Polisen är sedan flera år konstant i fokus, både i debatten bland politiker och vanligt folk. Det är dock en tämligen ensidig debatt med starkt fokus på gängvåld och ibland även på grova brott i nära relation. Talar man om myndigheten som sådan handlar det mest om organisation och ledning på de högre nivåerna. En bredare diskussion om myndighetens förutsättningar och vad polisen faktiskt gör – och bör göra – ses mer sällan. 

I detta nummer har vi en artikel där en chef för ett lokalpolisområde på landsbygden, närmare bestämt Arvika, får berätta om det arbete som bedrivs i de större städernas och deras utsatta områdens skugga. Självklart händer inte lika mycket en vanlig dag i Eksjö eller Arjeplog som det gör i Stockholm. Men när det väl händer något är det inte alltid självklart att resurser finns. Dels är det svårare att få folk att stanna och jobba i de små och mer glest befolkade lokalpolisområdena, som ändå kan vara geografiskt stora. Dels suger den tunga brottsligheten i städerna lätt upp syret.

LPO-chefen Jonas Wendel berättar i veckans artikel om hur hans område skickar folk till Örebro eller Stockholm i olika förstärkningsinsatser. Samtidigt glider brottsligheten in där det finns ett vakuum, och Arvika, som har gräns mot Norge, har ett utmärkt läge för smuggling.