Det finns grupper över hela världen som aktivt försöker skapa kaos, och oavsett om det sker genom att förespråka anarki eller genom samhällsomstörtande rörelser så är syftet att destabilisera samhället.

Vi kan se det här inom grupper såsom Antifa, som ironiskt nog förespråkar både kommunism och anarki på samma gång – ett system med absolut regeringskontroll och ett system utan någon regering alls. Om vi förstår kommunismens djupare mål, och anarkins ursprungliga natur, så blir dock föreningen av de båda systemen begriplig.

Karl Marx menade att kommunism ska införas stegvis. Det första stadiet är socialism eller det Lenin beskrev som ”statskapitalism”, där staten har tagit kontroll över alla produktionsmedel. Socialismens mål är att få till stånd fullkomlig kommunism, där alla tidigare befintliga former av hierarki har kullkastats, all moral har fördärvats och all traditionell kultur har förstörts. Kommunism är ett tillstånd av ödeläggelse och socialismen är verktyget för att nå dit.

Anarki däremot förespråkar fullkomlig kommunism utan stadiet med socialism. William Godwin (1756–1836), en av den moderna anarkins grundare, förklarade att genom personlig anarki siktar en människa på att uppnå ”frivillig kommunism”. 

Anarkister uppnår det här genom att inom sig förkasta all moral och hierarki – att bryta upp moralen och ordningen i alla stadier av den gudomliga hierarkin, genom vilken den naturliga ordningen ansågs sträcka sig från himlen, ner genom skikten i det mänskliga samhället och in i människans eget system av personlig återhållsamhet.

Verksamhet som skapar kaos passar utmärkt in i detta system. Kaos är inte enbart ett tillstånd av moralisk och social ödeläggelse som både kommunism och anarki strävar efter, utan även ett tillstånd av destabilisering som tillåter en omstörtande rörelse att införa ett nytt system.

Förstörelse av universella värden

I verket ”Daodejing” skrev Lao Zi för 2 500 år sedan om kaos som någonting som kommer ur förlusten av Tao, dygd, godhet, rättfärdighet och etikett.

Han skrev: ”Tao har gått förlorad, och dygden; Dygden har gått förlorad, och sedan godheten; Godheten har gått förlorad, och sedan rättfärdigheten; Rättfärdigheten har gått förlorad, och sedan etiketten; De som har etikett är ett tunt skal av lojalitet och ärlighet; Och början till kaos …”

Förstörelsen av dessa värden är ett mål som kommunismen siktar mot. Marx och Friedrich Engels skrev i ”Det kommunistiska manifestet” att ”kommunismen avskaffar eviga sanningar, den avskaffar all religion och all moral.”

Kaos är ett tillstånd där all ordning har störtats och alla strukturer har förstörts. Vi kan gå till den romerske poeten Ovidius (43 f Kr – 17/18 e Kr) och hans bok ”Metamorfoser”, för att få en djupare förståelse för det här konceptet.

I ”Metamorfoser” beskriver Ovidius kaos som ”en formlös, okoordinerad massa, inget annat än en tyngd av livlös materia, vars dåligt sorterade element urskillningslöst hålls samman på ett ställe.”

Ovidius förklarar sedan skapelseberättelsen, där en gud separerade himlen från jorden, land från vatten, och så vidare, för att föra världen ut ur kaos. Vatten fördes samman till hav, trä samlades till skogar och människans hjärta gavs lagar, standarder och olika former av kultur för att upprätthålla en gudomlig ordning i världen.

Den här principen knyter an till ett nyckelbegrepp hos den omstörtande verksamheten: att ur kaos kan en ny ordning skapas. Den kommunistiska omstörtande verksamheten menar att samhället först måste destabiliseras och föras till ett tillstånd av kris innan det kan ”normaliseras” under det nya systemet. 

Medvetet skapande av kaos

När rättsstatsprincipen görs orättvis och institutioner förlorar sin funktion genom omstörtande verksamhet, stödjer människor naturligt en omstrukturering av dessa system; och grupper som är intresserade av att omforma samhället enligt sina åsikter använder aktiviteter som orsakar kaos för att skapa en social situation som möjliggör den här typen av ”omskapande".

På samma sätt görs det här mot individer under principen personlig anarki och ”frivillig kommunism”, eller genom direkta kommunistiska rörelser som syftar till att förstöra kultur och moral, såsom det kinesiska kommunistpartiets ”kulturrevolution”.

Det är också en diabolisk princip att mänsklig moral vanligtvis inte kan förstöras i ett enda slag, så värderingar måste förstöras lite i taget genom faustiansk frestelse, där mänskligheten dras ner steg för steg. I Goethes berättelse om ”Faust” ser vi att djävulen Mefistofeles drog ner Faust först med hjälp av små frestelser, sedan genom stora.

Det här ser vi också i Dantes skildring av äktenskapsbrytarna Lancelot och Guinevere i ”Den gudomliga komedin”, där han fick veta att deras fall började med en kyss.

På samma sätt skapas kommunism steg för steg genom att gradvis förstöra traditionell kultur och moralvärderingar, genom dess olika sociala rörelser. Kommunistiska system attackerar en handfull traditionella värderingar och moralprinciper i taget, och genom att skapa kaos och social instabilitet syftar den till att förstöra de institutioner som en gång fanns så att den kan omskapa samhället enligt sina önskemål.

Det här är också kopplat till Marx teori om civilisationens fem stadier, vilka vi kan förstå tydligare genom Thomas Coles serie av målningar ”The Course of Empires”. Dessa målningar antas skildra den ”primitiva världen”, den ”pastorala”, det ”fulländade imperiet”, och därefter ”förstörelse” och ”ödeläggelse”. 

Marx kallade det fulländade imperiet för ”kapitalism”, stadiet av förstörelse för ”socialism” och ödeläggelse för ”kommunism”. Tanken var att i stadiet av kommunistisk ödeläggelse skulle all moral, alla traditioner, trossystem, institutioner, hierarkier och värderingar ha förstörts. Kommunismens mål är således att förstöra mänskligheten.

Ur detta perspektiv är syftet med kommunistiska rörelser att påskynda samhällets nedgång – att snabbare föra det mot stadiet av ödeläggelse, i vilket mänskligheten helt saknar de värderingar som upprätthåller en social och själslig harmoni.

Joshua Philipps är undersökande journalist, reporter och redaktör vid the Epoch Times. Han har granskat kommunismen i över tio år.

Åsikter i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Följ Joshua på Twitter: @JoshJPhilipp

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.