Utrustade med en flora och 20 år gamla kunskaper ger vi oss ut för att artbestämma, eller nyckla, vackra och fascinerande växter. Det blir en rolig resa genom glada gissningar, återupplivade kunskaper och förstås kameralinsen.

– Det här var ännu roligare än jag trodde! utbrister 11-åringen när vi alla knäböjer vid en, än så länge, anonym växt med blålila blommor.

Min man försöker nyckla fram vad växten heter med hjälp av en flora från universitetstiden. Han konstaterar att det hade varit lättare med en lupp. Så småningom kommer han fram till att det är en strandveronika (Veronica longifolia, som betyder med långa blad).

Jag frågar sonen om han inte hade trott att det skulle vara roligt. Jo, det hade han, men inte att det kunde vara så här roligt.

De andra barnen har sprungit iväg på egna äventyr kring sommarstugan, men 11-åringen valde att följa med mig, min man och min kusin på blomsterexkursion – tillsammans med floran.

Även jag har ett exemplar av samma flora. Den köpte jag inför den universitetskurs som gjort mig allra gladast efter studierna – en två veckors kurs i floristik en sommar för länge sedan. Jag glömde snabbt namnet på många av de växter jag lärde mig då, men många finns kvar i minnet, liksom växtintresset och fascinationen över växtlivet.

Inspirerad av alla vackra sommarblommor tog jag nyligen fram floran och likt Baloo i Djungelboken deklarerade jag för barnen ”Jag ska lära er allt jag kan!” Att kunna artbestämma växter hör enligt mig till en av livets nyttigheter, ja faktiskt både för nytta och nöje.

Kusinen tipsar om en app man kan ha i mobilen för att snabbt kunna artbestämma en växt. Jag har hört från flera som använt den som tycker att den fungerar bra. Men nej, det är ingen sport för mig. Vad lär man sig då? Jag tycker att det finns en poäng med att veta hur man slår i en bok. Jag gillar heller inte tanken på att vara beroende av mobilen. Kusinen menar att det ju kan vara bra om man vill veta men inte har med sig en flora. Där har hon förstås en poäng, och visst kan man ändå lära sig att nyckla fram arten med floran.

En spännande ”orkidé”

Kusinen har varit på upptäcktsfärd och hittat en så fin ”orkidé”, det vill säga en ogrenad, rak stjälk med enstaka blommor upptill, ja, en ståtlig blomma som sticker upp ur våtmark helt enkelt. Kanske är den sällsynt?

Vi tar med oss floran och går för att titta. Min man som är uppvuxen på platsen bekräftar att han inte har sett dem där tidigare; de har kommit med landhöjningen och den nya växtmiljön invid vattnet. Han känner igen dem från sista sidan i Majas alfabetsbok som vi läst mycket för barnen. Ögontröst måste det vara. Själv tänker jag på något annat som ögontröst, men han hävdar att pyrola som syns på sista sidan även heter ögontröst och att den därför fått representera bokstaven ö i boken.

Han slår i floran och vi granskar den vita blomman noggrant. Det visar sig vara vitpyrola (Pyrola rotundifolia, som betyder med runda blad), och eftersom jag tvekar enas vi om att den kanske egentligen kallas för ögonpyrola.

Senare på promenaden hittar vi den riktiga ögontröst, en av våra små skönheter som är så lätt att gå förbi.

Nyfiken som jag är söker jag sedan på nätet och hittar sista växten i Maja-boken – ögonljus, som även heter ögonpyrola (Pyrola uniflora eller Moneses uniflora). Det står att även denna krona är vit och dessutom ska dofta gott. Jag blir nyfiken och går ut för att se om det kanske ändå är ögonpyrola vi har hittat.

Namnet ögonljus, även ”ögonsjukegräs” i Norrland, kommer från att man förr använde växten som huskur mot rinnande eller röda ögon. Man trodde också att den kunde hjälpa till att försköna ögonen.

Lena Anderson skriver också detta i versen om ögonpyrola i Majas alfabetsbok, där Maja sitter i skogen och ser på blomman:

”Hon är så vit och fin
Och förr i tiden trodde man
att hon var medicin
En nyttig växt som kunde göra
sjuka ögon friska”

Det är roligt att veta hur växterna fått sina namn och även hur man kan använda dem medicinskt. Jag ger mig ändå inte på att ta reda på hur man faktiskt använde ögonljusen. Jag är mer nyfiken på vilken art vi faktiskt har och går iväg för att sätta näsan i en av dem.

På väg dit frågar jag maken hur han kunde vara så säker på att det var vitpyrola. Ja, han tyckte att det stämde och så är det den som är vanligast. Jag sätter av mot pyrolabeståndet. Tänk om det är de ovanliga ögonpyrola vi har.

Jag kryper ihop vid en blomma och luktar på den. Jovisst luktar den gott! Jag läser vidare i floran på övriga kännetecken. Men foderflikar, stift och blad stämmer precis med vitpyrolan, så det blir ingen ögonförsköning här.

Ivrig som jag är att berätta för maken vad jag kommit fram till får jag vända halvvägs för att hämta kameran som ligger kvar i växtligheten.

En extra koll på nätet visar sedan en bild på en ögonpyrola som ser helt annorlunda än den pyrola vi hittat.

Kunskaper i latin

På exkursionen undersöker vi flera små, små växter med klockliknande blommor. Både jag och maken har vaga minnen om vad de kan heta och kan bekräfta det när vi studerat floran närmare. Vi hittar lilla teveronika (Veronica chamaedrys) och vackra strandkrypa (Glaux maritima).

Efter att ha slagit upp en del växter kan man med tiden börja förstå lite latin; till exempel betyder artepitetet arvensis att växten växer på åkrar. Det låter ju lärt att kunna några latinska namn och på skoj kan jag gissa en växts latinska namn utifrån den miljö den växer i. Det är dock rätt sällan mina gissningar stämmer, men det låter trovärdigt för okunniga öron.

Vi har borealis (nordlig, till exempel linnéa, Linnaea boreális), pratensis (växer på ängar, till exempel ängskovall, Melampyrum pratense), sylvaticus (växer i skog, till exempel skogskovall, Melampyrum sylvaticum), sylvestris (vild eller växande i skog), alpinus (växer i fjälltrakter) och maritimus (som växer vid havet).

Välkomponerad blombukett

Det är särskilt kul att ta närbilder på de här riktigt små blommorna som man som sagt lätt går förbi. Fast de är så små är de ofta helt otroligt vackert skapade. Kanske är det extra fascinerande för att man inte ser dem så ofta som de större växterna.

Det är så mycket blommor, färger och grönska att det känns som att vi går i en välkomponerad blombukett. I botten finns det gröna, sedan finns lila, rosa och blå nyanser från ärtväxterna strandvial (Lathyrus japonicus, som betyder japansk) och kråkvicker (Vicia cracca). Strösslat på detta finns ett vitt flor av vattenmåra (Galium palustre, som betyder växer i kärr). Ståtligt uppstickande ur buketten ser vi vänderot (Valeriana) och älgört (Filipendula ulmaria, som betyder almört) i gräddvitt och ljust rosa. Det känns lyxigt att gå på en sådan blombädd.

Vi ser en fin tistel, men jag tvekar att ta en bild av den, för trots att den är fin så är det ingen nyhet att den är det. När jag sedan zoomar in på bilden blir jag ändå fascinerad av dess färger och den lilla världen i den. Tänk vad mycket glädje den här blomstertiden kan ge för den som går ut och vill se den.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.