Hur vi reagerar när något plötsligt händer eller får förmånen att välja först påverkar både oss själva och andra. Två oväntade möten och en äldre saga gjorde mig tacksamt medveten om detta.

När jag känner det ömma stället nere på ryggen blir jag varm i hjärtat. Någonstans här i närheten finns en pojke med ett skrapat knä, och vad han tänker på när han känner av knät vet jag inte. Även om hans mamma kanske inte fått veta alla detaljer om den händelse vi delade så hoppas jag att hon är stolt över sin son.

Oväntat möte

Jag kom susande nerför backen på cykel. Bakpå hade jag en stor kasse med skor och annat som jag skulle lämna bort. Mitt i backen finns en tunnel och det var på andra sidan tunneln vi möttes.

Han var kanske 10 år och var ute och busåkte med sina cykelkompisar. Jag såg honom när jag var mitt i tunneln. Han kom från höger där han störtat nerför slänten och jag insåg att vi skulle krocka. Han bromsade och jag försökte väja, men en krasch blev det.
Min cykel ramlade, men jag höll mig ändå på fötter. Pojken hade ramlat lika platt som sin cykel, men verkade bara ha en tanke i huvudet: att höra hur det gick för den han kört på.

Det kändes mycket ovant att vara i den här rollen, som en främmande vuxen som blivit påkörd. Från sin plats på marken frågade han hur det hade gått. Jo, bra, sade jag, utan att känna efter. Jag visste ju att det hade gått bra och jag hade inte ens hamnat på marken. Jag ställde ifrån mig cykeln och tog ett steg mot honom, frågade hur det gått för honom, med hans knä. Jag minns inte om han svarade. Istället skyndade han till min förvåning emot mig. Vad skulle han göra?

Han var så mån om att ställa allt till rätta att han plockade upp de skor som ramlat ur min påse som jag hade med mig. Jag hade inte ens sett åt det hållet än. Det var bara några stycken och vi hade snabbt tagit upp dem. Samtidigt frågade han igen hur det hade gått, med sina ögon fästa vid mina. Han hade bromsat så mycket han kunde, sade han.

Jag rördes av den uppriktiga blicken och viljan att göra rätt.

Jag kände att jag rördes av den uppriktiga blicken och viljan att göra rätt. Jag ville att han skulle veta att jag varken tagit skada eller hade blivit arg på honom, så jag sade att han inte skulle vara orolig – det gick ju bra.

Sitt eget knä brydde han sig inte alls om. Han ledde sin cykel när han gick bort med sina kompisar. Jag åkte vidare och kände mig glad, ja verkligen tacksam över att ha fått möta en sådan omtänksam och uppriktig pojke, som såg mig rakt i ögonen och som hade den främsta tanken att först se till en annans bästa. Vilket föredöme.

Sätta andra först

Bara de senaste dagarna har jag lustigt nog fått uppleva flera osjälviska handlingar. Varje gång känner jag hur jag fylls av tacksamhet att få vara med om detta, att få möta de här personerna. Det ger mig hopp om framtiden.

Om de hade haft tid, kraft och bröd så att det räckte och blev över hade det inte varit så märkvärdigt.

Häromdagen läste jag en äldre sagobok, skriven på 50-talet. I den första sagan jag läste fick jag möta flera människor som kunde dela med sig av sin tid, kraft eller bröd när det verkligen behövdes. Om de hade haft tid, kraft och bröd så att det räckte och blev över hade det inte varit så märkvärdigt. Det som gjorde det speciellt var att de gav samtidigt som de själva fick uppoffra något.

Sagan var mycket rörande, fint skriven och mycket tydlig med att när vi sätter andra före oss själva så får vi en känsla av tillfredsställelse som känns bättre än att ha det där vi gav bort. Här är den i kortare format, men läs gärna originalet. 

En annan pojke, även han i 10-årsåldern, gav mig en fin upplevelse i helgen. Det här var på stan och han stod vid en korg med origamiblommor och skulle välja ut en åt sig. De små pappersblommorna fanns i olika färgkombinationer och han föll genast för en som han sade var den allra finaste.

Utan att titta upp lade han bort den och började se på de andra.

– Men jag kan inte ta den finaste, sade han.

Han stod själv och valde, utan någon förälder i närheten. Jag stod bredvid och hörde honom. Jag tyckte att det var fint att se hur han instinktivt ville lämna den finaste till någon annan. Jag tänkte att när han nu föll särskilt för en så skulle kanske den göra honom gladast, så jag sade till honom att jag tyckte att han skulle ta den ändå. Sedan tycker vi ju om olika, så det som är det vackraste enligt mig är det inte enligt någon annan. Han tog blomman och såg så glad ut när han åkte bort på sin sparkcykel.

Det kändes fint att ha fått vara med om den här, till synes lilla, händelsen. Att känna den här tacksamheten gör något gott med mig. Visst har jag mycket att vara tacksam över, men bara för att jag tänker på allt det så får jag inte den här känslan av tacksamhet och ödmjukhet som jag fick av de här upplevelserna.

Jag tror att det är nyttigt för oss att kunna se de här handlingarna hos andra. När jag till exempel har lagt märke till att min man valt bort något han velat göra, för att istället göra det jag har tyckt känns viktigt, så känner jag mig tacksam. Samtidigt känns det verkligen så småaktigt av mig att gå och anmärka på saker hos honom.

Så visst kan det också hjälpa mig att bli trevligare att vara med när jag upplever hur andra släpper på sig själv, helt naturligt utan att göra någon sak av det.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.