En medeltida illustratör målade en jätte i en bok som var så liten att du hade kunnat ha den i handen. Men det är inte vilken jätte som helst. Detta är sankt Kristoffer, avbildad när han försiktigt transporterar Jesusbarnet över en flod. För var steg jätten tog kände han hur barnet blev tyngre och tyngre på hans axlar, tills han slutligen var tvungen att fråga varför? Jesusbarnet, som själv bar hela världen på sina axlar, svarade: ”Bli inte förvånad, Kristoffer! Du bär inte bara hela världen, på dina axlar har du han som skapade hela världen.”

Medeltidskonstnären Simon Bening målade jätten ett par centimeter stor och barnet till och med mindre. Denna skatt väcker förundran – den är en värld i en värld, som är i vår värld när vi ser den. Den representerar med andra ord världen vi lever i, och universum i ett mikrokosmos. Men den representerar även ett känslomässigt tillstånd. Bilden av jätten är trösterik, eftersom den är så liten. När man ser den inser man att den överväldigande känslan av att bära hela världen på sina axlar kan ramas in, greppas och förstås.

Denna jätte i miniatyr är bara ett av många fascinerande verk i The Morgan Library & Museums utställning ”Medieval Monsters: Terrors, Aliens, Wonders” som kan ses i New York till och med 23 september. 

Utställningen bygger på Morgans fina medeltidssamling och lån från Metropolitan Museum of Art (Met) samt Museum of Fine Arts (MFA) i Boston, och består av över 60 verk – framförallt illustrerade handskrivna böcker, men även stora objekt som en gobeläng, metallarbeten, elfenben, en kalkstensskulptur och en narwhalskloss. Den sträcker sig från 800-talet till 1500-talet, från väst till öst, från Spanien till Iran och från norr till syd, från norra England till södra Italien.

Utställningen bjuder på riddare som tämjer håriga vilda män som svingar klubbor, änglar som dräper onda drakar, fromma kvinnor som kuvar fjälliga människoätare, ett kvinnligt helgon med skägg som korsfästes och en bevingad oxe som assisterar en evangelist, men även basilisker, främmande ödleätare, ormkvinnor, farliga sexualiserade sfinxar, bevingade sirener, kannibaler med hundhuvuden, demonexorcister, hotfulla saracener och förunderliga djur som simurger, enhörningar och drakar.

Men utställningen är inte bara en monsterparad, den utforskar även vilka syften och vilken funktion monstren hade i medeltida samhällen, säger Joshua O’Driscoll, assisterande curator för manuskrift från medeltiden och renässansen på Morgan, i telefon.

– Idag förväntar vi oss inte monster utanför väldigt specifika kategorier, såsom i skräck, sci-fi, sagor, barnfilmer… [Men] på medeltiden var de överallt – i kloster, i vetenskapliga böcker, i lagtexter, i bibeln, säger O’Driscoll som curerat utställningen.

– Därför kan utställningen lära oss om hur man såg på monster på medeltiden, och varför de var så framträdande på den tiden.

En gudomlig plan

Curatorerna som initierade utställningen, konsthistorikern Asa Simon Mittman från California State University och Sherry Lindquist från Western Illinois University, har organiserat verken i tre teman: skräck, främlingar och underverk. Dessa teman gick in i varandra på medeltiden, och det centrala verket i utställningen, en magnifik och otroligt välbevarad gobeläng från runt 1440, ”Tapestry with Wild Men and Moors” inbegriper alla tre teman.

Utställningens fokus är Europa, men väcker även nyfikenhet kring monster från andra platser. De är så universella och tidlösa att de dyker upp i alla civilisationer i världen. De går aldrig ur tiden, eftersom mänskligheten behöver förklara det skräckinjagande okända och representera krafter som vi inte kan se men som vi kan föreställa oss. Psykologiskt kan de tolkas som representationer av omedvetna aspekter av personligheten, exempelvis ”skuggarketypen” med Jungs terminologi. I teologiska termer representerar de ondskan och gudomliga krafter som kan påverka folk i alla delar av samhället.

Enligt forskare kan ordet ”monster” spåras tillbaka till de latinska verben ”monstrer” (att visa) och ”monere” (att varna). Monster accepterades som en del i en gudomlig plan. De existerade för att undervisa oss eller varna oss för något. De var också bevis för gudens obegränsade förmåga att skapa vad som helst, skriver Lindquist och Mittman i katalogen.

Den enda skulpturen som ingår i utställningen är en kefalofor, alltså en halshuggen martyr som bär på sitt eget huvud, i det här fallet Sankt Fermin av Amiens. Denna missionär från Spanien gjordes till martyr av romerna i Amiens, Frankrike, i början av 300-talet. St Firmin höll fast vid sin tro trots att han hotades av halshuggning. Skulpturen skapades för att bokstavligen skrämma helvetet ur betraktaren.

Berättelsen påminner om legenden om den kinesiska taoisten Shen Gongbao, som figurerar i den klassiska novellen ”Gudarnas ämbete”, som kunde ta av sig sitt huvud och sätta tillbaka det när han ville.

Monster indikerar faror som bör undvikas och ofta sågs de som tecken på att något gått snett. En sjukdom representerades exempelvis som en monstruös best, och helbrägdagöraren som någon som drev bort monstret från personen som plågades av sjukdomen.

En av de mest fascinerande föremålen på utställningen, som visas för första gången på 30 år, är en cirka 5,8 meter lång bönerulle från England, daterad runt år 1500. Den skrevs på både engelska och latin.

– De engelska rubrikerna är instruktioner för hur man använder rullen. Den användes när man tog hand om de sjuka under pesten. Vi vet detta eftersom bönerna kontinuerligt nämner pesten. Rubrikerna ger specifika instruktioner för hur man ber. Exempelvis finns en instruktion för hur man lägger rullen på en gravid kvinnas mage under förlossningen för att hjälpa henne att föda och så vidare, berättar O’Driscoll.

Denna rulle fungerade som en magisk amulett, inte helt olikt 1800-talets etiopiska läkerullar som hade sitt ursprung i kungariket Aksum i början av 700-talet, som också användes i läkekonsten.

I utställningens främlingssektion avbildas etiopierna däremot som ett monstruöst folkslag: ödleätare, huvudlösa med ögonen direkt på axlarna, blemmyaer med ansikten på bröstet och panoti med öron större än huvudet. De irrar runt med märkliga djur som drakar och basilisker. Curatorerna pekar på att man avbildade utländska folkslag så här för att upprätthålla den kulturella normen genom negativa exempel. På medeltiden såg man på enhörningar som lika verkliga som elefanter, och folk långt bortifrån, som etiopierna, som villfarelser.

I avdelningen ”underverk” lyfter museet fram monsterböcker med bilder på varelser från myror till förunderliga allegoriska väsen, jämte beskrivningar av deras betydelse. Curatorerna har exempelvis blandat bilder på elefanter med enhörningar för att betona hur människor på medeltiden förundrades över dessa två djur lika mycket.

– Vi har väldigt starka uppfattningar om skillnaden mellan verklighet och fiktion eller fantasi. På medeltiden fanns det verkligen en gråzon. På medeltiden var ordet för ”monster” oftare ”underverk” eller ”under”. Detta handlar om känslorna de väckte. Man vet att något är ett underverk eftersom man förundras över det, liksom med under. Någonting är ett under eftersom man förundras, säger O’Driscoll.

Lika verkligt som påhittat

– Monster som tar plats i våra fantasier är fascinerande. De är delvis igenkännbara, delvis förunderliga eller helt fantastiska – de är det oväntade. De är det ovanliga, säger O’Driscoll.

På medeltiden fanns det en marknad för narwhalsklossar som såldes som enhörningshorn. Idag förstår vi att enhörningar är en myt, men på medeltiden var de på riktigt. Folk från olika tidsperioderna har haft sin egen verklighetsuppfattning. Vi tenderar att tro att det vi ser med våra ögon är verkligt, men ibland är det vi föreställer oss mer verkligt än det vi ser. Konstnärer genom tiderna har haft förmåga att avbilda saker bortom vanlig begränsad förståelse. En del osynliga saker vet vi att de existerar, som radiovågor, eller vibrationerna mellan ett kärlekspar eller från en vänlig person.

Medeltida lärda älskade att lyfta fram ovanliga händelser, exceptionella varelser, egendomliga förlossningar och mirakel. Utställningen ”Medeltida Monster” får oss att förundras, och ger en smak av hur människor uppfattade saker på medeltiden.

– Ur den medeltida konstnärens perspektiv, ögonblicket du ser en giraff, då är allting möjligt. De är så bisarra varelser, vem vet, säger Joshua O’Driscoll.

Milene Fernandez is on Instagram @milenejf