Det finns ett skönhetsideal som går bortom tid och rum. De antika skulpturerna från Grekland tilltalar och fascinerar med sin glänsande marmor och sina perfekta proportioner. På liknande sätt attraherar renässansens skulpturer. De utstrålar en dignitet som får dem att framstå som mänsklighetens mästerverk. Ändå har samtida konstnärer på olika sätt brutit med dåtidens skönhetsideal och synen på konsten som förmedlare av skönhet.
De olika ismerna som uppstod inom konstområdet under 1900-talet kom i kölvattnet av upplysningstiden och industrialismen, vilket medförde att konstnärerna rörde sig bort från det sakrala till det profana. Föreställningen att det fanns en objektiv skönhet som konstnären strävade efter att avbilda ersattes med tron på det subjektiva. Den gudscentrerade konsten ersattes med den människocentrerade, och det centrala blev den enskilda människans egna känslor och tankar. Konsten blev en kanal för konstnärens känslo- och själsliv och förmedlade en subjektiv värld av mörker och ljus.
Smaken är olika och hur vi betraktar och upplever konst är högst individuellt. Hur intresserade vi är av konst och kultur varierar stort, och friheten att få uppleva, uttrycka och tycka vad man vill är på pappret en självklarhet och mänsklig rättighet för oss i Sverige. Men kultur- och utbildningspolitik styr i hög grad utbudet av konst och kulturupplevelser och vilka synsätt som får ta plats i samhället.