Ledare: Biskopsgården är ett helt annat land än Malexander
Illustration: Jens Almroth


När polisen Andreas Danman sköts ihjäl i Göteborgsförorten Biskopsgården förra onsdagen var det förutom en mänsklig tragedi även ett skrämmande förebud om vart Sverige är på väg. Att poliser mördas på det här sättet av kriminella har hittills varit ovanligt, men kanske har vi delvis levt på en slags tur som nu tog slut.

En händelse som kommer upp på näthinnan är givetvis polismorden i Malexander 1999, som fortfarande lever väldigt starkt hos den svenska poliskåren. Kontrasterna mellan dessa två händelser är dock slående på många sätt. De visar med all önskvärd tydlighet att Sverige blivit ett helt annat land under de två årtionden som förflutit.

En skillnad är själva inramningen. När poliserna Olle Borén och Robert Karlström dödades, skedde det i en biljakt på tre bankrånare genom idyllisk svensk landsbygd – en extrem och spektakulär händelse.

Mordet i Biskopsgården skedde till synes slumpmässigt och utan förvarning mitt i en av Sveriges mer ökända kriminellt belastade förorter. 1999 fanns enstaka desperados och bankrånare (en brottskategori som nästan byggts bort sedan dess).

2021 finns hela områden som domineras av kriminella gäng med etniska eller klanmässiga förtecken. I dessa områden går varken hederliga medborgare eller svenska poliser någonsin säkra.

Ser man på gärningsmännen blir det ännu mer tydligt: Vid morden 1999 var Jackie Arklöv den ende av gärningsmännen som inte var etnisk svensk; han är adopterad från Liberia. Samtliga tre var närmare 30 än 20. 

Nu har mordet i Biskopsgården inte utretts, men ingen förvånades över att den misstänkte som gripits är invandrad, av somaliskt ursprung och bara 17 år gammal. Vad som skulle förvåna vore snarare om utredningen stötte på en enda etnisk svensk i någon väsentlig position kring gärningsmannen.

Trots många mediers numera närmast desperata mörkande är det tydligt för alla som vill se att den svenska gängkriminalitet som fräter sönder samhället är en angelägenhet mellan personer med rötter i Mellanöstern och Afrika.

De röster som lite mekaniskt och halvhjärtat försöker hävda att polismordet i Biskopsgården inte kan kopplas till svensk invandringspolitik har inget ben att stå på. Helt uppenbart är mordet en produkt av svensk invandringspolitik.

Det kanske mest skrämmande med den misstänkte mördaren är inte hans låga ålder, eller att han redan hade ett mordförsök bakom sig, utan att han är så anonym och utbytbar. Bakom honom fanns i Biskopsgården troligen dussintals liknande unga män eller pojkar som hade varit redo att göra samma sak.

Medan mordet i Malexander var en extrem händelse utförd av extrema individer, så chockar mordet i Biskopsgården med sin vardaglighet. Det här är områden där lågintensiva väpnade konflikter pågår, och förr eller senare träffas andra än de rena kombattanterna.  

En försvarslinje från både polisledning och medier i något slags försök att lugna situationen har varit att betona att polisen troligen inte var måltavla för attacken. SVT försökte till och med måla upp en bild av att de kriminella gängen inte vill se skjutna poliser, något som kraftfullt motsades av ett stort antal individer som öppet firade polisens död på sociala medier.

Skulle det dessutom göra så stor praktisk skillnad för samhället om svensk polis var aktiva måltavlor eller bara hamnar i korselden? Om de ses som en konkurrerande väpnad gruppering eller bara ett hinder?

En slutlig skillnad mot Malexandermorden är också samhällets reaktion. Dessa blev en enorm mediehändelse, där samhället unisont slöt upp bakom polisen. De stora mediernas och politikernas hantering av polismordet i Biskopsgården präglas hittills av villrådighet, beröringsskräck, nedtoning och relativisering.

Regeringens mantra sedan ett årtionde tillbaka om att gängen ska knäckas ekar oerhört tomt. Det enda som möjligen ekar tommare är fördömanden från politiker som konsekvent kämpat mot varenda åtgärd för straffskärpning eller förstärkning av polisens befogenheter, samtidigt som man kämpat för att fylla på platser som Biskopsgården med ännu fler migranter. 

Det märkliga förspelet till Malexandermorden – att en av gärningsmännen, Tony Olsson, spelade med i en pjäs av Lars Norén medan han planerade rånen – understryker också som ett slags tragisk pendang den mentalitet som lagt grunden för mordet i Biskopsgården.

Den syn på kriminalitet som odlas i Sverige sedan 60-talet, och som lär resultera i att mördaren inte ens döms till fängelse om han är under 18, är en slags lyx som ett välmående samhälle kan ägna sig åt. Den var gravt verklighetsfrämmande redan 1999. 2021 är den något som hotar att störta vårt samhälle i kaos.

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!