Turerna är många och spaltmetrarna som skrivits om regeringskrisen ännu fler. Det var dock väntat att den ”oheliga allians” som den kommit att kallas kunde komma att falla. Januariöverenskommelsen visade sig till slut inte vara ett bra recept. Vi kan ha lätt för att glömma vad som egentligen hände, men historien är som bekant bra att dra lärdom av när man ska bedöma dagens situation.

Beskedet som gavs i januari 2019 efter en ovanligt utdragen talmansprocess, var för många svår att förstå. Att Centerpartiet och Liberalerna kom att byta sida, och släppte fram en vänsterkoalition bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet i stället för en borgerlig regering, var det inte många som hade räknat med. Likaså att S kompromissade med sin heliga ko ”den svenska modellen” och gick med på att bedriva borgerlig liberal marknadspolitik.

Många blev säkerligen förvirrade, uppgivna eller arga av nyheten om överenskommelsen. Det är förståeligt med tanke på att denna regeringsbildning inte speglade valresultatet där 58% röstade åt höger på den traditionella höger-vänster skalan, samt att alla inblandade partier tycktes svika sina väljare på ett eller annat sätt.

De borgerliga partierna svek sina väljare som förstås röstat för en alliansregering, av vilka många hade markerat för en mer restriktiv invandringspolitik. Istället fick vi en regering som liberaliserade invandringspolitiken tillsammans med MP, och som dessutom behövde söka stöd hos och ge visst inflytande till Vänsterpartiet.

S svek sina väljare då de tvingades kompromissa om den svenska modellen och bedriva borgerlig liberal marknadspolitik. Dessutom talade Löfven innan valet om vikten av en restriktiv ansvarsfull invandringspolitik, vilket som sagt blev tvärtom.

V svek sina väljare då man blev stödparti för en regering som förde en politik långt ifrån vad deras väljare ansåg anständigt.

C och L hade uppenbart begått det största sveket då man utgett sig för att vilja få till en alliansregering, och lovat att inte bli ett stödparti åt Löfven. Istället bröt man upp alliansen och släppte fram en vänsterregering med just Löfven. Konsekvenserna av detta syns inte minst i opinionssiffrorna för L.

Hur det kan tyckas vara en ansvarsfull kompromiss och acceptabelt i en modern liberal demokrati är inte helt självklart. Men det kan argumenteras att detta är helt konsekvent med det politiska landskapet av idag.

Den offentliga politiska debatten utgår ifrån grundsatsen att vi har partier till höger och vänster som konkurrerar och kompromissar om makt och inflytande. Med detta höger och vänster menas grovt att man till höger anser att samhället bäst styrs genom att bevara den traditionella sociala ordningen av hierarkier, individuell självständighet, fri marknad och naturlig konkurrens. Till vänster anses att en gemensam statsapparat finansierad genom skattemedel bör ingripa och omforma den sociala ordningen till att bli mer rättvis och jämlik.

I Sverige har dock diskussionen om höger och vänster nästan uteslutande kommit att handla om ekonomiska och marknadspolitiska frågor. Partierna till vänster förespråkar höga skatter och hög grad av statlig makt att omfördela de ekonomiska resurserna medan partierna till höger förespråkar att detta bäst styrs genom valfrihet och de fria marknadskrafterna.

Från detta perspektiv hamnar V, MP och S till vänster och L, C, KD, SD och M till höger. Detta är den skala vi oftast får ta del av i den offentliga debatten.

Det ekonomiska området är dock inte det enda området som är relevant när vi pratar om ett lands politiska styre. Vi har sett att Kina under de senaste 40 åren gradvis har öppnat upp sin ekonomi och gått mot en mer kapitalistisk ekonomi. Betyder det att Kina nu plötsligt har ett högerstyre? Faktum kvarstår att Kina är en kommunistdiktatur som styrs av partieliten med järnhand, vilket positionerar dem ytterst till vänster på skalan.

Det betyder att utöver den ekonomiska dimensionen, finns även den sociala dimensionen som anger omfattningen av statsapparatens makt över individen. I dagsläget i Sverige står i praktiken alla partier bakom den socialistiska grundtanken att det är till viss del statens uppgift att fostra och styra folket enligt givna statsideal genom offentligt finansierade byråkratiska institutioner. Endast omfattningen av de sociala ingreppen och omfördelningspolitiken skiljer sig mellan partierna.

Vi har sett exempel på detta när de borgerliga partierna ställt sig bakom public service-avgiften och det utökade mediestödet. I strid med grundidéerna bakom traditionell borgerlighet anser man alltså att media och journalistik borde vara oberoende av marknadskrafterna, där efterfrågan styr utbudet, och istället sitta i beroendeställning till statsmakten.

Sverigedemokraterna har vissa konservativa värderingar där man problematiserar den sociala utvecklingen och positionerar sig till höger om de andra partierna i många frågor, särskilt vad gäller nationalstatens betydelse i den allt mer globaliserade världen.

Dock är SD:s idealstat den socialdemokratiska på 30-talet, där Per Albin Hansson öppet proklamerade att visionen var att bryta ner den befintliga ekonomiska och sociala ordningen till fördel för det kollektiva folkhemmet.

Problemet vi började se i och med januariöverenskommelsen är att den offentliga debatten, som utgick ifrån att vi har partier till höger och vänster som konkurrerar om makten, inte höll för en noggrannare analys, då alla partier, åtminstonne delvis, positionerade sig till vänster på skalan.

Det är nu lättare att förstå den situation som uppkom efter valet 2018. Det som egentligen hände är att två partier med marknadsliberala åsikter (C och L) ingick en överenskommelse med det ekonomiska vänsterblocket i syfte att blockera konservativt inflytande från höger och cementera den sociala politiken åt vänster i fyra år framåt.

Att det fanns politisk vilja att svika sina väljare och sina tidigare allierade, samt undergräva sitt partis trovärdighet och framtid för detta, visade tydligt att denna politiska dimension av auktoritär vänster existerar och är högst relevant i svensk politik.

Man kan argumentera att det politiska landskapet som visade sig i praktiken var ett stort vänsterliberalt block som sträcker sig från V genom Mp, S, L till C, eller till och med till M, KD och SD, beroende på hur de väljer att positionera sig i avgörande frågor framöver.

Detta är konsekvent med det som faktiskt hände 2018: att 58% av väljarna trodde att de lade sin röst åt höger, men resultatet blev att vänsterblocket tog makten. Skalan med vilken vi bedömde höger och vänster var helt enkelt förskjuten, och centrum låg långt ifrån var vi förväntade oss.

Den bild som gavs i den offentliga debatten genom medier och av politikerna utgick i själva verket inte från den politiska realiteten. En röst på alliansen eller socialdemokraterna var inte en röst för en restriktiv migrationspolitik, trots att detta uttryckligen sades. En röst på centern och liberalerna var inte en röst på alliansen, trots att detta uttryckligen sades.

Detta är förstås väldigt problematiskt av många anledningar, inte minst då det undergräver tilltron till demokratin.

Det är inte rimligt att det i Sverige verkar saknas ett acceptabelt alternativ till den progressiva socialistiska agendan som implementerats, samtidigt som all opposition utmålas som oacceptabel och odemokratisk av regeringsföreträdare. Detta är snarare vad som är odemokratiskt.

Bildandet av ett konservativt block är av stor vikt då dessa idéer och åsikter i stor omfattning finns representerade hos folket, och således borde representeras med makt och inflytande i riksdagen. Efter att partierna har positionerat sig i relation till det nya politiska landskapet, med ett vänsterliberalt och ett konservativt block, borde vi gå till nyval, där folket får säga sitt under ärliga förutsättningar. Detta vore demokrati.

Januariöverenskommelsen som låg till grund för den regering vi fick saknade demokratisk legitimitet, då folket inte hade tagit ställning till den.

Samtidigt måste vi också var och en förstå det som tycks vara den grundläggande missuppfattningen i det politiska samtalet, nämligen att vänstern och socialisterna av idag inte nödvändigtvis strävar efter att avskaffa privat ägande och införa planekonomi i likhet med 1900-talets kommunism.

Snarare har de senaste åren talat för att man jobbar för att underkasta individen och nationalstaten en global auktoritär byråkrati, vars agenda inkluderar kapitalistisk marknadspolitik, urholkad arbetsrätt, avskaffande av välfärden samt lönedumpning genom att tillåta global fri rörlighet.

Detta bör inte misstas för högerpolitik. Detta är auktoritär vänsterpolitik med inslag av liberal marknadspolitik.

Det måste medges att det var imponerande förhandlat av Löfven som lyckades få till januariöverenskommelsen, valresultatet till trots. Men huruvida man är skicklig på att förhandla är inte den enda måttstocken för att bedöma en bra ledare. En ledare bedöms även utifrån förmågan att osjälviskt göra det rätta i svåra tider samt vad man i slutändan lyckats leverera för praktiskt värde till alla inblandade. 

Att Sverige leds av en regering som speglar det faktiska demokratiska mandatet borde därmed vara en självklarhet för en ledare värd namnet. Kan inte detta uppnås utan ännu en ohelig allians, är nyval det enda rimliga alternativet.

De närmsta dagarna och veckorna ser ut att bli avgörande för hur Sverige står sig som liberal demokrati, under påtryckning från den auktoritära vänsterns maktanspråk.

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!