Valdramatiken tätnar. Den gångna veckan presenterades opinionsmätningar som visade att det är jämnt både i tät- och i bottenklungan.
Tre partier tävlar om att komma först in på upploppet. För första gången har Sverigedemokraterna på allvar kommit i fatt de största konkurrenterna och ligger nu bara några procentenheter bakom Socialdemokraterna och Moderaterna.
Samtidigt kampas tre småpartier kring fyraprocentsspärren och riskerar att bli tagna av banan 9 september.
Miljöpartiet på ena sidan och Liberalerna och Kristdemokraterna på den andra ingår i olika lagbildningar och förändringarna försvagar både den nuvarande rödgröna regeringskoalitionen och den borgerliga Alliansen, i vilken även Centerpartiet backar.
Anders Borg, tidigare moderat finansminister, har lämnat politiken med gjorde ett utspel i SvD där han föreslog att Socialdemokraterna och Moderaterna ska bilda regering tillsammans. Han tror inte att Alliansen som han var med att bilda har en chans i detta valet.
Den nuvarande moderate partiordföranden Ulf Kristersson verkade inte heller främmande för ett närmande till S när han i SvT:s partiledardebatt för några veckor sedan vädjade om att de båda partierna bör komma överens i den så centrala migrationsfrågan.
En faktor i dessa förslag är att de båda största etablerade partierna vill eliminera uppkomlingen SD, genom att krossa det med dess egen profilfråga. I kommentarsfältet på SvD fruktade någon att en sammanslagning av S och M skulle leda till en Decemberöverenskommelse 2.0, som i praktiken skulle tillintetgöra demokratin. Men risken är att dessa partiers tidigare väljare inte känner igen sig i den hårdare attityden och vänder sig åt andra håll.
Så även om en sådan lösning skulle skapa en stunds stabilitet efter valet finns det risk att både röda och blåa väljare tappar förtroendet för sina partier, vilket på längre sikt ytterligare kan öka den svenska politikens instabilitet.
Ewa Stenberg skrev i fredags i DN att det är ”nästan omöjligt att bedöma vilka som kommer att regera Sverige framöver”. Det är förvisso sant. Men är det ett problem? Det är ju inte val förrän om flera månader. Är inte poängen med allmänna val att det är just i valbåsets avskildhet på valdagen det bestäms vem eller vilka som ska regera? Eller ska väljarkollektivet på valdagen bara bekräfta ett av media redan fastställt faktum? Lite is i magen vore klädsamt.
Detta ständiga förutsägande av framtiden är bekymmersamt. Det vore bättre om journalister fokuserade på att beskriva den verklighet som politikerna ska hantera, och underbygga berättelserna med genuina fakta, inte ängsligt tråna efter framtiden i någon statistisk kristallkula. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski gav i söndags exempel på hur både media och politiker missar väsentlig information om samhället vi lever i.
I den politiska debatten får man numera intrycket att vi lever i ett av migrationen fördärvat samhälle. Men i den verklighet som Statistiska centralbyråns i veckan beskrev är arbetslösheten lägre än på länge (6 procent nu mot 8 för fyra år sedan) och sysselsättningsgraden den högsta på hela 2000-talet (68 procent). Den är även högre bland utrikes födda och allt är en följd av att den svenska ekonomin är god.
Men inte ens regeringen verkar ha begripit eller sett till att utnyttja detta faktum i valrörelsen trots att det borde vara ett av dess starkaste argument. Sittande regeringar brukar, som Wolodarski påpekar, få sitta kvar efter valet om tillväxten är god.
Men dagens politik är en annan än gårdagens och gamla sanningar är inte längre giltiga. Det enda vi i dag kan säga om framtiden är att vi troligen inte hittar den i vare sig historieböcker eller opinionsundersökningar. Den blir snarare ett resultat av hur samhället upplevs och beskrivs, och vem som får väljarna att tro att just deras analyser och lösningar är de bästa.
