Det som jag både bekämpat och lekt med under uppväxten har jag nu lärt mig att använda både som enklare medicin och i köket.

När jag växte upp var maskrosorna ett ogräs som skulle bort.

Kaninmat och ogräs

Mamma lärde oss hur vi skulle få upp hela maskrosen, med roten så lång som möjligt. Vi hade särskilda maskrosplockare som vi sköt ner invid roten och sedan vred om så att roten gick av och vi kunde dra upp plantan. Vi kastade ut varsin rockring på gräsmattan och rensade sedan rent i området inuti. För varje maskros fick vi kanske 10 öre. Om vi gav oss på tistlarna så fick vi mer; 25 öre om jag inte minns fel.

Det var kaniner och marsvin som åt bladen, och växten fick inte vara med i vår gräsmatta.

Men vi hade också glädje av maskrosorna. När vi lekte gjorde vi maskrossoppa i hink där vi lade i delade maskrosstjälkar. De krullar sig så fint.

Det var kaniner och marsvin som åt bladen, och växten fick inte vara med i vår gräsmatta. Den fick inte plats där, för då blev det fler av de gula solarna och mindre plats för det mjuka gräset.

Den här bilden av maskrosor tror jag att många känner igen, men på senare tid har jag lärt mig mer om vilken nytta vi kan ha av dem, både medicinskt och till bords.

Delikatess

Nu har jag gjort maskrossirap för första gången. Om man ändå ska använda sirap i hushållet kan man ju lika gärna göra den själv, tänkte jag och så var jag nyfiken på hur den skulle smaka.

– Honung med maskrosknoppssmak! säger 9-åringen glatt och vill ha mer.

Att steka maskrosknoppar i smör lärde sig barnen redan på förskolan och jag minns hur jag hittade gamla knoppar i jackfickorna en gång när jag skulle tömma dem inför en tvätt. De knopparna hann vi inte äta innan de blev gamla.

När jag läste hur man kan göra sirap av maskrosorna förstod jag att det var ett tidskrävande pilljobb att få bort det gröna från blomman så att bara de gula kronbladen skulle bli kvar till sirapen. En kunnig kvinna menade att man lika gärna kunde behålla det gröna kvar utan att det blir beskt, det blir bara fylligare.

Jag gillar att spara tid och ”fylligare” lät intressant så pilljobbet hoppade jag över.

Det var roligt att knipsa av blommorna i solskenet, och jag insåg snart att om det skulle klia någonstans i ansiktet så gjorde jag bäst i att inte vara där med handen; den var nämligen knallgul!

Bus

– Lukta!

En varm och solgul maskros stacks upp mot näsan och var man inte beredd så fick den en knäpp och man blev gul om näsan. Så höll vi på, skrattandes, och skojade med varandra när jag gick i skolan. Det var förstås lätt att skölja bort det gula.

När jag går där en bit från cykelvägen och samlar blommor i offentligheten hör jag en röst bakom mig.

– Vad ska du göra med maskrosorna?

En kvinna har stannat till med sin cykel och är nyfiken. Jag berättar att det är första gången jag provar det här med sirap, och sedan står vi och pratar en bra stund. Vi har båda intresse av att använda av vad naturen ger och kanske ses vi igen en annan gång.

Konstens alla regler

Först ska maskrosorna kokas i vatten, sedan dra över natten, silas av och kokas med socker. Det kan ta ett par timmar läser jag så det får stå och bubbla försiktigt för sig själv.

– Det var supergott! Smakar som honung, fast godare, tycker 11-åringen.

Ja, egentligen är ju sirapen en sorts fuskhonung. Istället för att sockret ska komma helt och hållet från växterna och med en fin smak av blommorna, så hoppar vi över steget med bina och tar smaken från blommorna och gifter den med färdigt socker så att det blir som en honung, en snabbhonung.

”Honung med maskros” får tummen upp av 7-åringen. Han säger att han blev pigg av den och han tog tydligen flera teskedar från kastrullens botten. Storasyster som såg hur mycket socker jag hällde i kastrullen är inte förvånad över att han blev så pigg, haha.

Sirapen häller jag upp i burkar, men senare ser jag att den inte blev sådär vacker som på bilderna. Den skulle vara rödbrun och flytande.

Sirapen häller jag upp i burkar, men senare ser jag att den inte blev sådär vacker som på bilderna. Den skulle vara rödbrun och flytande. Färgen är visserligen rätt, men den hade stelnat. Ojojoj, och mitt i läggningen av barnen. Efter lite efterforskning på nätet kommer jag på att jag ska bryta ur den hårda sirapen och värma den igen. Det behövs mer vätska eftersom sirapen blev alldeles för sockermättad av den långa kokningen.

Jag berättar för min man att jag ”bara ska ut en sväng”. Precis vid nattningen. Jag går till maskrosstället och plockar ett gäng maskrosor, tar bort det gröna på vägen hem och kokar upp vatten. Jag är nämligen nyfiken på att prova en annan variant; en med bara kronblad och med citronskal. Det blir en snabbkokning och så häller jag på det nya ”maskrostéet” på den smälta sirapen.

Den här gången lyckas det! Sirapen flyter och ser fin ut, och den smakar jättegott. Mitt förtroende för min talang i köket växer igen, bara jag läser på innan vad som ska hända och inte rusar på så går det ju bra med det mesta.

Ogräsdelikatess

Jag ringer mamma och berättar vad jag har hittat på med ogräset. Hon tycker det låter spännande, så jag ska ta med en burk nästa gång vi ses så hon får smaka på "ogräsdelikatessen".

Jag känner mig rik med de fina burkarna i skafferiet. Nu är vi visserligen inte storkonsumenter av socker i familjen, men vi kommer säkert att ringla den över yoghurten i sommar och använda den till exempel när vi gör chokladbollar. Gott med lyx från naturen!