Det är nyfikenhet som får Carlos Madrid att utforska livet och naturens skönhet. Hans återhållsamma målningar är fulla med mening – en del av dem är allegorier, andra är meditativa eller sentimentala, men de är alla harmoniska.

– Jag har alltid ställt frågor om universum: vad gör vi här, vart är vi på väg, vad är meningen med livet? I mitt arbete försöker jag att sätta samman små symboler som liksom kopplar ihop mig med den stora frågan, säger han i sin svala, välisolerade lägenhet och ateljé en tryckande het sommardag på Manhattan.

Han avslöjar betydelsen av sitt visuella lexikon, några återkommande symboler i målningarna:

– Pärlor symboliserar havet och livet. Det finns inget liv utan vatten, betonar han.

– Rubiner handlar om det vackra i livet – juvelerna som vi har överallt, som plantorna, blommorna, fåglarna, solnedgångarna, fullmånarna. Rosa blomblad handlar om de sköraste delarna av livet. De är så ömtåliga; de symboliserar kärlek, vänlighet, mjukhet. Kranierna påminner oss om vår egen dödlighet; äggen representerar födelse eller början, säger han.

Madrid skildrar också skönheten i enkla föremål som de flesta kanske inte lägger märke till, som tegel och stenar. I hans stilleben representerar de harmoni och balans, säger han.

Han tecknar och målar även människor och beskriver vad det är han fascineras av med kroppen:

– Formerna, sensualiteten, skillnaderna mellan människors kroppar i alla aspekter – näsor, öron, ögon, munnar och fingrar, olika former och storlekar, lång, medium, liten och pytteliten. Det finns en otrolig rad olikheter. Jag tittar på människor och tänker att det är ett mirakel att vi föds, att vi kan tala och lägga märke till dessa saker, och, givetvis, naturen, säger Madrid.

Teckningen ”Falling Star (stjärnfall)” är en bild av hans avlidna hustru som kom till honom när han bodde i Norge. Den föreställer henne ståendes i en kokong. Hon bär en huva och tittar upp på universum och ett stjärnfall.

Han målar inte landskap, men han måste ut i naturen med jämna mellanrum, så han promenerar eller springer i Central Park eller längs Hudson River nästan varje dag.

Även om han söker meningen med livet letar han inte efter något särskilt att avbilda. Bilderna bara kommer till honom:

– Jag får bilder i mitt huvud, och så gör jag små skisser som blir målningar. Jag vet inte ens exakt vad de betyder, men det handlar alltid om tystnad, harmoni och dess enkelhet.

Ett ovanligt exempel var en fågel som han målade.

– Fågeln flög in i köksfönstret och bröt nacken. Jag plockade genast upp den och började måla av den.

Han döpte den till ”Twilight” (”skymning”).

– Det var ”ett livs skymning”, säger han.

Numera fokuserar han ännu mer på enkelhet i måleriet. Om sin kreativa process säger han:

– Hur kan jag göra det så enkelt och direkt som möjligt, så att när betraktaren ser den, så finns det bara där.

Han jobbar på flera målningar samtidigt och växlar mellan dem. En del säljs direkt från staffliet i hans lägenhet i området Hell’s Kitchen på Manhattan, där han har bott sedan 1979.

På den västvända tegelväggen har han hängt upp de mer personliga målningarna som inte är till salu: ett minne över hans mor och ett minne över hans hustru, samt en kopia han målat av en Odd Nerdrum-tavla. På en litet skrivbord står ett staffli med en teckning han jobbat på, en kopia av ett porträtt av Leonardo da Vinci. Hans östvända vägg är täckt med hyllor från golv till tak. I dem står konstböcker, fotografier av hans fru och familj och föremål som han har samlat på sina resor.

På ett av stafflierna står en målning med en gravid kvinna. Den ser färdig ut, men Madrid ska måla dit tre identiska element, säger han. Han pekar på kvinnans mage, på fostret och på ägget, och säger ”rött, rött, rött”. En vecka senare har han målat tre rubinröda droppar på de tre punkterna för att visa på sambandet mellan dem. I målningen finns även ett kranium som ett momento mori.

– I grund och botten handlar det om processen vi går igenom i livet. Vi föds, vi växer, och vi försvinner, säger han om målningen.

– Jag gillar att fostret är nedtonat, för det befinner sig fortfarande i den andra världen. Det är fortfarande inuti henne, så det kan inte vara lika skarpt som den gravida kvinnan.

Madrid påbörjade målningen för över ett år sedan, men antalet timmar han lagt på den kan komprimeras till runt två månader. Han målar varje dag i sin egen takt och han målar bara sådant som han vill ge uttryck för.

Så har det inte alltid varit. Han blev professionell konstnär sent i livet.

– Den största utmaningen jag har haft var att tro på mig själv, berättar han.

En världslig man

Madrids spontana äventyrslust har tagit honom från Peru där han föddes, till att bo i åtta olika länder: åtminstone ett halvår i Argentina och över 32 år i USA. Däremellan har han bott i Israel, Österrike, Tyskland, Italien, Frankrike och Norge.

Namnet på den lilla staden Jauja, där han föddes 1950, kommer av ett spanskt uttryck vars bildliga betydelse är ”landet av mjölk och honung”. Från drygt 3400 meters höjd över havet steg han ned till lägre höjder på planeten jorden, där han bokstavligen steg ned till en näradödenupplevelse strax innan han fyllde 30. Därefter gav han sig in på en andlig väg och skaffade sig en hälsosam livsstil. Slutligen, i 45-årsåldern, hittade han sitt kall.

Han drevs flera gånger att flytta till andra länder för att studera med en mästare.

– Jag letade efter folk som kunde undervisa mig i det jag ville lära mig, vilket jag visste att jag inte kunde hitta på högskolan, särskilt inte på den tiden.

Han studerade med några av de bästa, inräknat Michael Aviano vid New York Academy of Art; Ted Seth Jacobs vid L’Ecole Albert Defois i Frankrike; konstnären och grundaren av Grand Central Atelier, Jacob Collins i New York; den norska konstnären Odd Nerdrum; samt grundaren av Florence Academy of Art, Daniel Graves.

Många realistiska konstnärer och samlare känner igen Madrids ansikte, eftersom han satt som porträttmodell för lärare och andra framgångsrika konstnärer på den tiden, som Travis Schlaht, skulptören Cody Swanson, och mer nyligen Jordan Sokol, bland andra.

Innerst inne visste Madrid att han själv ville bli konstnär, men han var för upptagen med idén att försörja sig på ett sätt som han såg som mer praktiskt. I Israel studerade han arkitektonisk design med miljöinriktning och byggde lekplatser. Efter att ha tagit examen vid Parsons School of Design i New York jobbade han som frilansande grafisk designer, och fick under tre års tid uppdrag av tidskrifter som Vogue, People och Time magazine.

– Jag respekterar folk som gillar det, men jag visste att det inte låg för mig. Jag brydde mig inte om projekten eller produkterna – som cigaretter, eller paketerad mat som jag visste var hemsk. Jag insåg… min själ ville bli konstnär, en fri själ.

En dag gick han in i en butik med konstnärsmaterial och fick syn på en reklamaffisch för en kurs i temperamåleri. Han bestämde sig för att gå kursen, som leddes av en elev till den österrikiska konstnären Ernst Fuchs. Madrid hänfördes av Fuchs allegoriska bilder när han såg dem för första gången 1977.

– Det var första gången jag tänkte att jag kanske kan måla. Det var så min symbolism började.

Strax därpå kontaktade Madrid Fuchs och bad om att få bli hans lärling, och Fuchs sade ja.

– Med långt hår begav mig till Österrike. Jag bar poncho och jag tog med mig den här målarpinnen, och när Ernst Fuchs fick syn på mig sa han: ”Du påminner mig om mig själv!”

Han bodde i Fuchs jugendvilla (Die Otto Wagner villa) i Wien, lärde sig äggoljetemperateknik och preparerade Fuchs dukar.

Vistelsen i Wien blev dock inte längre än nio månader eftersom hans hälsa försämrades drastiskt. Innan han kom till Wien hade han introducerats för kokain under ett kort besök i Peru. Efter fyra månaders drogberoende överdoserade han.

– Jag var 28. Kanske visste jag innerst inne att jag kunde skada mig själv, men jag var dum och olycklig med min verklighet. Jag dog nästan. Det var skrämmande – väldigt skrämmande, berättar Carlos Madrid.

Han bestämde sig för att åka till sin syster i Peru för att återhämta sig. Senare bodde han i München, Tyskland, innan han flyttade tillbaka till New York där han jobbade som grafisk designer igen. Han blev mycket intresserad av yoga och meditation. Då och då tog han en kvällskurs eller teckningskurser vid The Art Students League.

Även om han hade varit Fuchs lärling hade han målat och tecknat bara sporadiskt i flera år. Det var inte förrän han träffade sin hustru, Elizabeth Roberts, 1987 som han verkligen började tro på sig själv. Han beskriver dagen han träffade henne som det bästa som hänt:

– Jag såg den här kvinnan, min fru, och jag tänkte att jag måste lära känna henne. Jag älskade verkligen hennes leende, hennes energi. Det var nästan som ett ljus – detta leende hon hade, hennes vackra ögon, berättar han.

Under de 25 åren de hade tillsammans uppmuntrade hustrun honom hela tiden att ägna sig åt konsten. Roberts övertalade honom att ha en första soloutställning 1989, hon gav honom stöd när han studerade utomlands med Ted Seth Jacobs i Frankrike 2000, med Odd Nerdrum i Norge i tre år 2001-03 och vid Florence Academy of Art i ytterligare tre år 2005-08.

– Vi hälsade på varandra. Hon kom till Norge i några veckor och jag åkte tillbaka till New York i några månader. Så fantastisk var hon. Hon sade åt mig att köra på, för hon visste att jag hade knappt om tid för att nå en särskild nivå av teknisk färdighet. På den tiden började jag säga mina verk i Norge som en galning, säger Madrid.

När Madrid återvände till New York 2008 för att stanna hade hans verk ställts ut i tre soloutställningar och i över 40 samlingsutställningar.

Som en anekdot kan nämnas att en sierska förutspådde att Madrid under ett tidsspann på tio år skulle uppnå något som normalt sett skulle ta en livstid att uppnå. Den här spåkvinnan, som Madrid träffade i 20-årsåldern, specificerade inte exakt vad det var eller när det skulle hända, men det visade sig att förutsägelsen skulle slå in.

– På tio-elva år gick jag från att studera måleri till att bli en professionell målare som sålde mina verk i Norge. Det är lustigt, för det är inte vanligt att man börjar så sent och att man blir så framgångsrik.

Fler än 50 av hans målningar hänger i norska hem, och han fortsätter att sälja målningar regelbundet genom galleriet som representerar honom, Quidley & Company i Naples, Florida.

Chefen för Quidley, Joe Panarelli upptäckte Madrid genom Florence Academy of Arts hemsida. Panarelli lämnade ett röstmeddelande på Madrids hemtelefon samma dag som Madrid tvingades ta med sin hustru till sjukhuset. Hon hade diagnosticerats med cancer en månad tidigare, i juni 2011.

– När Elizabeth blev sjuk sa jag till henne: ”Jag slutar måla. Du är min prioritet just nu”, och hon sa: ”Snälla Carlos, ring honom”. Jag minns den dagen mycket tydligt.

Elizabeth Roberts gick bort den 10 november 2012.

Madrid bevarar orden från sin fru som inspirerar honom att fortsätta måla: ”Jag har haft ett underbart liv, varje dag, varje ögonblick har varit underbart. Varje dag i detta liv, varje enskild dag hade varit tillräcklig, mer än tillräcklig.

– Alla verk jag gör nu gör jag för henne. Jag signerar CM och mittemellan L för Liz, men vi brukade kalla varandra för ”Lovely” (”Ljuva”). Så L står för Liz och för Lovely.

När hans verk visas, ses och säljs känns det som en triumf för dem båda två, säger han.

– Det enda syftet med vilken konstform som helst är kommunikation: vår önskan att förklara världen, förklara livet. Mitt syfte är att finna frid i mitt arbete, för jag försöker att finna frid även i livet – harmoni, säger Carlos Madrid.

Hans främsta råd till konstnärer i alla åldrar, särskilt till dem som är bra, är:

– Bli inte arrogant. Det är fult. Var ödmjuk. Ha ödmjukhet, helt enkelt, ja.

Milene Fernandez finns på Instagram @milenejf