De senaste säsongerna har jag lärt mig mer och mer om vilda växter till mat och för att lindra krämpor. Det är berikande och hjälper till att vara mer i nuet. Dessutom är det gratis. Jag samlar och tar bilder. Barnen smakar gärna och lär sig och får ett gott arv.

Naturen har alltid intresserat mig och jag har under uppväxten samlat av det vanligaste, som bär och svamp. En del andra bekantskaper har jag också fått med mig. Eftersom jag märker att jag mår så bra i naturen så vill jag förstås föra det vidare till mina barn. Glädjande nog trivs de mycket bra med att vara i naturen.

Jag sade till 7-åringen att vi skulle ta en cykeltur till affären, men mitt ärende till det potentiella åkerfräkenstället var minst lika viktigt, ja egentligen viktigare.

För något år sedan blev jag inspirerad att lära mig mer när jag gick med på örtvandringar med örtterapeuten Alexandra De Paoli. Det sådde frön hos mig som har gett mer och mer.

Jag minns hur jag förra sommaren försökte hitta åkerfräken. Så fort jag såg fräken någonstans gick jag dit och kände och tittade efter de kännetecken jag lärt mig. Men det verkade som att jag oftast hittade ängsfräken istället för det jag var ute efter.

Nu har jag väntat på att snön skulle försvinna så att jag kunde titta i slänten på väg till affären efter de sporbärande skott som kommer först och sedan vissnar ner innan det gröna skottet till just åkerfräken kommer.

"Sådana där svampar"

Jag sade till 7-åringen att vi skulle ta en cykeltur till affären, men mitt ärende till det potentiella åkerfräkenstället var minst lika viktigt, ja egentligen viktigare. Så i finaste nerförsbacken bromsar jag in och kliver ut i slänten. Om folk som passerar när jag kryper nära marken för att titta och ta bilder, blir nyfikna eller ler åt mig, så bjuder jag gärna på det.

Precis som jag gissade så var slänten full av bleka pinnar, som påminner om hattifnattarna i Mumintrollet. Härligt! Sonen satt bredvid mig och tyckte också att det var roligt med skotten.

– Sådana där svampar finns det på skolan också, säger han glatt.

Jag förklarar vad det är medan jag försöker få en skarp närbild på ett av skotten. Då petar 7-åringen till skottet och det dammar av sporer. Det var en spännande upptäckt och han får göra det igen så att jag kan fånga det på bild.

– Det här var ju helkul! utbrister han glatt när vi reser oss för att åka vidare.

Det kändes också kul för mig att ha hittat Stället där jag kan plocka åkerfräken. Kanske ska jag prova att göra schampo av det.

Nu gäller nässeldrink

Jag har med tiden fått olika ställen där jag plockar de växter jag vill ha, till exempel för att torka till te. När jag åker förbi de här platserna har jag märkt att jag kollar växtläget och de har blivit ”mina” ställen, som utflyktsplatser man gärna återkommer till. Även på vintern har minnena av samlandet kommit när jag passerat ett sådant ställe.

Under höst, vinter och vår har jag druckit nässelte och nu när nässlorna har kommit igen gör vi gärna en drink med nässlor i, den gillar både jag och barnen.

Det här är något jag har börjat med på senare tid, förut hade nässlor en annan betydelse för mig. När jag växte upp minns jag att vi gjorde nässelsoppa ungefär en gång per år. Mamma använde också nässlor till gödningsvatten i trädgården och jag minns precis hur det luktar.

Främst var nässlor för mig något jag brände mig på, antingen jag sprang eller plockade där någon växte eller någon enstaka gång när jag föll ibland dem.

Att kunna stanna upp och förundras över detaljer i naturen känns mycket värt. Jag uppskattar det som lever och stannar också upp i mig själv och det har förstås en lugnande effekt. Jag märker att barnen har det här naturligt och det känns fint.

Uppdrag plockning

Dottern ska åka en tur till skolan på seneftermiddagen. Jag frågar om hon skulle ha lust att plocka lite när hon ändå ska till skolträdgården.

– Nässlor? undrar hon.

Själv tänkte jag först på kirskålen som är så fin där vid komposten på skolan, men tänkte sedan att hon gillar ju de där nässeldrinkarna. Hon tog med påsar och skulle plocka både nässlor och kirskål.

För mig var kirskål länge ett otyg, rentav en brottsling. Det hade aldrig fallit mig in att smaka på den.

Jag blir glad när jag märker att det är självklart för barnen att vi plockar av det vi hittar och känner till i naturen.

För mig var kirskål länge ett otyg, rentav en brottsling. Det hade aldrig fallit mig in att smaka på den förrän jag började lära mig om ogräsmat för något år sedan. I stugan där vi var på somrarna när jag växte upp härjade kirskålen vilt i trädgården. Mamma bekämpade den år efter år med muskelkraft och täckduk. Den hemska kirsen fick inte ta över vår trädgård!

Nu gillar jag att ha den som den är i salladen eller snabbfräst i stekpannan. Jag är också sugen på att plocka mer och göra lasagne med kirskål i och att frysa in. Jag har lärt mig att den kan användas på samma sätt som spenat, men den saknar oxalsyran så man kan äta hur mycket man vill.

Men med tanke på allt tiden ska räcka till ska jag se om jag kan uppmuntra barnen att hjälpa mig att plocka när jag behöver en större mängd. Med sex barnahänder till kan det gå undan.

Planterade kirskål

Jag pratade nyligen om växter med en tjej ur skolans fritidspersonal. En eftermiddag i veckan gör de soppa över öppen eld ute tillsammans på fritids. Det blir dagens mellanmål. Hon sade att de kanske skulle gå till rabatten vid det gula huset för att plocka av kirskålen där och göra soppa av den. Det tycker jag vore en bra erfarenhet för barnen, att lära sig att den växten går bra att äta och vad man kan göra av den.

Den här rabatten är ett jättebra kirskålsställe. Trädgårdsmästaren har berättat att de en gång faktiskt planterade kirskål där. Någon tyckte att bladen var fina, men visste förstås inte hur lätt de sprider sig och tar över. Det plockstället räcker både till fritidsbarnen och flera av oss ogräsintresserade föräldrar. Trädgårdsmästaren sade att hon skulle bli väldigt glad om jag ville komma dit och minska på beståndet ibland.

Hjälp av barnen

När jag senast hämtade barnen på skolan passade jag på att plocka med mig av kirskålen till en helgmiddag. Jag fick sällskap av dottern och hoppades att jag skulle få hjälp av två händer till, men det hade hon inte lust med. Hon pratade istället, och bjöd på sång.

På hemvägen undrar hon om hon kan få björkvatten. Det gjorde vi förra året. Vi har inte pratat om det nu och jag blev glad när jag hörde att hon mindes och uppskattade det.

– Javisst, plocka från björkarna bakom grannen, men det ska stå ett tag innan middagen så gör det direkt när vi kommer hem, sade jag.

– Nä, jag sa inte att jag ville göra det, jag sa att jag ville ha det.

Jag kunde förstås inte motstå hennes intresse och ordnade snabbt björkvatten till middagen.