Livet till sjöss är en bergochdalbana. I jämförelse är livet på land en liten gropig väg, säger Linda Hammarberg, som seglade jorden runt med sin familj i fyra år. Nu fortsätter äventyret på svenska västkusten.

– Det är två helt olika livsfrekvenser. Vi försöker få in lite äventyr i vardagen här hemma också, men riskerna är inte lika stora i ett land där man alltid kan lyfta på luren för att ringa på hjälp, säger Linda Hammarberg.

Kanske minns du familjen Hammarberg från tv-serien ”Familj på äventyr”. De lade det bekväma och trygga bakom sig och gav sig ut på de sju haven.

Linda och Ludvig bestämde sig redan när de träffades på 90-talet för att de skulle segla jorden runt. För att spara pengar bodde de på båten i åtta år, i en svensk hamn. De har en drygt 12 meter lång stålbåt, byggd för långfärdssegling, som bär det fantasifulla namnet Mary af Rövarhamn.

De avstod från nöjen, åkte inte på semester, gick inte ut och åt. Innan de gav sig av fick de två barn, Lovis och Otto, som idag går i andra och tredje klass.

Småbarnsåren, som de flesta föräldrar ägnar åt att få ihop livspusslet med hämtning och lämning på dagis, handla mat och gå till jobbet, tillbringade paret Hammarberg till sjöss. De har seglat över Atlanten, varit ute i naturen och träffat människor från när och fjärran. De har också varit tillsammans dygnet runt på 15 kvadratmeter.

Det var lyckat att göra det just då, säger Linda:

– Just de åren är barnen glada bara de får vara med mamma och pappa. Sedan blir det svårare, då kommer andra saker och konkurrerar.

Det är en stor omställning att komma hem. Speciellt omställningen från att ha varit tillsammans med barnen hela tiden, till att skicka iväg dem till skolan på morgonen och gå till jobbet. Resan var emellanåt väldigt tuff, men de var alltid fria.

Tankeväckande möten

Att gå tillbaka till det vanliga livet, det är hårt, säger Linda, men samtidigt har de lärt sig mycket om livet och om sig själva.

Utsätter man sig för nya situationer, kommer till nya platser och möter många olika människor så är chansen stor att man träffar på saker som vänder på ens världsbild lite. Sådant som i vår värld känns helt naturligt, men som är helt onaturligt i en annan värld.

Linda berättar om en händelse på Papua Nya Guinea, då de med några invånares hjälp skulle besöka en gravplats. Stället låg långt inne i djungeln, och man var tvungen att hugga sig fram med machete. Eftersom barnen var med ville Linda och Ludvig veta ungefär hur lång tid det skulle ta. Skulle det ta en halvtimme eller hela dagen?

Det var lite knaggligt med språket. De försökte på olika sätt att få vägvisarna att tala om hur lång tid det skulle ta, men de fick inget svar, berättar Linda. Till slut bestämde de sig för att det nog skulle ordna sig ändå – lokalbefolkningen måste säkert också äta och dricka. De gick. Efter en timme var de framme. Men det var ju inte alls långt?

”Nej, men det är lätt att säga nu. Om vi går och pratar och har trevligt, då går det ju fort, men om det inte är trevligt, då kan det ju kännas hur långt som helst,” svarade vägvisaren.

– De hade inga klockor på den här ön. De hade inget som helst begrepp om vad det var jag pratade om, utan det vara bara en uppfattning om hur det upplevs, berättar Linda.

Hon tror att de numera kanske ifrågasätter sitt liv lite mer än vad andra gör. Resan har gjort dem medvetna om vad de är de vill med livet, vad som är viktigt för dem.

Det finns alltid en annan väg

I det vanliga samhället väljer man ofta de enkla vägarna. Det är så som systemet är inrättat, man ska ha det bekvämt, säger Linda.

– Om man har seglat över ett hav och kommit fram till Amerika, då är det riktigt, riktigt häftigt att komma till Amerika, vill jag lova. Flyger man till Amerika, det är inte jämförbart i tillfredsställelse. Det är så otroligt häftigt att förtjäna något.

I samhället har man allting nära till hands. Om något går sönder till havs måste man själv reparera det, eller uppfinna något annat med samma funktion. Under åren på båten har Hammarberg kommit på åtskilliga MacGyver-lösningar, vissa så bra att de har behållit dem. Kreativiteten frodas när man inte kan köpa något, säger Linda.

Hade de legat i hamn hade de antagligen spenderat flera dagar på att åka runt i olika affärer för att försöka köpa den saknade delen, eller gått in på nätet och beställt, för att sedan vänta i flera veckor på att få den levererad.

Emellanåt slog de knut på sig själva för att komma på en ny lösning, som kanske till och med blev bättre till slut. Eller så hittade de ett sätt att klara sig utan en sak som de alltid trott att de behövt. Och om barnen vill ha ett dockskåp får man fundera på vad som finns till hands, och efter tre, fyra dagar har man byggt ett dockskåp, säger Linda.

– Det där är ju väldigt bra att ha med sig, vetskapen om att det finns andra sätt hela tiden.

Farligare hemma

Livet på båten kan vara extremt obekvämt och ibland ganska dramatiskt. De har seglat på is och seglat upp på ett rev. När de seglade genom Malackasundet slog blixten ned i båten.

Utanför Galapagos blev de rammade av ett kryssningsfartyg på flera hundra ton. Efter en sådan incident hade en plastbåt varit i smulor. Deras båt klarar dock det mesta, säger Linda.

På land har man ett nätverk runtomkring sig som rycker in om något händer. Man ringer ambulansen och brandkåren, eller grannen. Situationerna man försätter sig i till havs måste man vara beredd att lösa själv. Då fattar man helt andra typer av beslut, berättar Linda.

Dagarna kan vara fulla av närmast livsavgörande beslut. Ska de segla nu, eller är det oklokt? Kommer det här lågtrycket att gå söder om dem? Är båten i det skick som den ska vara i? Om ett oväder plötsligt tornar upp sig – ska de vända, ska de gå söderut eller norrut? Vad ska de göra om de fattar fel beslut, och hur kan de förbereda sig på om båten skulle sjunka?

– Känslan av att livet är så skört och att allting hänger på mig kan vara väldigt stressande. Man har hela tiden press på sig att om man gör fel, då kan det bli fara för liv.

Men det är också häftigt, för varje gång man klarar någonting svårt så ser man vad man är kapabel till när man verkligen måste, säger Linda. Fattar man fel beslut är det väldigt lärorikt. Man blir klokare och klokare, och försiktigare och försiktigare.

– Man har en plan för saker och ting och ett säkerhetstänk som man aldrig har här hemma i Sverige. Det gör ju att livet här hemma är mycket farligare, det händer mycket mer här hemma än på båten, säger Linda och skrattar lite.

På båten måste alla dra sitt strå till stacken – även barnen. Ifall något till exempel går sönder måste de förstå att båten har första prioritet, och de måste veta vad de ska göra för att hjälpa till. Det gör de genom att sköta sig själva så mycket som det går. Det är något som de lärde sig väldigt tidigt, säger Linda, att när det väl gäller så måste alla hjälpas åt för att det ska bli så bra som möjligt.

– Det gäller att ha tillit till varandra, för vi är i händerna på varandra. Man måste också ha tillit till sig själv.

Havet lockar

Den största behållningen tycker Linda är att se hur resan har påverkat barnen. För Lovis och Otto är det föränderliga det normala, säger hon. De älskar ny mat. Det är spännande när det kommer någon från ett annat land till skolan. De är positiva till allt som är annorlunda, eftersom det är förknippat med att det är roligt.

De minns ingenting av Sverige innan resan. När det var dags att flytta i land frågade Linda dottern hur hon skulle vilja bo? Lovis funderade länge innan hon svarade att hon skulle vilja bo i en hydda på stranden, och ha en liten kanot och paddla ut till delfinerna ibland.

– Okej, det där är inte Sverige, tänkte jag. Men hon hade sett mycket mer av det där än vad som mötte henne när hon om hem. Vissa saker har vi uppenbarligen missat att prata om, som hur man bor och lever i Sverige, säger Linda och skrattar.

Nu har de slagit sig till ro i Marstrand, så att barnen ska kunna skaffa sig barndomsvänner, gå i en vanlig skola och känna sig som hemma på en plats.

De hade tänkt att sälja båten. Det var en förutsättning för att ha mer tid till att göra andra saker.

– Men det gick inte alls. Magen och hjärtat sade nej. Vi fortsatte att segla istället.

Varje gång det är fint väder ger de sig ut på havet, även på vintern. De brukar lägga till på någon kobbe där inga andra människor är, och så är de ute i naturen och lär känna en ny plats. Efter det orkar de med ytterligare en vecka. Det är viktigt, säger Linda.

Än så länge har de inga planer på att ge sig ut på en jordenruntresa igen. Men till Svalbard kanske, nästa sommar.

Skidåkare stöter på ovanligt djur i skogen – se deras reaktioner

Slav under kommunismen