En märklig händelse med en liten orkidé på min fönsterbräda gav en insikt som påminde mig om något mycket viktigt i livet.

Jag vet ju inte om alla är som jag, men jag har tänkt på att jag har en viss relation med våra växter här hemma. Det går förstås inte att jämföra med en relation till en människa, det här är ju på en mycket enklare nivå.

När jag tittar på en växt som blommar kan jag genast slås av hur vackra blommorna är och jag får en liten känsla av glädje medan jag, ganska snabbt ändå, beundrar blommorna. Sedan är det ju fint att följa blomningen och varje gång jag ser växten kommer en hastig känsla av glädje. Andra växter kan ha fina blad och när jag går förbi dem eller vattnar dem så ägnar jag ju dem en god tanke. Växter som slokar eller som inte ser ut att trivas väcker en liten känsla av medlidande och jag vill ge växten omsorg så att den mår bra igen och kan sträcka ut sina fina blad. Det handlar alltså om ganska subtila känslor och tankar som väcks hastigt.

Födelsedagspresent

För ett år och två månader sedan fyllde jag år och fick då oväntat ett litet orkidé-skott – en liten grön vippa. Den hade en glaskruka att bo i och den skulle skötas med en skvätt vatten då och då, men inte för ofta. Det fanns precis plats för den på fönsterbrädan i rummet där jag sitter vid datorn om dagarna. Längst ut på brädan fick den stå, men bakom datorskärmen, så jag kunde bara se den när jag stod upp och såg till växterna i fönstret.

Jag minns att när jag fick den tyckte jag att den var gullig, men när jag ställt den på sin plats i fönstret hade jag bara en neutral känsla, som att jag ställde undan den att sköta sig själv.

När det var dags att vattna växterna i fönstret brukade jag förstås även titta till den lilla orkidé-bebisen. Den såg alltid ut att må bra, med sträckta blad och klargrön färg. Det var sällan den behövde vattnas. Så småningom tänkte jag på att den inte växte utan alltid såg likadan ut. Jag brydde mig inte om det, och den fick vatten då och då.

För två månader sedan fyllde jag år igen och kom då att tänka på den lilla orkidén bakom datorn. Jag tittade till den och konstaterade att den fortfarande var precis lika liten. På ett år hade det inte hänt någonting med den.

Någon dag därefter tänkte jag på min observation och frågade mig hur det kom sig att den stannat i växten, men ändå såg ut att må bra. Det var ingen dålig plats den hade; den fick ljus så det borde räcka och visst fick den vatten med jämna mellanrum. Då slog det mig att jag faktiskt aldrig hade tagit den till mig. Den fick helt enkelt inga små, subtila tankar om hur fin den var; jag behandlade den bara neutralt.

Ändrad inställning

Det här kan ju låta märkligt, men jag bestämde mig för att börja bry mig om den och på skoj se om det hände något med den. När jag jämförde min inställning till nykomlingen och de andra växterna, som jag hade haft länge, så var det faktiskt en skillnad.

Utan att förvänta mig att något särskilt skulle hända så tog jag till mig växten och behandlade den som de andra, som en i gänget.

Det hände verkligen något. Jag kan förstås inte vara säker på vad som gjorde det, men det enda jag gjorde annorlunda mot den än under hela året innan var att jag hade tagit den till mig och gillade den. På bara några veckor sköt den två nya stammar och det kom flera späda, gröna blad. När jag upptäckte det, och jag höll inte på att vaka över den varje dag, blev jag ganska överraskad.

Visst mår vi bättre när människor omkring oss visar att de bryr sig om oss än när vi blir helt ignorerade.

Jag blev glad förstås och kopplade det till min inställning att jag nu var mån om den lilla orkidén och uppskattade den. Tanken slog mig att detsamma stämmer på människor. För visst mår vi bättre när människor omkring oss visar att de bryr sig om oss än när vi blir helt ignorerade.

Det sägs ju att växterna mår bra av att man pratar med dem och en del härleder det till att de får extra koldioxid genom vår utandningsluft. Visst mår växter bra av koldioxid, men den här händelsen fick mig att tro att vi påverkar dem även på andra sätt. I fallet med den lilla orkidén gick jag inte närmare den eller pratade mer med den.

Det här blev en påminnelse om hur viktigt det är att visa omsorg och ge en vänlig tanke till människor omkring oss, vare sig det är någon vi möter som hastigast, vår egen familj eller en äldre vän eller släkting som bor långt bort.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.