För trettio år sedan hade Utan fruktan premiär. En film med imponerande skådespelarprestationer och tankeväckande teman om vad rädslor hindrar och skyddar oss från, samt vad det innebär att leva efter att ha skådat döden.

Aldrig har väl en titel varit mer passande än Utan fruktan. Frågor kring detta tema är just vad vi möter genom vår huvudkaraktär Max, en medelålders familjeman och arkitekt som lever ett ordnat liv. Detta ändras när han tillsammans med många medpassagerare är med om en flygolycka. Max överlever oskadd och lyckas rädda flera passagerare. Denna nära döden-upplevelse försätter Max i ett säreget tillstånd. Han menar sig ha upplevt hur det är att dö och kan därför inte längre engagera sig i världsliga bekymmer. Döden har redan inträffat, så den är inte längre något som väntar. Det blir som om han är odödlig och redan död samtidigt. Detta försätter honom i ett euforiskt sinnestillstånd, vilket blir svårt för hans fru och son, som bildligt talat ser sin make och far levitera bort från dem.

Efter flygplanskraschen åker Max till sina tidigare hemkvarter och bryr sig inte om att kontakta sin familj för att tala om att han lever. På en restaurang äter han jordgubbar, som han tidigare var svårt allergisk mot, men denna gång får han ingen reaktion. Det är återkommande att han utmanar ödet för att testa sin odödlighet, som när han utan att se sig för går över en hårt trafikerad väg eller står på kanten av en skyskrapa. Uttrycket att man ska vara rädd om sig själv och andra gör sig här påmint.