Moralkakor: ”De fem pärlorna” och vaniljpannacotta med rabarberkompott
Nya enkla recept bakas med gamla visdomar
Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Pärlorna i sagan blir en hjälp att se att det även i svåra tider finns godhjärtade människor. Till sagan bjuder vi på en len pannacotta med mild vaniljsmak som ger fin balans till den sötsyrliga rabarberkompotten.

Det här är ett festligt sätt att njuta av den friska rabarbern. Ändå är den enkel att göra, även om det behövs lite framförhållning. Här sötar vi naturligt med honung och använder helst äkta vaniljpulver. Receptet är inspirerat av Helande Mat, en webbsida med recept på mer hälsosam mat och gott lagat från grunden och utan tillsatser.

Osjälvisk godhet

Sagan ”De fem pärlorna” är en rörande fin berättelse om människors godhet. Jeanna Oterdahl (1879-1965) skrev den på 1950-talet och den finns att läsa i sin helhet i samlingen ”De fem pärlorna och andra sagor”, 1957.

Jeanna Oterdahl (1879-1965).

Jeanna Oterdahl föddes i Uddevalla och blev lärare, föreläsare och författare. Hon fick inga egna barn, men arbetade med både barn och unga och har lämnat en rik produktion med sagor och barnsånger. Hon skrev också romaner och noveller som präglades av hennes kristna tro. Dessa fick stor spridning. Bland hennes psalmer känner vi igen både ”Kantareller” (Har du sett herr kantarell) och ”När det lider mot jul” (Det strålar en stjärna).

Här återberättas sagan i korthet. Receptet följer efter sagan.

De fem pärlorna

Det var en gång … Det låter som en saga, men det är rena verkligheten, sådant som händer varje dag.

En rosig morgonsky drog över himlen. På det tunna molnet satt en pojke och en flicka med fjärilsvingar – två luftbarn. De låg och tittade ner på jorden där människorna strax skulle vakna. Det här var vid första världskriget och för många var livet fullt av svält och sorg.

– Stackars de där nere, sade barnen.

Lärkorna sjöng ljusa visor som fyllde rymden. Bergen låg i blå toner i morgonljuset och vattnet blänkte. Människorna vaknade och gick ut för att arbeta, med krokiga ryggar. Det hördes ett ljud som av bittra och onda ord, och snyftningar.

Pojken sade att de hade blivit onda, eftersom de inte orkade vara goda längre. Flickan log och sade att de visst orkade.

– Men jag hör bara det som är ont. Och ser bara hur de kivas. Godheten är död, sade pojken.

Men flickan sade att hon såg mer än så.

– Jag vet att godheten lever.

Pojken ville gärna se det och eftersom flickan hade svårt att stå ut med pojkens sorg fick hon en idé. Om halsen hade hon ett pärlhalsband. Det öppnade hon och tog loss fem pärlor.

Du vet att en sådan pärla finner ingen som inte är släkt med godheten.

– Nu sår jag pärlor över jorden. Du vet att en sådan pärla finner ingen som inte är släkt med godheten.

Innan hon släppte dem sade hon att det inte skulle ta mer än fem dagar innan de alla hade blivit hittade.

---

I en ljungbacke stod ett ungt par och arbetade för att bereda ett potatisland. Det var ett tungt arbete att gräva och plocka bort stenar. Men lärkan drillade och för sitt inre såg de täppan om hösten. Den skulle bära många hektoliter potatis och de skulle slippa svälta.

Folk arbetade och tog vara på varje fläck. Ingen av dem hade varit i kamp mot svälten innan.

En gumma i slitna kläder kom gående på den smala stigen. Ryggen var krokig trots att hon ingenting bar. Hon stannade och såg länge tyst på det unga paret.

– Det vore gott om en annan också rådde med att skaffa sig ett potatisland, sade hon sedan och gick bort med tunga steg.

Mannen och kvinnan stannade upp och såg efter den trötta, svultna kvinnan, men sade inget. Tanken dröjde ändå kvar och efter en liten stunds arbete slutade mannen för att blicka mot de blå bergen.

– Det är ljust om nätterna nu. Om en satte till några timmar, kunde en väl röja upp en jordbit åt käringstackarn.

Kvinnan hade haft samma tanke, och lite sättpotatis hade de väl råd att undvara. Därefter sprang hon efter den gamla gumman så att hon skulle få något att glädja sig åt.

När hon kom tillbaka visade mannen att han hade hittat något i ljungen; en liten gråvit pärla som glänste med ett svagt sken. Eftersom det var hål i den bestämde de att sätta den i ett snöre att hänga om halsen på lillan.

---

Mor Annika väntade besök och hade satt på kaffekannan och dukat. Det var till tack för besväret som Eriksons gjort sig. Att det var mer än att hon skulle få potatis till hösten förstod bara hon. Någon hade frågat efter en sådan ensam stackare, och de hörde inte alls ihop, hon och Eriksons. Det var kanske ändå så att folk var bättre än man trodde.

Hon bodde uppe bland bergen och på bordet stod nu tre öronlösa koppar och ett fat med hopsparat bröd. Maskroskaffet spred en ljuvlig doft och pelargonen i sin konservburk i fönstret gav glans åt det fattiga rummet.

Foto: Alicja/Pixabay

Bara de kunde komma snart. Det var som om hon kände sig värre svulten än vanligt när hon såg mat. Någon tog i dörren och hon ropade ”Kom in”. Utanför stod en fattig, ung kvinna med ett litet barn på armen, hålögd och blek.

– Det luktade kaffe, sade hon.

Gamla mor Annika blev arg och gjorde en skyddande gest över bordet. Det räckte knappt till tre.

Kvinnan stod kvar, men hennes ögon slukade brödet. Hon såg ut att vara van att få nej.

Annika såg på barnet och tänkte på sitt eget barn, som hade haft det gott under uppväxten när det inte var svälttider. Det här barnet verkade för svagt för att ens dra på munnen. Om hon skulle ge dem lite kaffe och en brödskiva?

Men hon velade. Det skulle inte räcka till fem. Så tänkte hon att Eriksons skulle ha både kaffe och bröd, men om hon själv blev utan, ja det vore inte första gången hon lade sig med tom mage.

Mor Annika såg efter kvinnan när hon gick därifrån. Hon mindes inte när hon sist känt sig så nöjd. Visst var det en stor sak att bjuda Eriksons, men det var som om det vore förmer att ha fått mätta dessa två som ingenting hade gjort för henne.

Gumman såg ner på pelargonen och såg då något som såg ut som en blänkande droppe på ett av bladen. Hon kunde inte förstå hur pärlan hade kommit dit, men sparade den ifall den förde lycka med sig.

---

Den unga kvinnan vandrade vidare med sonen på armen. Han hade börjat jollra. Hon tänkte på den gamla gumman som var så fattig, men ändå hade en bit över till dem.

– Människorna är kanske bättre än de ser ut. Kanske det ändå kan gå att leva.

Hon satte sig på en sten bland ljungen. Inte långt tidigare hade hon tänkt lägga det svaga barnet ifrån sig att dö. Hon såg ingen annan utväg. Men nu tycktes det omöjligt att skiljas från barnet. Hon började sjunga för honom och han somnade i hennes famn.

Medan hon sjöng fick hon färg på kinderna ögonen lyste upp. Några barfotabarn som lekte intill hörde sången och kom för att lyssna. Kvinnan såg dem och fick lust att göra dem glada, så hon stämde upp melodin till en danslek. Barnen föll in, tog snart i ring och började dansa.

Barnen dansade kring henne och glädjen hon kände fick den ena efter den andra visan att dyka upp ur minnet. Innan barnen vinkade avsked hade solen börjat sjunka bakom bergen.

Modern reste sig för att gå vidare för att hitta tak för sig och sitt barn. Då föll något från hennes kjol ner i ljungen.

– En pärla. Pärlor betyder tårar, säger folk, men denna glänser så vänligt, sade hon.

Hon stack pärlan i fickan och började gå. Men krafterna tog snart slut och hade inte en arm tagit emot henne så hade hon fallit till marken.

Det var en scout som var på väg till en fest. Han tog barnet och såg till att kvinnan satte sig. Det var nätt och jämt att han skulle hinna i tid till festen. Men en liten handräckning fick han ge kvinnan här. Sedan skulle han få lägga benen på ryggen för att hinna. Han hade glatt sig så åt festen och ville så gärna vara med från början.

Men kvinnan hade inte ork att sitta och sjönk ner på marken. Han förstod att hon hade svimmat. Med barnet på armen visste han nu inte vad han skulle göra. En röst inom honom sade åt honom att lägga barnet på marken och springa. Annars skulle han ju komma för sent. Alltid kommer det väl någon som hittar dem.

– Tig! Värre saker kan väl hända än att jag inte kommer i tid till festen, sade pojken.

Innan han sprang iväg med barnet på armen lade han kvinnan till rätta så att hon inte skulle ha det så obekvämt när hon vaknade till. Han förstod att det inte var värt att tänka alls på festen. Men hur han sprang så var det som om alla vore helt bortsopade den kvällen.

---

Lite närmare staden där nere satt en ung flicka bland hällar och slånbuskar. Hon bar slumsystrarnas uniform och hennes ansikte var alldeles förgråtet.

– Vad jag hatar dig, stad. Du som gör dina barn så onda. Jag är så trött på att strida mot din ondska. I år är du värre än i fjol. Gud har glömt oss. Han har tagit sin hand ifrån oss. Vad tjänar det till att en stackare som jag strävar och arbetar.

Men just som hon satt där och hade gett upp fick hon något varmt och mjukt i knäet.

– Det var då för väl att jag fann syster. Nu får syster lov att komma med detsamma, sade pojken med flämtande röst.

Slumsystern hade glömt bort att hon inte längre stod ut med att sträva och arbeta.

– Stackare! Det är förväl att det finns scouter i världen, sade hon.

Pojken rodnade och för att hon skulle sluta prata om honom tog han fram ett litet föremål som han hittat på stigen.

– Vem kan ha tappat den? Och där ligger en alldeles likadan, sade hon.

De trodde knappast att pärlorna var äkta eftersom de som äger sådana inte tar de här vägarna.

---

Ett litet rosa moln gled fram över deras huvuden, och det lät som av lärkor när pojken och flickan pratade.

– Ack, om de bara visste! Ser du där, bror. Pärlorna är funna och fem dagar har inte gått. Vem var det som vann? sade flickan.

– Den som trodde. Det kanske är så att den som tror alltid är den starkaste, svarade hennes bror.

Den lilla slumsystern och hennes sällskap hade bråttom iväg, och om de hörde rösterna där uppifrån är ovisst, men båda kände de sig ovanligt glada och trygga till mods där de skyndade fram i aftonrodnadsljuset.

Foto: JP Lenio/Pixabay

Vaniljpannacotta med rabarberkompott

Det här behövs till 4-5 glas

3 dl grädde

1 dl yoghurt

2 msk honung

1 ½ tsk gelatinpulver

½ tsk vanilj

1 nypa salt

Topping

500 g rabarber

ca 1 msk honung

1 nypa salt

½ dl mandlar

Gör så här

Blanda allt utom gelatinpulvret i en skål. Rör om ordentligt så att honungen löser sig jämnt. Häll 1 dl av blandningen i en kastrull. Sprid gelatinpulvret över det och låt det stå i några minuter för att svälla. Värm sedan försiktigt under omrörning tills gelatinet är helt upplöst. Häll ihop med det kalla. Vispa lätt och häll sedan upp i portionsglas. Ställ kallt i några timmar.

Skålla och skala mandeln. Låt den torka och skär den sedan på längden. Rosta försiktigt i en het, torr gjutjärnspanna eller i ugnen.

Rensa och skär rabarbern i bitar. Koka i några minuter och häll sedan av vattnet. Låt det svalna lite eller helt. Rör ner honung efter smak, salta lite, och klicka ut på den stelnade pannacottan. Strö mandel över och servera.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Bloggen Moralkakor är till för alla åldrar. Recepten är enkla och en del är mer hälsosamma. De passar att göra med mindre barn eller för större barn att göra själva. Barn gillar att höra berättelser, och det gör även de flesta vuxna. Man kan lära sig mycket av gamla traditionella berättelser och ordspråk. Därför väljer vi ut tidlösa berättelser och ordspråk som vi serverar med något gott till.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.