats vid ett berg där han inte hade varit tidigare. När han undrade vart de var på väg fick han veta att de skulle till en avrättningsplats. Då blev han riktigt rädd. Han hade lagt märkte till att han var den enda personen från en minoritet och blev rädd att det var han som skulle bli avrättad. Framme på platsen blev han och resten av läkarteamet anvisade att vänta.

– Vänta här och kom när ni hör ett skott.

Tohti berättar att alla var nervösa och försökte dölja det genom att till exempel röka. De hörde skott och ombads att bära en kropp till en tom skåpbil. Här skulle han ta ut levern och njurarna.

– Från den stunden blev jag en robot, en programmerad robot. När jag skar kunde jag se blodet komma ut. Det betyder att hjärtat fortfarande slår, säger han.

Sedan åkte de tillbaka till sjukhuset och de sade ”Kom ihåg att ingenting har hänt”.

Han berättar att skottet hade tagit i bröstet, vilket var avsiktligt för att personen inte skulle dö genast, så att han skulle ha tid att ta ut organen.

– Personen levde fortfarande och försökte göra motstånd, men var för svag för att göra det.

Han säger att han var så hjärntvättad att han inte kände skuld utan snarare ”var jag stolt över mig själv”. Till slut vaknade hans samvete och han insåg att det rörde sig om mord vilket också flera andra kirurger sade.

Tohti berättar att han trodde att han gjorde det för sitt land, för en god sak.

Han citerar en bok skriven av kinesiska kirurger 2008:

”Efter att donatorn förts in i operationsrummet sövdes personen.”

– Det indikerar att donatorn lever, annars behövs ingen bedövning. Om den här operationen bara är en njurtransplantation så har jag inget att invända, men här är två fall där man tar hjärta och lungor.

De erkänner öppet att de dödar människor på en plats [sjukhusen] där människor borde räddas.

- Enver Tohti, läkare

– De tog donatorns hjärta och lungor och gav det till en annan. De berättade inte vad som hände med donatorn. En människa har bara en uppsättning hjärta och lungor. Och de erkänner öppet att de dödar människor på en plats [sjukhusen] där människor borde räddas.

Tohti visar en karta som visar Kinas befolkningstäthet. På kartan finns också transplantationssjukhus utmärkta.

– Hur kan sparsamt befolkade områden stå för en massiv produktion av [mänskliga] organ? Det är bara den kinesiska regeringen som kan förklara det.

Tohti säger att människor i Kina inte vill donera sina organ och här finns inget fungerande organdonationssystem.

Kinas storskaliga organstölder har utretts av bland andra den grävande journalisten Ethan Gutmann, Storbritannien. Enligt statistiken ökade antalet organtransplantationer i Kina markant runt 2000. Senare väcktes farhågor om att olagligt fängslade samvetsfångar utgjorde en organbank i Kina och man gjorde undersökningar för att ta reda på varifrån alla dessa organ kom. Gutmann berättade vid seminariet i Stockholm att offren är tibetaner, uigurer, huskristna och Falun Gong-utövare, men att den sistnämnda är den största gruppen.

Omfattande medicinska undersökningar

Ett tredje vittne som berättade sin historia vid detta tillfälle var Benjamin Kong som föddes i Kina, men som nu bor och arbetar i Sverige. Som barn hade han dålig hälsa och bestämde sig så småningom för att bli läkare. Men sedan han blivit läkare kände han att det hade sina begränsningar. Han berättar att det på den tiden spreds många qigong-metoder i Kina och han fick höra av vänner om en metod som hade mycket bra effekt. Metoden hette Falun Gong. Det tog inte lång tid efter att han hade börjat utöva metoden innan hans hälsa förbättrades.

Han lärde sig också vikten av att vara en god människa och försöker följa sanning, medkänsla och tålamod, vilka är Falun Gongs levnadsprinciper.

Så småningom skulle allt förändras, då kommunistpartiet inledde förföljelsen i slutet på 1990-talet. Kong greps vid fem tillfällen och han kände pressen från samhället.

– Partiet försökte vända hela samhället emot oss.

Sista gången han häktades var den värsta. Han berättar att han misshandlades och förlorade medvetandet. Polisen tvingade honom att lämna sitt namn och sin adress genom att hota med att skicka honom till ett ställe där han aldrig skulle tillåtas gå ut. Kong förklarar att många Falun Gong-utövare inte vill uppge sina personliga uppgifter för att de vill skydda sin familj från förföljelse.

Han skickades till arbetsläger där han fick arbeta hårt; ibland från tidig morgon och in på natten. Man fick bara vila när maten kom.

Han berättar att de gjorde omfattande medicinska undersökningar på fångar i arbetslägret, men det var bara Falun Gong-utövare som undersöktes. Bland annat tog de blodprov. Han berättar att man blir mycket frisk av att utöva Falun Gong och därför är de inre organen ofta av god kvalitet. Efter att Kong hade undersökts fick han inte veta något resultat.

– Så det var mycket märkligt. Jag visste inte varför. De brydde sig inte om vår hälsa, så det var inte för vår hälsas skull.

Kong satt i arbetsläger i fjorton månader. Sedan lämnade han landet och kom så småningom till Sverige. Han berättar att han fortfarande har kontakt med vänner i Kina, men en av hans vänner har han inte hört av sedan 2007 och risken finns att vännen har blivit ett av förföljelsens offer.

Senast i år slog en oberoende folktribunal fast att kinesiska samvetsfångar har dödats ”i en betydande omfattning” för användningen av deras organ i den kinesiska organtransplantationsindustrin.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.