Med anledning av turerna kring Ulf Kristerssons uttalande att invandring blivit en belastning för Sverige kan det vara lämpligt att dekonstruera begreppet ”integration”. Det är nämligen denna gåtfulla storhet som alltid används i ekvationerna kring invandringsrelaterade problem.
Det är dock vid närmare betraktelse ett väldigt oklart och svårfångat ord som tycks tjäna som ett motargument i sig: Alla problem med invandring beror på bristande integration. Precis som det ständigt vidgande ”rasism” och det bekvämt odefinierbara ”allas lika värde” tjänar det som ett vapen i debatten, om än ett lite mer subtilt sådant.
Vad menar man då med integration i Sverige? Ja, det konkret politiska innehållet har skiftat med de politiska vindarna, men i grund och botten är det kopplat till idén om det mångkulturella samhället. Invandrare ska inte behöva ”assimilera” sig fullt till det nya samhället, utan ska kunna behålla en viss kulturell särart.
Det primära målet med integration är att invandrare ska kunna existera på samma villkor som de infödda medborgarna, och vara en lika produktiv och välfungerande del av samhället. Samhället ska också anpassa sig för att underlätta detta. Ungefär så.
Ser man till dagens situation i Sverige kan man snabbt konstatera att integrationen går sådär, åtminstone med alla mätbara parametrar, såsom försörjning, språkkunskaper, kriminalitet och bidragsberoende. Dessutom är segregation ett ord som rent språkligt tycks utgöra en motsats till integration, mycket omfattande, på alla plan.
Inte bara tenderar de stora invandrargrupperna från Afrika och Mellanöstern att ekonomiskt hänvisas till vissa områden, de håller sig också till mycket stor del till sina egna grupper. Detta, tillsammans med den enorma förslumning och eskalerande kriminalitet som följt, benämns ofta som just ”misslyckad integration”.
Ett problem med att skylla på ”misslyckad integration” är dock att vad som är ”lyckad integration” är totalt kontextberoende och sällan diskuteras specifikt. Vad är ”lyckad integration” i Sverige för en folkgrupp som omfattar levnadssätt och värderingar som bitvis står i motsats till den svenska sekulära, liberala demokratin? Är det att de klarar sig bra ekonomiskt, behåller sin kulturella särart och därmed oundvikligen lägger grunden för mycket stora konflikter med – eller en helt parallell existens inom – det svenska systemet? Eller är det att vi lyckas omforma dessa grupper så att de överger sin kulturella särart och blir en del av det svenska värderingssystemet? Det tycks vid närmare betraktelse vara omöjligt att uppnå båda dessa mål, som icke desto mindre är omistliga delar av vår definition av integration.
Förutom att denna målkonflikt sällan ens diskuteras på ett moget sätt finns inga som helst mekanismer i samhället för att förhandla och dra gränser i dessa frågor.. Ens om viljan fanns från alla inblandade, vill säga. Integration framstår ur det här perspektivet snarast som något slags magiskt tänkande. Det bara måste gå, men ingen har egentligen ens några tydliga idéer om hur.
Det är inte heller så att resten av världen erbjuder några modeller för ”lyckad integration” som Sverige kan använda sig av. Snarare verkar det som idén om ”mångkultur” och ”integration” är i viss mån ömsesidigt uteslutande; väldigt olika grupper kan leva sida vid sida, men då har de också alltid olika förutsättningar, status och relationer till andra grupper.
Det går inte att hitta en enda liberal demokrati med den sortens etniska sammansättning som Sverige har i dag som är ”integrerad” enligt den definition vi använder. Hela integrationsbegreppet framstår därmed närmast som en enhörning. ”Lyckad integration” för tankarna till tropen om ”riktig kommunism” som ”aldrig prövats” – den saknar helt en användbar referens i verkligheten.
Därför bör man vara djupt misstrogen mot argument som hänvisar till att alla invandringens problem beror på ”misslyckad integration”. Vem har misslyckats? Och med vad, exakt? Vad är ”samhällets” ansvar? Vad är ”invandrarnas” ansvar? Är det samhällets eller invandrarnas fel att vi har en extremt högkvalificerad arbetsmarknad med ytterst få jobb för vuxna analfabeter? Eller att den svenska och exempelvis somaliska eller afghanska kulturen ligger så oerhört långt ifrån varandra i snart sagt alla parametrar man kan observera?
Att reda ut integrationsbegreppets alla inneboende motsättningar skulle kräva en bok. Denna text måste nöja sig med att uppmana läsaren att dra öronen åt sig när det hänvisas till bristande integration. De som använder detta begrepp för att lägga ansvaret för Sveriges invandringsrelaterade problem vid ”samhällets” fötter är i bästa fall blåögda, i värsta fall djupt intellektuellt ohederliga.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
