Norska konstnären Atle Skudals målningar skildrar betydelsefulla ögonblick i människors liv. Ofta införlivas föremål som tillhört någon som står honom nära, eller något familjärt, men berättelsen är större än så.
Atle Skudals minutiöst utförda stilleben har på sätt och vis porträttets egenskaper, med skillnaden att människorna inte närvarar. Varsamt sätter han ihop kompositioner där handlingen är aningen dold, så att betraktaren kan göra sin egen tolkning. Lite som när man hittar en flaskpost, säger han:
– Jag tycker det är lite intressant att bevara flaskan oöppnad, för då kan jag undra och tänka och fascineras. Jag tycker det kan vara något fint med det. På något sätt vill jag inte ha alla svaren.
Han koncentrerar sig på att utveckla själva hantverket, så att han kan bjuda in betraktaren i målningen. Med ljus och tonvariationer skapar han nära kontakt mellan materialet och den som möter bilden.
Damen vid symaskinen, Skudals framlidna mormor, tycks ha tagit en paus någon gång under efterkrigstiden, lämnat syhörnan för ett ögonblick. Pressarfoten står nedfälld på en karminröd tygbit, måttbandet ringlar ut över bänkskivan, och på väggen bakom hänger ett mönster till en klänning från magasinet Femina.
Målningen förtäljer om den sparsamhet som de som genomlevde andra världskriget uppvisade. Vanligen sydde man sina kläder för hand och tog till vara allt som gick att ta till vara på.
Skiftande ljus
Atle Skudal utbildade sig hos konstnären Odd Nerdrum och vid Florence Academy of Art i Florens, Italien, där han även undervisade. Sedan 2003 bor han med fru och barn i Bergen, Norges näst största stad, alldeles i närheten av sin ateljé.
Ateljén är liten men har ett stort fönster med naturligt ljusinsläpp som varje dag erbjuder nya ljus i Bergens växlande väderlekar. Det gör det intressant att ljuset förändras, säger han. Han strävar efter att fånga det skiftande ljuset i en och samma målning, så att den får många olika tider i sig.
– Måleriet ska kunna fungera i många ljussättningar, det ska vara likt naturen på så sätt.
Kanske är det just bildernas tonrikedom och rika valörspel som får tiden att stanna i dem. Exempelvis i målningen ”Exit or voice”, där en naturligt patinerad vevgrammofon upptar en stor del av bildytan med sin digra tratt, och där Skudal har lyckats få fram de mest subtila skiftningarna i scenens mörka zoner. Han vill hålla ljuset och jobba långt nere i mörkret utan att det blir helt svart, säger han, och bryta ut nyanserna i bilden.
– Jag försöker att måla mellantonerna och ha respekt och förståelse för dem.
Hustruns morfar närvarar i scenen i form av en urna, och det är hans snapsglas som står strax nedanför grammofonveven. Den rostiga spiken alluderar till operasångaren Pavarotti som alltid hade med sig en böjd spik i fickan när han sjöng, som en talisman. På samma sätt hade Bergens stora kompositör Grieg en grön stengroda med sig när han spelade, så den gröna stenen i bilden är en referens till Grieg.
Man känner nästan doften av de oerhört detaljerade stenkaksomslagen som sticker ut i rummet över bordskanten. Går man nära kan man se att även de allra minsta bokstäverna är markerade på duken. Samtidigt står alla detaljer i noga avvägt förhållande till helheten.
– Jag försöker att inte abstrahera något som skulle förstöra något annat i rummet. Men vill jag ha den informationen med så berikar det berättelsen och historien i bilden, säger Skudal.
Balansakt
Hela processen i måleriet är en finstämd balansakt där olika motsatser vägs mot varandra: något ska vara lätt och något ska vara tungt, något hårt, något mjukt. Det finns mörker och det finns ljus, rikedomen i olika texturer. Dessa ställningstaganden är med redan från början när han bygger upp kompositionen, och eftersom varje penseldrag förändrar något i bilden är de närvarande genom hela arbetet.
I tidskriften International Artists aprilnummer 2015 beskriver Skudal utförligt sin måleriprocess, bland annat hur han fäster särskild vikt vid den grundläggande teckningen, rytmen och olika texturer i kompositionen. Med rytm menar han relationerna och avstånden mellan de olika objekten. Han kan ägna avsevärd tid åt att placera föremålen på precis rätt plats i förhållande till varandra, så att de stödjer hans grundtanke och inte gör för mycket eller för lite anspråk i bilden.
Skudal tänker på bilden som ett universellt språk, som i sig kan kommunicera och ge någonting till någon annan.
– Måleriet är viktigt idag när allting förändras så snabbt. När du har en målning på väggen kan du finna ro att vila i den. Om den är bra gjord kan jag bli berikad, den ger mig något, säger Atle Skudal.
För närvarande jobbar han på ett vanitas med koppling till biodling: en gammal rökpust i koppar, en bit av en vaxkaka, några döda bin och en havskattsskalle finns bland föremålen. Albert Einstein lär ha sagt att mänskligheten kommer att utplånas om bina dör ut.
Vill man se Atle Skudals måleri i verkliga livet så finns han bland annat med i den pågående utställningen "Vestlandsmalere gjennom 200 år: Fra Dahl til Dolk" på Bryggens Museum i Bergen.
Om konstnären:
Atle Skudal föddes 1972 i Kamrøy strax norr om Stavanger i Norge. Han jobbar i en klassisk tradition med måleri, teckning och grafik. 1997-1999 utbildade han sig hos konstnären Odd Nerdrum, och 1999-2003 vid Florence Academy of Art i Florens, Italien (där han undervisade sista året). Skudal arbetar sedan 2005 med den grafiska trycktekniken mezzotint, som han lärt av den norska konstnären Erling Valtyrson.
Skudal har medverkat i åtskilliga internationella utställningar och tävlingar, och har även haft soloutställningar i Norge och USA. I år var han finalist i den internationella ARC-salongen. För närvarande kan man se hans verk i utställningen "Från Dahl till Dolk" som visas på Bryggens Museum i Bergen. I fjol medverkade han bland annat i utställningen till drottning Sonjas 80-årsdag på Slottets konststall i Oslo.
Han finns representerad i Birger and Annie Mowinckel Collection och på Eidsvoll Museum i Norge med ett porträtt av en av Norges landsfäder som var med och grundade den norska konstitutionen 1814.