Det har en mycket speciell och underbar smak, som man blir alldeles glad av. Visst bidrar det att det är ett lite mer sällsynt bär, inget som vi direkt kan göra sylt på. Då är det en bonus att även blommorna ger njutning, fast i början av säsongen.

Det hela började när jag var litet barn och hälsade på hos min mormors granne, ”Farbror Kotte”. Hos Farbror Kotte, som vi kallade honom på skoj fast han hette Gottfrid och egentligen kallades för Gotte, brukade vi spela krocket. Jag minns hans gröna, mjuka gräsmatta och hur speciellt det kändes att få vara där en stund. Det var jag, min syster och kusin som var där, men om Farbror Kotte var med och spelade minns jag inte.

Jag minns att han hade en härlig trädgård och jag minns att han hade en speciell odling i ett litet land i ett hörn av trädgården. Han var stolt över sin fina bärodling där och berättade att plantorna hade hans son tagit med från Norrland där han bodde och där bären växer vilt. Mormor och Farbror Kotte bodde i Skåne, så hans lilla odling var mycket exotisk. Plantorna trivdes dock bra och jag vill minnas att de villigt spred sig i hans lilla land.

Sedan träffade jag inte på det här speciella bäret förrän jag själv flyttade till Norrland och där såg några enstaka av dem här och där.

"En egen, mogen smak"

Smaken av dem gör en alldeles glad. Kanske bidrar det att man inte hittar dem överallt och att det inte heller är vanligt med produkter, som sylt, av dem. Det sägs ju att sällsynthet gör något speciellt, men det är inte bara det. Jag tycker att det här är det absolut godaste svenska bäret vi har. Visst är hallon underbart goda, och Norrlands guld – hjortronet – som både är lite mer sällsynt och svårfångat, och har en så speciell och god smak. Jag gissar att gotlänningarna känner samma sak för sina salmbär, som också är goda.

Själv har jag aldrig sett en burk eller flaska med en produkt av de här bären, men när jag nu läste lite mer om det på nätet såg jag att man faktiskt serverat det på Nobelmiddagen. Det är alltså inte bara jag som tycker att det är ett speciellt och särskilt gott bär.

Smaken då? Ja, det är inte så lätt att beskriva en ny smak. Bäret smakar förstås på sitt helt eget sätt, precis som att blåbär smakar blåbär och inget annat. Men om jag ändå ska försöka så tycker jag att det har en speciell fyllighet i smaken, en djupare ton än hallon. Där finns en lite syrlig ton och ja, en egen, mogen smak. Nja, det var inte så lätt, det är bäst att smaka själv.

Sedan några år tillbaka känner vi till ett ställe där de mörkt vinröda bären växer, i ett rätt stenigt parti. I början av varje sommar går vi dit och njuter av de vackra blommorna. Även blomman är faktiskt en av Sveriges, i mitt tycke, vackraste. Men så gillar jag ju rosa.

Någon gång i andra halvan av augusti går vi dit igen och brukar då ha tur att hitta några var, kanske tio stycken. Här blir ingen saftning eller syltning, eller ens en liten paj, utan stor njutning precis där vi står – ett bär i taget. Jag tror att vi njuter lika mycket hela familjen. En gång fanns där inte mer än ett enda bär, och det delade vi på i familjen.

På en upptäcktsfärd nyligen gjorde vi en glädjande upptäckt. Vi hade tagit oss till en ny och outforskad plats, för oss alltså; det fanns ju hus en bit därifrån. Men vi kom liksom dit på en bakväg, ja, där fanns förstås ingen väg utan vi stövlade bara på, men från ett udda håll. Där såg vi alldeles fullt med rosa blommor, så mycket som vi aldrig hade sett tidigare. Både jag och barnen blev glada. Det var lycka!

Det fanns dock ett ”men”, inte att det fanns hus en bit därifrån, för jag skulle gissa att ingen går dit; det var istället det att det är svårt att ta sig dit. Så vi får se hur vi lyckas då i slutet av augusti. Men visst är det så att det som är finast kräver lite av den som ska få det.

Favoritbäret

Det var alldeles nyligen som jag tänkte på att det här faktiskt är min i särklass favorit bland de svenska bären. På skoj frågade jag familjen vilket som var deras.

Medan svaret var givet för 11-åringen och maken så började 9-åringen med att prata om alla bär han gillade. Han hade många favoriter:

– Mitt favoritbär är blandbär, och det är en blandning av mina favoritbär. Det är blåbär [ser glad ut], hallon, jordgubbar [ser förtjust ut], tranbär och hjortron [ser kanske lite drömsk ut], och ÅKERBÄR! [slår ut stort med armarna]

För 13-åringen kommer åkerbär på delad plats med hjortron, hallon och björnbär; alla med små, små saftbehållare som exploderar i munnen.

Ja, vi får se hur många bär vi får njuta av i år, men för att vara helt på den säkra sidan har vi en egen liten odling hemma hos oss, precis som Farbror Kotte hade när jag var barn.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.