Mammabloggen: Vandring i fjällen – meditativt och stärkande sägs det
Boende med förstklassig utsikt. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Det där meditativa tillståndet som ska infinna sig under en längre vandring, när kommer det egentligen? På fjälltur själv med barnen får vi chans att låta frihetskänslan växa, samtidigt som vi lär känna varandra bättre.

Båda barnen gillade och var nöjda med vår fjälltur nyligen. Medan det bästa för 11-åringen var blommorna och utsikten, så har 13-åringen planer på att tapetsera en vägg med en bild från fjällen. Det tycker jag är bra betyg.

Årets fjälltur var första gången som jag var ensam ansvarig för barnen, annars brukar min man vara med. Nu valde han och 9-åringen att ta det lugnare på hemmaplan. För mig var det både spännande och lite av en utmaning förstås. Samtidigt kan det ju underlätta med bara tre viljor.

Årets fjälltur var också första gången när det skulle bli riktig vandring av för barnen. Tidigare har vi haft en lätt vandring på 40 minuter upp just ovanför trädgränsen där vi slagit upp tälten och bott i två-tre nätter. Med åren har vi sedan utökat längden på dagsturerna därifrån. Den här gången hade jag valt ett annat fjällområde med flera timmars vandring till den tänkta tältplatsen, där vi sedan skulle stanna i två-tre nätter och göra dagsturer.

Att vandra timme efter timme i fjällmiljö, eller egentligen på vilken vandringsled som helst, kan vara rent meditativt. Man kommer in i en lunk och märker snart att hjärnan går på sparlåga. Det är behagligt och välgörande. Längs med vägen finns spännande saker i naturen och så en utsikt som varierar lite lagom mycket. Det är verkligen ”vägen som är målet”.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Det är i alla fall det man har fått höra, men riktigt så har jag nog ännu inte upplevt det, varken med eller utan barn.

Vad jag minns från fjällvandringar innan jag fick familj är en längtan att komma fram. Jag minns en tung ryggsäck som behövde balanseras väl när jag tog den på mig för att jag inte skulle riskera att tappa balansen. Jag minns fötter som berättade att de redan hade gått färdigt, trots att det var flera kilometer kvar. När vi väl kom fram kändes belöningen stor och välförtjänt – att få lägga bort bördan från ryggen och att få släppa ut fötterna.

Att få kämpa lite och utstå det som är lite obekvämt kan vara stärkande och göra att man sätter större värde på när det är över. Men strävan efter att nå målet kan ha överskuggat mina möjligheter att komma in i den där behagliga lunken.

På fjällturer med barnen har det mestadels varit fokus på barnen på olika sätt. Likaså den här gången.

Samarbetsförmåga

Barnen var förväntansfulla, och särskilt ivrig var 11-åringen.

När vi först kom upp på kalfjället första kvällen och såg hela ”grytan”, med sjön där nere omgärdad av höga fjäll, öppna sig för oss kändes det häpnadsväckande storslaget. Den bilden fanns inte alls i mitt minne från tidigare besök. Barnen blev också hänförda.

Men det var sent på kvällen och blåste ganska ordentligt. Dottern upptäckte att hon glömt ta med en mössa. Huvan på jackan dög i alla fall som vindskydd. När vi hittade en lämplig tältplats vid en tillräckligt stor bäck hade dottern blivit kall och det kändes jobbigt. Men det viktigaste var att få upp tältet och att sätta igång matlagningen, och eftersom det var jag som skulle göra det så fick dottern ta hand om sig själv. Jag instruerade sonen hur han kunde hjälpa mig med tältet och sedan med matlagningen.

Jag kände mig både lite splittrad och fokuserad; det var viktigt med en så plan sovplats som möjligt i fjällsluttningen och viktigt att allt fungerade. Sonen följde mina instruktioner och vi fick snabbt upp tältet. Dottern testade hur det var att ligga i tältet och det verkade bli bra.

Fast det blåste ordentligt skulle jag inte kalla det för storm, och ingen av oss var ju skadade, så man kan inte kalla situationen allvarlig. Men jag tog mitt ansvar på fullt allvar och lättade upp först när sonen mitt i alltihop skrattade till och utbrast:

– Vad roligt det här var! Jag trodde inte att jag skulle få hjälpa till så mycket med tältet och med matlagningen!

Och visst är samarbetsförmåga en stor del av en sådan här tur, där det är viktigt att kunna lyssna, släppa och enas. Andra dagen fick tältet stå där det stod och vi tog bara med oss en dagpackning för att bestiga Fjället. Det var också en ny upplevelse för barnen. Det var spännande och ibland utmanande. När vi väl kunde se över ett krön gällde det att tillsammans bestämma om vi skulle fortsätta uppåt eller inte, för att balansera ork, nyfikenhet och förstås säkerhet.

När vi nöjde oss 300 höjdmeter från toppen var vi ändå 1000 meter över havet och hade plötsligt fått en helt fantastisk utsikt åt flera håll. Vi stod på en sadel mellan två toppar. Vi tittade och hänfördes, och hade förstås gott fika med oss att fira med. När vi var helt nöjda gick vi neråt igen.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Då upptäckte vi en flock renar i närheten. Först ansträngde vi oss för att inte skrämma dem, utan istället hålla oss på ”vår” sida om bäcken. Men de hoppade över bäcken och vi bestämde oss för att inte anstränga oss så mycket utan att bara gå neråt. Då och då stannade vi och tittade på dem. Det kändes fint att få vara i deras hemtrakter, att få se dem och hur de betedde sig.

Släppa sig själv

Barnen i första hand, eller hur? Jag har sovit så många nätter i tält att jag har bra koll på vad som hjälper mig att sova gott, och man vill ju gärna sova gott. När vi gjorde oss i ordning för att sova första natten på fjället var det lite ruggigt. Vi var glada över det extra sovlakanet i sommarsovsäckarna och både mössa och extra strumpor behövdes. Dottern, som ju hade glömt sin mössa, fick låna en buff av sin bror, som tagit med både mössa och buff. Men det visade sig att hon inte heller fick med extra strumpor.

Jag hade just tagit fram mina extra strumpor – tjocka och ulliga. Eftersom jag redan var lite kall om fötterna kände jag att tjockstrumporna behövdes. Jag mindes flera nätter när jag legat vaken för att jag varit kall, och det är inte roligt. Samtidigt ville jag inte att dottern skulle vara kall på natten. Jag blev tvungen att göra ett val; skulle mina eller hennes fötter få vara kalla under natten? Det var inte alldeles enkelt att ge bort strumporna eftersom jag själv verkligen ogillar att ligga vaken och frysa i tält. Jag gav henne strumporna och tänkte att det ändå skulle bli bra.

På något vis blev det ändå bra. Jag sov gott och vaknade inte av köld. De gånger jag noterade hur fötterna kändes så var de inte kalla.

Ansvar för barnen

Att vara på vandring med barnen handlar förstås också om att stötta barnen genom vandrandet. Det kan vara tufft att se ännu ett krön torna upp sig framför en just när man kan se över det krön man strävat mot så länge. Det kan vara jobbigt med mygg som dansar framför ansiktet på en så fort man stannar upp. Det kan kännas jobbigt när ovana muskler i fötterna har fått motion i flera timmar och vill ge upp.

Sådana saker fick jag hjälpa barnen att hantera på olika sätt och förstås hålla koll på om något borde justeras eller var allvarligt.

Det handlar om att hela tiden vara ansvarig projektledare; att till exempel sätta igång med det som behöver göras när det är dags, utan att släppa fram Lat-Lisa hos mig, och att ändra planerna när projektdeltagarna (barnen) eller mat- och sovklockan gör det uppenbart att det är det klokaste för alla.

Det handlar också om att uppleva tillsammans; att visa intresse i alla fall för de tre första spännande malarna med orange vingar som barnen räddar ur fjällbäcken, och att försöka ta det där fotot med den Fantastiska fjällutsikten som kanske kan bli den där fjälltapeten i rummet, eller i alla fall kanske en förstoring på kanvas.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Det handlar om att kunna ta barnens humör; när han eller hon vill åka hem omgående, eller verkar klaga och klaga utan ände.

Det handlar förstås om att släppa mer på mig själv för att nå målet att vi alla tre ska kunna växa genom fjällturen och komma hem, inte bara med en känsla av att ha upplevt frihet, utan också att ha fått större frihet inom oss själva.

För även om jag har ansvar för hela turen, så varken kan eller ska jag inte vara och peta i alla humöryttringar. På slutet av turen sade dottern att hon kan bli på dåligt humör ibland bara för att hon inte får gå ifred. Ja, då kom vi överens om att hon kan berätta det nästa gång så är det lättare för mig att veta det.

Nej, det där meditativa tillståndet kom vi aldrig till på våra tre vandringsdagar. Jag gjorde mitt bästa ändå och berättade om att släppa tanken på dagens målpunkt och att istället vara i just det här ögonblicket.

Jag tror dock att vi kom en bit på väg och kanske är det bara lite mer tid ute som behövs nästa gång för att komma vidare. För på de här få dagarna på äventyr med barnen lärde jag både känna dem och mig själv lite bättre. Dottern kom över flera trösklar, vilket är en god start. Sonen, ja, han var kanske redan där; han var nöjd så gott som hela tiden.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.