Del 1. 

Hotet mot de västerländska nationalstaterna utgörs i dag främst av kulturmarxismen (postmodernismens samhälleliga ideologi på skilda områden) och politisk globalism (överföring av politisk makt från nationalstaterna till regionala (främst EU) och globala organisationer, GO, (som FN)). Kina och islam kommer sedan i tur.

Den europeiska politiska integrationen kan ses som dagens viktigaste steg i syfte att införa ett politiskt globalt maktsystem. Med de europeiska nationalstaterna kuvade genom EU tror man tydligen att andra kontinenters något liknande samarbetsorganisationer ska utvecklas och förändras på liknande sätt, och visa sig vara lika följsamma gentemot det drivande internationella ledarskapet.

Genom att utlova ett kontinuerligt och generöst ekonomiskt stöd (resurser tagna från västländerna) kommer man därvid ha fler lockande argument för att påverka än vad EU:s ledning haft. Globalisterna förväntas då kunna betvinga de enskilda medlemsstaternas vilja till oberoende och möjliggöra vänsterns heliga graal – en världsregering. Genom en sådan kan också en annan gammal dröm hos de europeiska socialistpartierna förverkligas – kraftigt ökad socialisering av sina hemländer.

Vi är alltså beroende av FN:s majoritet vilken består av världens helt eller delvis odemokratiska stater. 

Diskussionen nedan är av slaget What if ? Skälet är att dagens utveckling är full av risker och ytterst farlig, men naturligtvis är andra scenarier också möjliga. Det kommande kalla kriget mellan väst och Kina komplicerar exempelvis processen. Men på grund av EU:s och USA:s fatala utveckling, massinvandringen som successivt stärker socialistpartiernas ställning, kulturmarxismens ökade inflytande och – inte minst – de multinationella företagens stöd kan en katastrofal förändring inträffa på sikt och en ny världsordning etableras. Jag går inte in på frågor om vilken organisation, maktfördelning, garantier för mänskliga rättigheter och så vidare som förhandlingarna om överföring av politisk makt till globala organ kan ge. Egentligen borde sådana förhandlingar snabbt misslyckas på grund av skillnaderna i olika parters värderingar och politik.

En viktig kraft i utvecklingen mot en världsregering är i dag de multinationella storföretagen styrda av det internationella ekonomiska etablissemanget. Det senare avser huvudägarna (representanter för fonder, försäkringsbolag, stiftelser osv) till de stora multinationella företagen inklusive de ledande finansinstituten. De personerna har också djupa rötter i de ekonomiska grupper som dominerar de nationella etablissemangen i väst.

Dessa gigantiska företags påverkan på globala organisationer och nationalstater är numera kraftfull.

Detsamma gäller det system av stiftelser och organisationer såsom World Economic Forum som ibland under många decennier arbetat för ekonomisk och politisk globalisering. Det system som drivs fram internationellt blir inledningsvis resultatet av en blandning av inflytandet från de starkaste intressegrupperna globalt. I dagens läge blir det främst en sammanblandning av de multinationella företagens intressen, de olika socialistgruppernas – såsom nationella partier – och EU-ledningens. Systemet kan kallas korporativt. Dessutom inverkar självfallet de tre stormakterna.

Medan graden av kulturmarxistisk orientering hos de nationella socialistpartierna varierar är de vanligen klart orienterade mot att överföra makt till globala organisationer såsom FN. Men även så kallade borgerliga regeringar och partigrupper – främst socialliberala – stöttar numera det målet.

Beträffande den politiska globalismen gäller dock i dag att den främsta drivande ideologin är socialism (inledningsvis inte särskilt inriktad mot ekonomi). De socialistiska partierna i Europa har misslyckats att på egen hand i sina individuella länder driva igenom en traditionell socialisering av företagssektorn. I stället har dessa partiers dragkraft och ställning successivt försvagats, och för att hindra detta har vänstern eftersträvat och möjliggjort massinvandring. Realsocialismens bankrutt i slutet av 1980-talet är numera också ett stort – fast minskande – hinder. Men många socialister tror fortfarande att ett ”förbättrat” socialistiskt system är möjligt. Man tror då också att ett sådant kan införas ”uppifrån” genom överföring av den politiska makten till globala organisationer, där medlemsstrukturen medför en naturlig majoritet senare för socialistiska förslag. 

Starka krafter i västländerna arbetar därför för politisk globalism. Vänstern drivs förutom av kulturmarxism och traditionell kollektivism av att en nämnvärd andel av deras väljare numera är invandrare. Dessa orienterar sig för närvarande mot partier med sådana program. Det hela underlättas av förhållandet att Europa i dag med få undantag är lamslaget av en osäker politikerklass villig att underordna sig en internationell ledning. Genom denna påverkan från Europas och andra kontinenters socialistpartier, socialisterna inom GO-strukturen kombinerat med stödet från multinationella företag, utvecklas – även bortseende från Kina och Ryssland – ett stort hot mot idén om folkstyre och demokrati.

Förhållandet är nämligen att globala organisationer ingenting har att göra med riktig demokrati. FN:s medlemmar har av The Economist 2018 delats in i fyra kategorier: 1) fullvärdiga demokratier, 2) demokratier med brister, 3) hybridregimer och 4) auktoritära regimer. Antalet länder i kategorierna var då: 20, 55, 39 och 53 stycken – sammanlagt 167 stater. Majoriteten av världens länder och befolkningar lever under någon form av diktatur med mer eller mindre kraftiga inskränkningar i mänskliga rättigheter. Så kallade hybridregimer (kategori 3) står för knappt 25 procent av världens stater, och är ofta halvdiktaturer som Kirgizistan och Palestina. Den fjärde kategorin är mycket omfattande och står för 31,7 procent av antalet länder och mer än en tredjedel (35,6 procent) av världens befolkning. Här finner vi hårdare diktaturer av olika slag. Problemet är att också vissa stora länder i kategori 2 uppvisar betydande brister och dessutom ett klart religiöst förtryck av kristna.

Så omröstningar i FN har inget med riktig demokrati att göra eftersom stater med diktaturinslag dominerar. Demokratierna befinner sig i en helt underlägsen ställning. Sedan kan dessa genom sin traditionella politiska och fortfarande överlägsna ekonomiska ställning ibland påverka frågor. Besluten i formella globala beslutsforum kommer troligen alltmer ligga nära ett genomsnitt av åsikterna hos en betydande majoritet av de styrande inom världens halv- och heldiktaturer. Det finns inga skäl att tro att dessa beslut på något vis ska ligga nära huvudåsikterna i Sverige.

Många socialister tror fortfarande att ett ” förbättrat” socialistiskt system är möjligt.

Vi är alltså beroende av FN:s majoritet vilken består av världens helt eller delvis odemokratiska stater. Man kan inte hävda att majoritetens regeringar oftast eller frekvent representerar vad deras befolkningar egentligen tycker. Dessa förnekas också i stor utsträckning politiska rättigheter. Besluten i sådana globala församlingar kommer så gott som alltid vara mycket sämre för den svenska väljarkåren än beslut fattade i den svenska riksdagen. Så varför skulle vi – eller överhuvudtaget stater i väst – finna skäl för tanken att beslut i FN representerar något högre värde än sådana fattade i det egna landet? I stället är de av mycket lägre värde.

Beträffande demokratin i FN gäller dessutom regeln ett land – en röst, vilket i sig omöjliggör föreställningen om demokrati, eftersom det bortser från befolkningsstorleken. Och med medlemsstater som är diktaturer kan skiftande opinioner inte få ett uttryck och ändra aktuella regeringar.

I Sverige och andra länder tillämpas så kallad representativ demokrati och vi försöker inte ens i frågor av avgörande vikt för landet – såsom massinvandring och Nato-anslutning – direkt låta folket bestämma genom folkomröstningar. Skälet är sannolikt att politikerklassen vet att folket inte tycker som den. I de mest avgörande frågorna för landet anser våra politiker sig alltså ha rätt att genomföra en politik de fruktar att folkmajoriteten tar avstånd från. Redan på den första beslutsnivån – riksdagen – föreligger troligen ofta en motsättning mellan vad väljarna tycker och vad de valda professionella politikerna anser (vi bortser från förhållandet att partiledningarna dessutom bestämmer vad deras riksdagsledamöter ska rösta för). Ju mer indirekt demokratin är desto sämre representerar den vanligen medborgarnas åsikter. Vid en viss nivå är representationen undermålig och bör inte tillåtas. Och den typ av representation av folkens vilja som internationella organisationer står för är naturligtvis helt undermålig ur representativ synvinkel. Den har inte något att göra med folkets vilja.

Men det finns ett ännu större problem för främst små länder. Stora beslutande församlingar eliminerar värdet av demokrati gällande i första hand mindre länder som ju väger mycket lätt. Sveriges allmänna inflytande i EU blir exempelvis ofta mycket litet eftersom vi bara har cirka två procent av EU:s befolkning. Alldeles oavsett regeln ett land – en röst inom EU blir de stora länderna dominerande på grund av sitt realpolitiska inflytande genom bland annat sina ekonomier. När EU tar över beslutsrätt från medlemsstaterna kommer avgöranden i viktiga frågor vanligen vara sämre – och kanske avsevärt sämre för oss – än beslut formulerade i riksdagen. Att Europa blir en federal stat innebär ett otal nackdelar för vårt land. Sverige blir i det EU som växer fram främst en tysk-fransk provins. Men dessa länder är inga framgångsmodeller för Sverige.

Bakgrunden till nationer är att människor i olika länder har olika kulturer, ideal, åsikter och därmed politik och därför ska ha rätt att vara oberoende av varandras politiska beslut. Och även om det sedan gäller korrekta demokratiska beslut fattade i ett land (eller ett regionalt parlament) är dessutom sådana inte motiverade eller av särskilt värde ifall det gäller frågor som individen själv bör besluta över.

(Läs mer: Del 2)

Dan Ahlmark - Författare, ekon.lic. och jur.kand.