Sverige färdas mot val i ett nytt politiskt landskap. De gamla kartorna gäller inte längre. De etablerade partierna har inte längre svaren på samhällets stora utmaningar inristade i sina urkunder. De befintliga grupperingarna spricker och det har länge spekulerats vem som ska få dansa sista dansen med vem.
Det känns som att valrörelsen har pågått länge. Sedan Sverigedemokraterna före valet 2014 började göra anspråk på allt större delar av väljarkåren och sedan taktfast fortsatt framåt, har osäkerheten om vem som ska bilda regering med vem och baserat på vilka frågor varit ett stadigt inslag i den politiska rapporteringen.
Risken är att alla taktiska diskussioner om vem som kan regera med vem skapar ännu mer förvirring och en trötthet på det politiska spelet hos väljarna. Och ett lågt valresultat skulle bara ytterligare öka förvirringen.
Det är svårt att på ett rättvisande sätt säga exakt när en stor förändring sker. Ofta är det en lång rad av händelser, löst eller hårt sammansatta, ingående i en omfattande utvecklingsprocess, som vid någon tidpunkt får gungbrädet att tippa över och samhället att skakas om. I Sveriges fall ruskade det till hösten 2015, då enorma mängder flyktingar från Mellanöstern vällde in över landets gränser. Det betyder inte att vare sig orsakerna eller de politiska problemformuleringarna var helt nya. Men flyktingvågen och vad som utspelats i dess kölvatten har fått många som tidigare var öppna för invandring att vilja begränsa den.
De etablerade svenska partierna blundade länge för invandringsfrågan, och när de väl började ta i migrationsproblematiken blev beröringsskräcken mot Sverigedemokraterna synnerligen uppenbar; tydligt illustrerat av att Moderatledaren Anna Kinberg Batra åkte ut i kylan när hon sträckte ut handen till SD.
Sverigedemokraterna tog tidigt initiativet i invandringsfrågan och skriver nu dagordningen för den i valrörelsen centrala migrationspolitiska debatten, på ett sätt som väl ingen hade kunnat ana för några år sedan.
Eskaleringen av den grova brottsligheten har också tvingat flera partier att visa en vilja till krafttag i en fråga som många av dem inte prioriterat tidigare.
Förra justitieministern Betrice Ask sade i en videointervju i Dagens juridik tillsammans med Thomas Bodström, som innehaft samma position, att hon uppskattar att alla ”är på” i rättsfrågorna, men tycker det är tråkigt att alla ”springer på samma bollar” och bara kräver fler poliser och skärpta påföljder. Hon vill se mer verklig debatt där tankar och ideologier bryts mot varandra
– Samtidigt är jag glad över att de flesta nu tycker så som Moderaterna har tycket väldigt länge.
Thomas Bodström beklagade att det är för mycket enkla lösningar och att det är svårt att intellektualisera debatten, bland annat i fråga om kraven på hårdare straff, vilka saknar vetenskapligt stöd som effektiv brottsbekämpning.
På 1960- och 1970-talen var rättspolitiken en icke-fråga där alla i stort var överens, nu står den högt på dagordningen och det tycker han är bra.
– Den berör människor och det finns olika lösningar, sade Thomas Bodström.
Den normalt sett allt annat än heta glesbygdspolitiken får också mer uppmärksamhet. Donald Trump hämtade mycket stöd i politiskt bortglömda delar av USA och nu har svenska politiker fått upp ögonen för risken att även de kan bli omsprungna i periferin. Parollen ”Hela Sverige ska leva” klingar falskt och i veckan har det ventilerats åsikter om att det vore bättre att politikerna är ärliga och talar om vad man faktiskt kan förvänta sig på landsbygden och i storstäderna.
Ett uttryck för denna nya värld, där såväl nya som gamla frågor behöver lösas på nya sätt, är att det uppstår många nya partier. DN berättade i torsdags att det i år finns betydligt fler lokala småpartier än tidigare. Nästan varannan kommun har ett eller flera lokala partier och i veckan fanns det 221 sådana partier registrerade hos Valmyndigheten, men fler har chansen att ställa upp.
Förra valet var de 146.
Statsvetaren Gissur Erlingsson vid Linköpings universitet säger till DN att han tycker det ökade antalet småpartierna är ett tecken på att det demokratiska systemet fungerar.
Men det blir också en spark i rumpan för de etablerade partierna när nya partier dyker upp och fångar upp opinioner som de etablerade har missat, sade han.
Baksidan är att det kan kan bli svårare att bilda stabila majoriteter och utkräva politiskt ansvar för dåliga beslut, menade Niklas Bolin, statsvetare och partiforskare vid Mittuniversitetet.
Det ska onekligen bli intressant att följa utvecklingen fram till valet, och se hur den kartan över det nya politiska Sverige tar form.
