Det ska vara ett Fantastiskt fjäll, en ny plats och på lagom avstånd. När jag planerar för fjällen själv med barnen är möjligheterna många och det blir en mindre process att landa i den bästa planen för sommarens fjälltur.
– Ja, och så turas vi om att bära tältet. Det ska bli spännande!
Det har jag inte tänkt låta barnen göra, men det är roligt att se 11-åringens entusiasm över vår fjälltur. Jag har just berättat om min idé om fjällen den här sommaren.
I fem eller sex år nu har vi varit till samma plats i fjällen, tältat ett par nätter och bara utforskat omgivningarna så som vi har haft lust till. Det är en fantastisk plats med en storslagen utsikt, just ovanför trädgränsen och inte så långt från parkeringen. Mycket barnvänligt. Vi har varit i stort sett ensamma också, och bara mött någon enstaka person där uppe.
Det är inte det att vi tröttnat på den här fina platsen. Men vi har brukat kombinera fjällturen med en tur till Norge och det här ligger på vägen dit. Eftersom gränsen fortfarande är stängd så blir det ingen Norge-resa i år, så jag bestämde mig för att göra en helt annan fjälltur.
Tidigare har vi alltid åkt hela familjen, men nu vill maken vara hemma och få lite saker gjorda, så det här blir mitt eget projekt med de barn som är intresserade. Men att välja fjäll är inte helt enkelt.
Fjällen ska vara höga och mäktiga
Sommarens fjälltur är som ett fint paket inslaget i guldpapper – ett paket till mig och barnen. I det här paketet kan jag lägga vad som helst och jag funderar på vad jag helst vill ge barnen. Jag vill att de ska få se höga, mäktiga fjäll och kanske även gå upp på en fjälltopp.
Nu har jag aldrig varit själv med barnen i fjällen, så jag behöver tänka på mina begränsningar. I fjällen har jag varit ganska många gånger och jag har tältat själv med barnen, en gång. Jag ska orka bära hela vår basutrustning, som tält, stormkök och det mesta av maten, och dessutom mina egna saker. Det klarar jag; vi ska ju på fjälltur, jag och barnen! Jag bestämmer mig för att vi gör en dagsvandring fram till ett Fantastiskt fjäll där vi tältar i två nätter. Däremellan kan vi göra en topptur med bara en matsäck.
Jag berättar läget för barnen och frågar vilka som är intresserade. 11-åringen förstås, och 13-åringen, men 9-åringen vill vara där pappa är så han blir hemma. Jag tänker att det kan bli alldeles lagom med två barn, då blir det heller inte så trångt i 3-mannatältet.
Det är dags att bestämma en plats och möjligheterna är många. Det är spännande att fundera på olika fjäll. Jag minns tidigare fjällturer och platser jag varit på, sedan första gången jag gick i fjällen med familjen vid kanske 13 års ålder. Men det skulle förstås vara spännande att åka till en ny plats, och ett nytt Fantastiskt fjäll, nu när vi kan välja precis hur vi vill.
Jag bestämmer att dra gränsen 60 mil från oss eftersom jag tycker att det är så långt jag rimligen kan köra själv. Jag frågar andra om tips och drömmer mig bort, mestadels till trakter jag varit i någon gång tidigare.
De första upplevelserna av fjällen
Jag minns den fantastiska första turen, då när jag var ungefär 13 år. Solen sken, vi hörde och såg ljungpipare på vägen och vi hejade på folk vi mötte. Jag hade nervikta stövlar eftersom det var så varmt. Andra dagen gick vi upp på toppen. Jag minns att det var brant och spännande.
När vi kommit ner från fjället och äter middag vid tältet, med trötta och ömmande muskler, stannar ett par till och pratar med mamma och pappa. Vi känner igen dem från när vi var uppe på fjället. De berättar att de visst hade glömt kikaren eller kameran där uppe, så nu skulle de bara gå upp och hämta den. De såg glada ut.
Mitt i natten vaknar vi av ljud. Det knixar liksom. Mamma är först att titta ut. Solen håller på att gå upp och runt vårt tält står fullt av renar som går och betar. Det knixar när de går. Det var en upplevelse.
En sådan tur vill jag ge barnen.
Jag minns också min andra fjälltur, antagligen året därpå. Det var dimmigt och småduggade. Vi gick i regnkläder. Mamma och pappa hade stora regnponchos som de kunde ha även över ryggsäckarna. De såg ut som stora sniglar med sitt bo på ryggen.
Det var dimmigt och den storslagna utsikten som någon nyligen skrivit om i gästboken på toppröset såg vi inget av.
Efter en tältnatt gick vi upp på ett Fantastiskt fjäll intill. Det var dimmigt och den storslagna utsikten som någon nyligen skrivit om i gästboken på toppröset såg vi inget av. Dimman slingrade sig kring våra ben, men upp kom vi i alla fall.
Sedan slår det mig att de här två turerna båda ligger på väl trafikerade vandringsleder. Vill vi verkligen se så mycket folk? Vi har ju faktiskt vant oss vid att få vara ganska själva på fjället. Nåja, de får finnas kvar som alternativ. Det är ju ändå Fantastiska fjäll och man kan ju inte få allt.
Den stora drömmen
Hur det nu kommer sig så står jag plötsligt med en karta i handen. Den kommer från bokhyllan och visar hela den fantastiska nationalparken Sarek. Länge har det namnet klingat som av spänningens guldklockor i mina öron och kartan köpte jag för kanske 20 år sedan för att drömma mig dit. En gång var jag i utkanten av Sarek, men mer har det inte blivit. I bakhuvudet har jag haft idén att en gång, när barnens ben blivit tillräckligt långa, så ska vi vandra där. Första målet är Skierfe, den utstickande klippan med utsikt över Rapadalen.
Kanske är det nu? Jo, körsträckan är inte farligt lång. Jag visar kartan för 11-åringen och berättar lite. Hans ögon tänds och han börjar planera hur vi ska gå. Han tycker att det är spännande. Jag kollar upp avstånd och båtturer. Vi behöver passa tider ser jag. Men det klarar vi, är vi väl där så ska vi ju fixa en sådan sak. Ett par snabba bilder far förbi i huvudet, där vi går upp på morgonen, jag tittar på klockan och vi skyndar oss med frukost och att packa ihop. Jag manar på barnen när vi går med långa kliv; vi måste ju hinna med båten hem, det går ju bara en tur. Okej, missar vi den så slår vi bara upp tältet igen, det klarar vi.
Jag inser att min dröm om Skierfe tar lite längre tid än jag har tänkt den här gången. Dessutom gissar jag att maken skulle vilja komma med, och han vill ju helst välja bort fjällen i sommar. Nej, det är klokare att inte skynda för att hinna med en båt. Barnens ben får växa några år till.
Närodlade fjäll
Det finns Fantastiska fjäll som inte ligger fullt så långt från oss. Jag minns turer jag gjort i de olika fjällområdena som ligger kanske 35 mil bort. Fina minnen i olika sällskap.
Jag minns ett ställe dit jag och maken var en gång. Det var strax efter midsommar och så mycket fina, gula blommor. Vi hade fint väder och det var ljust dygnet runt. Vi bestämde oss för att göra ett experiment och låta kroppen visa tiden. Vi hade inga klockor med oss (mobiltelefoner höll man inte på med på den tiden), åt när vi blev hungriga, och sov när vi tyckte att det var dags för det.
Under natten var det två gökar som ropade till varandra och gjorde det svårt för oss att sova. Men när vi kom tillbaka till bilen efter två tältnätter gissade vi faktiskt ganska rätt på tiden.
Det var en fin tur, vid foten av ett Fantastiskt fjäll, och glest med folk. Det kunde vara något att ta med barnen på, och inte är det särskilt svårgånget heller. Men det vore förstås roligt att vara på något helt nytt ställe.
Om jag bara kör 35 mil så får vi ju mer tid att vara på fjället. Det är en trevlig tanke.
Jag funderar vidare. Nog kan jag köra 60 mil bort, men om jag bara kör 35 mil så får vi ju mer tid att vara på fjället. Det är en trevlig tanke. 11-åringen tycker också att det låter bra och vi ställer tillbaka drömmen om Sarek och Skierfe i bokhyllan.
Det finns ju flera fördelar med att göra en fjälltur jag känner till, för det är ju en trygghet när jag ska se till att det blir bra för barnen. Och visst är det så att även om jag gjort fjällturen förut så har jag inte gjort den med barnen och inte under de förhållanden vi kommer att vara med om; man vet ju aldrig hur det blir med väder, humör, vad som kan hända och vad vi kan upptäcka. Det här känns ändå som ett bra val och något jag klarar av med två barn.
Jag kommer att tänka på min kusin som sagt att hon skulle vilja prova att gå i fjällen. Gärna med oss. Ja, det är bäst jag hör med henne. Det kunde vara riktigt roligt. Jag pratar med barnen om det och de ser förtjusta ut. 9-åringen ropar att då ska han med!
Lite förvånad blir jag, men han menar allvar. Ja, då får det bli två tält i så fall, tänker jag och hoppas att kusinen glatt kan bära det ena. Ja, vem vet hur den här turen blir, men nu ska jag börja med att ringa till min kusin.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
