De springer runt, leker kurragömma och pratar för högt. Jag blir irriterad när de hoppar på stolar i korridorerna eller ska gömma sig under borden, men i allt detta infinner sig ändå en frid. För även om jag blir irriterad över ljudvolymen så är det ingenting mot den stilla frustration som uppstår när jag ser klasser sittandes tillsammans på rasten med varsin mobil i handen. I stort sett helt utan verbal kommunikation.

Jag har det senaste året haft möjligheten att arbeta på en skola helt utan mobiltelefoner. Mobilerna samlas in på morgonen av mentorer och lämnas tillbaka efter skoldagens slut. Om vi pratar teknik så har eleverna fortfarande varsin dator de fått låna av skolan, men det är en tydlig skillnad på teknik som i grunden är en privat leksak och på teknik som är utlånad för arbete.

Ända sedan det blev vanligt att elever i högstadieåldern har smarta telefoner har det förts en diskussion om hur skolan ska hantera detta. I början handlade det om att telefonen främjade digitaliseringen. Att eleverna gynnades av att själva hitta information med hjälp av sina telefoner. Senare handlade diskussionen om huruvida telefonerna skulle samlas in i början av varje lektion och om de kunde eller inte kunde användas som pedagogiska hjälpmedel i skolan.