När jag och 11-åringen bläddrar i en kokbok från 1913 får vi en del att fundera över. Då är det tur att vi kan ringa Ruth, som har mycket att berätta.

Min tant Ruth, som för några år sedan passerade 90-strecket, är min bästa källa till hur det var förr i tiden. Inte bara för att hon är den äldsta person jag känner utan också för att hon berättar så trevligt och gärna.

En dag för två år sedan fick jag en överraskning i brevlådan. Ruth hade skickat mig en kokbok: ”Billig mat – Kokbok för det enkla hushållet”, skriven 1913. Den hade varit Ruths svärmors och kostade en krona på den tiden.

Jag gillar boken. Den luktar så där gammalt, en doft av gammalt hus, och har tryckta bokstäver som man känner med fingrarna. Boken börjar med två-veckorsmenyer för varje årstid och därefter finns en mängd recept på riktig husmanskost utan konstigheter.

Nyligen fick även 11-åringen upp ögonen för boken och tillsammans har vi upptäckt det här historiska dokumentet. Vi har föreställt oss och skrattat och fått ett antal frågor. För att få svar var det bäst att konsultera en expert. Det var dags att ringa tant Ruth.

Frukost och middag – ingen lunch?

Veckorna i menyerna går från söndag till måndag, så som det var i den svenska almanackan innan det blev internationell standard 1972 att ha söndagen som sjunde dagen. Det här anade jag, men varför menyerna bara hade rätter för frukost och middag funderade jag på. Visst gissade vi att man hade med sig lunchlåda till jobbet på arbetsdagarna, men det var ju likadant för söndagen. Vi funderar på om man kanske inte åt lunch alls, eller så kallade man lunch för frukost.

Ruth, som växte upp på landsbygden i Närke, tror att det handlade om att man hade lunchlåda med till arbetet. Hon säger att frukosten ofta var rejäl eftersom man på landet hade grovjobb och då behövdes en ordentlig start på dagen.

I menyerna i kokboken ser vi mycket riktigt att det inte räcker med gröt, smör och bröd; där är även något stadigare som äggstanning, stekt blodpudding, sillsallad eller ”makaroni med ost”.

De som var hemma om dagarna åt förstås en ordentlig lunch.

Ruth berättar också att det under den här tiden inte fanns så gott om mat, och då kan det vara så att man bara åt morgon och kväll.

Mat från grunden

En bekant skrev så vist att den bästa maten är den utan innehållsförteckning. En råvara behöver förstås ingen sådan, och maten i kokboken för enkla hushåll från 1913 lagades förstås på rena råvaror. Det var ju så man hade det då.

Ta vara på allt

Jag ser i menyerna att där är planerat för att ta hand om rester från tidigare måltider. Till lördag frukost föreslås man att steka upp pannkaka från torsdagens middag.

Ruth berättar att det var självklart att ta hand om allt. Äggskalen skulle ner i jorden och överbliven gröt använde man i baket. Skulle någon rätt bli misslyckad, så var det bara att ta till någon krydda och äta det ändå, säger hon. På den tiden verkar ordet kräsen inte ha funnits i köket.

– Vi fick inte rata maten. Det förekom inte att man lämnade på tallriken.

Förbryllande långkok

När vi bläddrar och läser bland recepten hittar vi ett recept på ”nässelkål”. Det ser ut att bli nässelsoppa av det, men vi blir förvånade av att den ska koka en hel timme. Då blir det ju ingen näring kvar, tänker jag.

Ruth tycker också att det låter märkligt och minns inte alls att man kokade den så länge. Så den frågan får vi inget svar på.

Även grönkålssoppan ska koka en timme, trots att man förväller den och finhackar den innan. Vitkålssoppan behövde så mycket som två timmar.

Lördag hela veckan

Även om man i kokboken får tips på hur man planerar och sköter matlagningen effektivt, som att förbereda rätter till kommande dagar och återanvänder rester, så förstår jag att det krävdes mycket mer tid i köket än vad de flesta av oss idag är vana vid. Till råga på allt ser det ut som att det skulle vara lördag nästan hela veckan. De flesta dagar på veckomenyerna finns det nämligen en efterrätt efter middagen.

Det blir nyponsoppa, äpplesoppa, blåbärskräm, chokladkräm med mjölk, saftsoppa, falsk ostkaka, mannagrynspudding, holländsk rispudding, chokladsoppa, fruktsoppa och på torsdagar förstås pannkakor med sylt. Gott och sött!

En del dagar blir det inte sött, utan sådant som sur mjölk, filbunke, slätvälling eller havresoppa. Några enstaka dagar i menyerna är där ingen efterrätt alls. Jag hade kunnat tänka mig att söndag skulle kunna vara en dag när man hade en finare efterrätt, men här verkar det inte vara någon skillnad på dagarna, så ibland är där efterrätt på söndag och ibland inte.

För mig är efterrätt något för speciella tillfällen, inget vardagligt, och så tycker jag inte att det låter bra att äta sockrad mat så ofta. Jag var nyfiken på vad Ruth skulle berätta om det här.

Ruth säger att man inte köpte så mycket färdigmat som vi kan göra nu, där det ju kan finnas en hel del dolt socker. Därför fick man normalt inte i sig så mycket socker.

Socker var exklusivt, säger hon, och efterrätterna var lättsötade. Hon minns att när de fick äppel- och fruktkompott så var det i princip fruktsockret som gav det söta.

Jag förstår att efterrättsvanorna har förändrats med tiden. Ruth berättar vidare:

– Man åt inga stora mängder av efterrätten, men man måste äta ordentligt av maten. Efterrätten blev man inte mätt på.

Ruth kommer ihåg när det blev vanligare med glass. Det var speciellt, och hon berättar att deras grannar hade en glassmaskin som man vevade.

– Det var verkligen festligt. Det förekom inte varje vecka.

Ville ha färg

När jag läser menyerna försöker jag föreställa mig hur maten såg ut på tallriken. ”Billiga köttbullar med stuvade turska bönor”, låter grått och brunt. Ordet "turska" lär mig kommer från "turkiska" och var tydligen det man kallade bönor förr. ”Stek med stuvade sockerärter och potatis”, brunt och grått, med lite grönt. ”Kokt torsk med potatis”, ingen färg där egentligen. ”Morotspuré”, ja där har vi en färgklick. ”Leverbiff med stuvad vitkål och potatis”, nej, inte mycket färg där. Jag ser förstås rödbetor som ger färg, och fläsk är ju skärt.

Ruth minns:

– Det var inte färgrikt, utan mättande och näringsrikt.

Hon berättar om ett minne från när hon och hennes man var nygifta. De åt kokt fisk med vit sås. Ruth ville gärna ha lite kräm efter maten.

– Vi kan väl äta välling, hade hennes man sagt.

Men Ruth ville inte ha färglös välling, hon ville ha färg, så det blev körsbärskräm som dessert.

Så småningom ändrade de vanor och tog kaffe på maten och sparade efterrätten till lite senare på kvällen.

Stuvat, stuvat och mera stuvat

I boken ser jag en mängd stuvningar; man stuvade makaroner, morötter och ärter, gjorde köttstuvning och fiskstuvning.

Ruth säger att mjölet var ett billigt sätt att dryga ut maten, så därför stuvade man. Själv har jag inte växt upp med stuvningar. Men Ruth stuvar fortfarande och hon berättar hur hon gör sin palsternacksstuvning.

– Koka palsternacka med vatten och salt, smör, mjöl och mjölk. Och så i med mycket hackad persilja.

Ja, då får hon ju också färg på stuvningen.

Det är roligt att höra henne berätta och hon föreslår att vi ska prova några rätter ur boken. Jag och sonen letar och funderar. Någon stuvning får jag inte locka med, men gärna oxstek eller lax, och helst med chokladsoppa till efterrätt.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.